VIKTOR NORÉN

Viktor Norén är överallt på en gång och ändå helt när-varande när han slår sig ner vid pianot i Mornington Hotels lounge. Vi möter honom i solskenet utanför Hedvig Eleono-ra kyrka, där vi tar några vackra bilder i det gyllene förmid-dagsljuset. Kort därpå promenerar vi till hotellet på Nybro-gatan, där den hemtrevliga loungen med sina bokhyllor och sammetsfåtöljer för tankarna till ett bibliotek. Instrumenten står alltid framme här – precis som i Viktors barndomshem – och kanske är det därför han utan att tveka söker sig till pia-not, slår sig ner och börjar spela. Så naturligt. Så självklart.

Med lätta fingrar rör han vid tangenterna och låter små, lju-va melodier fylla rummet. ”Jag lever för musik, jag kan inte låta bli att spela om det finns ett piano”, säger han, och i just det ögonblicket är det som att tiden stannar upp. Det är inte långt från Morningtons lounge, i denna mix av gamla cafévibbar och jazzkvällarnas viskningar, som hans första so-loskiva föddes. Den ska vi förstås prata mer om – men först: låt oss backa bandet och se hur allt började.

Viktor Norén föddes 1985 i Borlänge och växte upp tillsam-mans med sina tre syskon i ett hem där det alltid spelades musik. Pappan Jan gillade låtar i alla möjliga genrer, och mamman Kerstin var ett hängivet Beatles-fan. Tillsammans med sin bror Gustaf Norén fann han tidigt en passion för musiken, och som tonåring blev han en av frontfigurerna i rockbandet Sugarplum Fairy, som slog igenom på 2000- talet med hits som Sweet Jackie och Let Me Try – och spelade tillsammans i tio år.

Efter bandets storhetstid har Viktor fortsatt att utforska mu-siken på egen hand, både som soloartist och genom samar-beten med artister som Carola och Lisa Nilsson. På senare år har han gjort succé i musikalvärlden med roller i produk-tioner som American Idiot, Hair och She Loves You, där han hyllats för sin starka scennärvaro. Med en fot i rockens råa energi och en annan i musikens berättande kraft har Viktor Norén snabbt etablerat sig som en av Sveriges mest mång- sidiga artister.

När saluhallens magasin går i tryck har Viktor avslutat succé- turnén med We Will Rock You – arenamusikalen där han axlat huvudrollen och tolkat Queens odödliga låtskatt inför tusen-tals åskådare runt om i Sverige. Han beskriver det som något av det roligaste han gjort i sitt liv.

Hur var det att kliva in i rollen och ge sig på några av världens mest ikoniska rocklåtar?
– Jag växte ju upp med att lyssna på Queen, men det är något speciellt med att gå in i deras värld på det här sättet –    i en musikal. Jag har ägnat ett helt år åt att bara lyssna på Queens låtar, för att bli ett med musiken och då förstår man hur fantastiska de är. Det är ett trettiotal nummer i musika-len, och varje gång en låt drar igång tänker jag ”den här är så bra” – och så kommer nästa, och då säger jag ”ja, den här är ju ännu bättre!”. Om jag bara fick höra Queens musik resten av livet skulle jag vara hur nöjd som helst.
– Det unika med Queen är ju att de är det enda bandetdär alla medlemmar har skrivit en Billboardetta, de är nästan som fyra band i ett. Och det blir så mäktigt i en storslagen musikal: 40-mannakör, dansare och arenapublik – det passar deras musik otroligt bra. Det känns nästan som att vi är en del av deras historia, vilket vi ju är, eftersom det är Queen själva som har skapat föreställningen!

We Will Rock You skiljer sig från traditionella musikaler genom sin futuristiska handling. Kan du berätta mer om berättelsen och din karaktär?
– När musikalen först sattes upp i London tyckte många att historien var jättekonstig – folk fattade ingenting: ”Vad är det här för någonting?” Föreställningen utspelar sig i fram-tiden på planeten iPlanet, där all musik måste genereras av AI-datorer och mänskligt skapad musik är strikt förbjuden. Resultatet blir att människor förvandlas till robotar utan känsla. Min karaktär hör däremot Queens musik i sitt hu-vud och återupplivar den ”riktiga” musiken som en rebell. När musikalen kom 1998 undrade alla vad det handlade om, men i dag är temat mer relevant än någonsin: Queen spelade nästan profetroller i sin tid!

