DANNY TAR ÖFVER

En av Sveriges i särklass bästa entertainers pryder omslaget av Östermalmshallens magasin, en busunge från Södermalm som firar 15 år som artist. Daniel Gabriel Alessandro Saucedo Grzechowski, mer känd under artistnamnen Danny Saucedo - eller bara Danny - är en svensk popartist, låtskrivare och sångare som slog igenom med sin medverkan i TV-programmet Idol 2006. Sedan Idol har Danny gett ut flera soloalbum, bildat musikgruppen EMD med tre album i bagaget och en Grammis för årets låt 2008. Han har deltagit i Melodifestivalen fyra gånger som artist och låtskrivare, och som yngsta programledare höll han dessutom i Melodifestivalen 2013 med Gina Darawi. Danny har kammat hem ytterligare en Grammis för årets låt som soloartist med ”Dör för dig” och efter utsålda turnéer samt två egna krogshower på Hamburger Börs och Gothia Towers är det nu dags för The Run(A)way Show 2.0 på Cirkus i Stockholm. En modern popshow med ett helt nytt scenuttryck som tänjer gränserna på vad som är möjligt. En show som inte liknar någon annan på en svensk scen. 

Men låt oss nu återvända till en annan arena ett tag, nämligen saluhallen på Östermalm. En stadsdel som Danny mestadels förknippar med jobb.
– Min relation till Östermalm inleddes när jag var med i Idol, vi bodde på Scandic Anglais vid Humlegården, mitt i smeten. På den tiden var vi ute ofta, vi var i 20-årsåldern och levde Stureplanslivet. Innan dess hade jag inget där att göra, möjligtvis att jag har handlat i affärer på Kungsgatan. Men de flesta har sina kontor på Östermalm, så det blev allt oftare att jag kom över hit på jobb och intervjuer. Det känns som många har den relationen till Östermalm, att det är där det händer när man pratar business. På Östermalm syns man om det är fest och där bär man sina snyggaste kläder.
– På söder kan jag klä ner mig totalt och bara vara.

Och Östermalmshallen, har du varit här innan?
– Ja, vi har tagit många möten här, jag och min manager Tomas som bor på Östermalm. Jag hade även en kompis som jobbade på Melanders Fisk så jag brukade plockade upp honom efter jobbet, jag kallade honom för ”fish boy”, säger Danny och skrattar.
– Vi har en saluhall på Söder också, men den känns mer som ett gatukök i jämförelse. Östermalmshallen för mig representerar kvalitet. Ska vi köpa något ”fancy” i matväg så är det Hallen som gäller. Här finns delikatesserna.

Men hemma, alltså Dannys hem, det är Södermalm. Det är hans oas. Han är född på Söder, uppvuxen på Söder och bor kvar på Söder. På samma våningsplan bor storebror Leo och från Dannys fönster kan han se plåttaket på huset där hans mamma har sin lägenhet.
– Jag är en trygghets-junkie, förklarar Danny. De personer jag bryr mig om vill jag ha nära.

Kan du tänka dig att bo någon annanstans än på Söder?
– Jag får den frågan ibland och först nu har jag börjat titta på andra områden, jag har sneglat på Gröndal. Det är bara rakt över vattnet, men lite mer natur och så har jag min bästa kompis där. Men det skulle bli söderut, inte till Kungsholmen eller inåt. Oavsett stadsdel är det samma puls, så skulle jag flytta från Söder är det för att komma från stadslivet helt.
– Jag är ju mycket på mitt landställe på grund av lugnet och naturen som jag har nära mig där. Jag längtar ut och jag längtar till mer grönt.

Dannys intresse för matlagning har vuxit sig starkare genom åren och det är här han finner kulturen, nyanserna. Han ser musikproduktionen och matlagningen på samma sätt.
– Man hittar texturen och komponenter, känslor, att försöka överraska sig själv i paletten. Att leka med ljud eller upplevelser i munnen, det är väldigt snarlikt.

Mat för folk samman menar Danny och han tycker det är synd att alltfler väljer hemleveranser av färdiga rätter, att de går miste om att umgås medan man handlar och lagar tillsammans.
– Matlagning är en social aktivitet och jag älskar att laga tillsammans, inte köpa hem färdig mat varje gång som när jag var yngre.
– Min pappa har också ett stort matlagningsintresse och är ganska kräsen. Jag gillar att överraska honom och försöka imponera med mina kunskaper i köket, speciellt eftersom jag är vegetarian. Min pappa är från Polen och i det polska köket är det mycket kött, så jag vill kunna visa honom att det kan bli minst lika bra med kryddor och smaker när man gör en vegetarisk rätt.

Inspirationen till vegetariska rätter och matlagningen generellt finner Danny oftast i sociala medier.
– Det finns många unga matkunniga personer som jag följer på Instagram. Jag är inte förtjust i långa matlagningsprogram, jag har inte ens vanlig TV hemma. Men nu kan du hitta massor av klipp med korta instruktioner och tips på roliga ingredienser. På bara några minuter kan du slänga ihop något som du har hemma och sedan får man låta kreativiteten flöda om inte alls finns i kylskåpet. Leka sig fram. Det ger mig en belöning som jag tycker om, en tillfredsställelse.
– Jag använder även sociala medier själv för att försöka sprida kunskapen på det sätt jag kan, dela källor med fakta från myndigheter och få folk att bli mer medvetna om sina val. Jag vill inte pracka på andra min livsstil som vegetarian för att jag valt den. Det är mer för att ge inspiration så som jag får av andra och kan det leda till något gott för miljön också är det bara en bonus.

Du får ett eget program och kan bjuda in vem som helst till middagsbordet, vem väljer du?
– Det hade varit häftigt att få träffa Quincy Jones och höra alla hans historier från decennier av musikskapande. Men det finns andra också, till exempel Michael Jackson om han fortfarande levde. I nutid får jag säga Justin Timberlake. Han är så bra på allt han gör och verkar dessutom vara en vettig person.
– Men för att gå ifrån det musikaliska spåret, så är jag väldigt intresserad av beteendevetenskap. Jag skulle välja biologen Bruce Lipton, han är pionjär inom epigenetik. Han pratar om den ständiga frågan ”är det arvet eller miljön som påverkar?”. Enligt Bruce kan du styra din genetik snarare än DNA och arv, så beroende på vilken miljö du hamnar i så kan två identiska tvillingar bli helt olika. Du kan påverka mer än du tror genom att vara medveten om din genetiska kod. Jag gillar tanken att din genetik bara är en planritning och att det är du själv som är byggmästaren. Visst, det finns begränsningar. Du kan inte göra dig själv längre än du är, men det finns mycket du kan styra över och på vilket sätt du kan göra det. Det hade jag velat fördjupa mig i om jag fick träffa Bruce Lipton på en middag.

Det stora intresset för vetenskap, har det alltid funnits?
– Jag kommer från en katolskt uppväxt där man nästan ger upp sin existens inför gud och det kan vara fint på ett sätt. Men på andra sidan finns nyfikenheten. Den har alltid funnits inom mig och jag frågar alltid varför. Ta ett exempel; jag ser ett moln, en stor vit bomullstuss. Vi kan säga att gud skapat den eller universum. En otrolig förenkling. Men vad består den av? Okej, vatten eller vattenånga säger vi. Men om det är bara en liten molekyl varför klumpar de då bara inte ihop sig och regnar? Jo, men det gör de… ibland, om de blir för tunga. Jaha, men hur kom den dit till att börja med, undrar jag då. Och så där fortsätter det. Varför, varför, varför? 

Du var med andra ord barnet i skolan som alltid ställde följdfrågor och inte kunde vara tyst på lektionen? Frökens favorit.
– Haha, ja precis. Nej, men som liten hade jag mycket energi och myror i byxorna. Jag hade ett otroligt stort bekräftelsebehov. När jag var liten tog det sig i uttryck att jag ville bli sedd, säkert delvis på grund av min frånvarande pappa. Min mamma gav mig jättemycket uppmärksamhet och kärlek, men när jag inte fick den hela tiden så pockade jag på den ”hallå, se mig, här är jag”.
– Efter några år som artist fick jag bukt med det och jag började bli fylld. Jag kände att jag älskade mig själv. Att jag inte behövde få den uppmärksamheten utifrån, utan att jag kunde bekräfta mig själv.
– Det gav plats för min nyfikenhet och sökandet som alltid varit en stor del av mig. Jag är en sådan person som inte kan luta mig tillbaka och acceptera att saker bara är som de är. Jag vill veta varför och tar reda på hur det ligger till. 