Viktors soloalbum är något helt nytt för honom, nu är det bara hans namn som står på omslaget.

Du har spelat i flera band under din karriär och gjort mu-sik tillsammans med andra artister och din bror Gustaf. Hur skiljer det sig att skriva musik som soloartist?
– I ett band spelar du alltid en roll, som sångare i ett band. När jag skrev låtarna till mitt soloalbum kände jag för första gången att låtarna är en förlängning av mig själv – precis som det borde vara. Det handlar om att berätta sin egen historia via musiken, utan en förutbestämd stil. Jag öppnade bara munnen och sjöng det som kom ur mig när jag satt och skrev. Det känns väldigt tryggt, eftersom det är jag till hund-ra procent. Skulle någon ogilla låtarna eller albumet få dåliga recensioner, så är det ändå befriande – jag kan inte göra mer än att vara mig själv. För första gången någonsin känner jag verkligen att jag inte har på mig någon mask eller spelar en roll, utan att det är jag rakt av. Det är få förunnat att kunna göra det, och det var inte en strategi, det bara blev så.

Som singer-songwriter behöver Viktor inte vänta på material från ett låtskrivarteam. 

Hur ser du på rollen som sångare jämfört med att vara musiker?
– Jag är en musiker som sjunger. Självklart är rösten mitt verktyg, men jag identifierar mig inte främst som sångare. Jag skriver musik och framför den, men mitt artisteri bygger inte bara på rösten. Titta på Beatles eller David Bowie – de var i första hand musiker och artister, inte röster. Om man tar Queen som exempel hade Freddie Mercury en av världens bästa röster, men det är ju låtarna som är helt fantastiska.

MUSIKALISKA FÖRÄLSKELSER

Du kan inte låta bli att ryckas med av Viktors riktigt smit-tande karisma – han står aldrig stilla, och jag älskar hur vi de-lar den där rastlösa energin. Och den kreativa kraften verkar flöda ur varje projekt han tar sig an.

Många upplever dig som en energibomb. Var hämtar du din kreativa energi ifrån?
– Jag hämtar den från alla olika projekt: föreställningar, låtskrivande, TV-jobb… Jag älskar att göra allt och vill inte välja bara en grej. Det är därför det är så himla kul att spela musikal just nu, för jag vet att det bara är en del av det jag gör. Jag älskar också att producera och skriva låtar. Jag vill inte hamna i ett ekorrhjul där man skriver, turnerar, skriver igen och så vidare – det blir slentrian och man tappar spel-glädjen. Glädjen måste alltid komma först.

Du verkar medveten om att du kan uppfattas som att du är lite överallt. Hur ser du på det själv? 
– Ja, jag kan nog ses som spretig, men jag gillar det. Jag har varit med i ett i rockband, producerat tropical house-musik och nu sjunger jag i musikaler och släpper egna låtar. Min musiksmak är väldigt bred och jag vill göra olika saker. Jag känner att jag kan stå bakom allting också, det är bara olika delar av mig själv som jag har ynnesten att få utforska. Jag tänker inte så mycket på vilken riktning det tar, vilket ju gör att jag är överallt hela tiden. Men det är kul eftersom jag träffar många nya människor och jag får väldigt mycket inspiration och energi av att alla projekt är just så olika. 

Snart ger sig Viktor Norén ut på en omfattande turné runt om i landet, med sommarhyllningar till Sverige i sällskap av gästartister som Sarah Dawn Finer och Lisa Nilsson. När hyllningskvällarna är avslutade väntar repetitionerna inför & Julia, Max Martin-musikalen som har premiär i februari näs-ta år. Mitt emellan dessa två stora satsningar hittar vi dock något nytt: höstturnén Våra liv, våra musikaler tillsammans med skådespelaren och artisten Linus Wahlgren.

På det nya albumet finns duetten Ljusare moln med Linus Wahlgren, som Viktor skrev för att stödja Cancerfonden. När han blev tillfrågad att bli ambassadör kände han sig djupt hedrad, inte minst eftersom hans nära vän och tidigare Sugarplum Fairy-medlem Kristian Gidlund gick bort i can-cer när Viktor var 27 år. Den förlusten var en av de svåraste perioderna i hans liv, men också en tid av insikt. 
– Kristian predikade om att döden är en naturlig del av livet. Alla har en dödsdom, men ingen vet när den kommer. Kristian fick den på papper, och han lärde mig att våga prata om döden – det gav mig en kärlek till livet. När allt kan ta slut blir nuet så mycket mer värdefullt.

Du kommer från en stad som fostrat flera stora musiker, en av låtarna på ditt nya album heter Hem till Dalarna. Hur skulle du beskriva Dalarna för någon som aldrig  varit där?
– Dalarna är som en illustration av hur man romantiskt föreställer sig Sverige: röda timmerhus, blå bergssjöar och folkmusik i luften. Det är något ursvenskt över det, och där-för känns det nästan som att komma hem. Många jag möter på turné säger att de känner sig ”hemma” när de hör folk- musiken, även om de inte är från Dalarna.

Hur mycket av den platsen lever kvar i dig?
– Jag tror att det främst är arbetsdisciplinen. Som barn i Borlänge lärde jag mig att målmedvetet jobba. Medan andra ungdomar festade, tillbringade vi åtta timmar om dagen i replokalen. Min dröm om att flytta till Stockholm gav mig drivkraften att verkligen satsa på musiken. Det var enda sät-tet att ta mig därifrån.
– Än idag känner jag samma energi när jag repeterar. Jag ger allt varje gång, som om varje övning vore en riktig kon-sert, för jag vet att jag fortfarande är på väg framåt. Det är en kraft jag vann redan i Borlänge.

Känns det mer som en rädsla för att fastna eller en längtan att hela tiden utvecklas?
– Jag skulle säga en kombination. Jag älskar den ständi-ga känslan av att vara på väg framåt – nyfikenheten driver mig. Det är den där känslan av att det alltid finns mer att upptäcka.

Finns det en dröm om att flytta utomlands också?
– Absolut. Jag romantiserar södra Frankrike – där har jag spenderat somrar hos släktingar. Att bo där är en dröm, även om det kanske är lite kliché. Samtidigt är Stockholm mitt andra hem; här har jag bott längre än i Dalarna. När turné-bussen rullar in i stan och Stockholmsljusen syns i fjärran får jag tårar i ögonen – det har blivit mitt hem.

MUSIKENS FÖRSTA FRÖ OCH VÄGEN FRAMÅT

Viktors första musikaliska minne kom tidigt i livet, han kommer ihåg ett hus där det alltid spelades musik.
– Pappa var musiker, och när han spelade för oss i bi-len kändes det som en liten musikskola i alla möjliga genrer. Mamma, som växte upp på 60-talet, var ett maniskt Beatles- fan och deras vinyl snurrade dag som natt. Vi barn kunde texterna innan vi kunde prata.

Och dina egna förebilder?
– Oasis blev vår Beatles-generation. Jag minns hur jag sörjde att jag aldrig fick se John Lennon live, och när Oasis dök upp kändes det som Beatles musik levde vidare genom dem. Jag älskar Oasis fortfarande och ska se deras återfören-ingskonsert på Wembley i sommar.

Började du spela instrument eller att sjunga, eller både samtidigt?
– Först sjöng jag. När jag ville lära mig gitarr erbjöd skolan bara fiol eller blockflöjt, så jag valde fiol – det låg ju ändå närmast en gitarr, haha. Sen tänkte jag: ”Nu äntligen blir det gitarr!” Men nej, då fick vi bara välja mellan blåsinstrument. Så jag spelade valthorn i väntan på mina efterlängtade gitarr-lektioner. Jag vet fortfarande inte om det där var skolans sätt att lära oss disciplin… eller bara ett skämt.
– Pianot kom lite senare, men det var pappa som lärde mig gitarr hemma. Jag är självlärd och har utvecklats genom att spela, spela, spela.

Viktor och brodern Gustaf har båda haft framgångsrika mu-sikkarriärer, deras andra bror Carl är också artist. Men hur är det egentligen att ha bröder som också är musiker – är det inspiration, konkurrens eller kaos?
– Det har varit både tryggt och kaotiskt. Att jobba med sina syskon är väl alltid lite komplicerat, det är svårt att lägga det helt åt sidan och endast vara ”kollegor”. När vi spelade tillsammans i rockband konkurrerade vi med andra band – och lite internt också. Men när jag slutade i bandet efter tio år och gick solo kände jag en enorm frihet. Idag, när Gustaf och jag samarbetar, är det skönt att vi inte kallar oss band utan bara bröder. Vårt syskonskap är så mycket starkare än yrkesrollerna.