Om du inte jobbade som artist, hade du valt att läsa på universitet tror du?
– Jag har ju inte hunnit läsa mycket på grund av mitt artisteri och jag vill inte säga att jag inte är ett läshuvud, men jag har inte varit ett läshuvud tidigare. Men om man nu kollar på min sökhistorik är det ”Physics for fun”, ”Latest in Science”. Jag kollar bara på vetenskapliga saker och tar del av faktaböcker, jag läser aldrig romaner, skräckisar eller noveller.
– Jag förvånar mig själv när jag zoomar ut och ser på vilken person jag är, vad jag faktiskt är intresserad av. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den personen. Och om jag tittar på vem i min omgivning som är likadan, så är det min pappa. Jag delar det med honom och även med min bror. Min bror är en riktig stjärna inom sitt gebit och vi är lika, men samtidigt väldigt olika. Han har verkligen varit ”book smart” medan jag varit ”street smart”.

Danny hinner rabbla fler namn på personer han skulle vilja träffa när han får tid att tänka efter, det är en indisk guru och flera filosofer. Jag föreslår halvt på skämt, halvt på allvar att han borde göra ett tv-program där han bjuder in dessa personer och vi tv-tittare får följa samtalen. En mix av musik, mat lagning och vetenskapliga diskussioner. Då berättar Danny att han på ett sätt redan gör det fast utan kamera på plats.

– Jag träffar min vän Christer Sturmarck (grundare av bokförlaget Fri Tanke, reds.anm), och pratar om livets stora frågor. Christer tyckte att vi skulle ha middagar varannan eller var tredje månad, där han bjuder in författare som skrivit böcker på deras förlag. Där har jag fått träffa fysiker, matematiker och filosofer, vilket är jättespännande. Min första fråga till dem är alltid: ”Tror du på gud” eller ”Vad är gud för dig”? Och så börjar samtalet och bollen är i rullning. ”Tror du på ett liv efter det här livet”? Vi pratar om fundamental fysik och om vi blir något annat när vi dör. ”Finns spöken”? Allt möjligt.

JAG HADE INTE VARIT SAMMA PERSON UTAN MAMMA

Namnet Danny uttalas förresten inte med ”y” som stavningen kan få en att tro. Det härstammar inte från amerikanskan utan från hans namn Daniel, som i Bolivia uttalas med ”i” som i ”Danni”. Danny har en boliviansk mor och en polsk far, men det är mamma som han vuxit upp med och hon pratar alltid spanska med sina söner. Mamma Saucedo är djupt religiös, har en stark övertygelse i allt hon gör och är den som fick ta dubbla jobb för att kunna försörja familjen, något som Danny öppet delat med sig av i flera intervjuer genom åren. När han ser tillbaka på sin barndom känner han ändå en tacksamhet över pappans val att lämna. Att han annars hade blivit en mer osäker kille om hans pappa hade stannat kvar som den person han var då, när han inte var redo för det ansvaret och inte hade kunnat finnas där för Danny. Idag har far och son en fin kontakt. De är båda troende katoliker och delar dessutom samma stora intresse för vetenskap och sökandet efter något mer.

Patricia Saucedo fick dra det tunga lasset som ensamstående förälder och i podcasten Talk to Me med Sarah Dawn Finer berättar Danny om sin mamma med värme. Hur hon åsidosätter allt för sina söner, på bekostnad av sig själv.
– Många säger att ”Danny, du har så mycket talang men du har också säkert haft en del tur”. Och visst, man kan ha tur och talang. Men det är inte tur, det är kärlek. Du kan skapa tur om du har kärlek. Om du har tro på dig själv, om du har uppbackningen. Det är så jag vill tolka det ur mitt perspektiv i alla fall. Jag har inte tur, utan jag har kärlek. Jag är älskad. Jag har jättestort stöd från det fundament som jag kommer ifrån och fått en grundtrygghet av min mamma.

Trots att Danny har en hårt arbetande ensamstående mamma som ibland ”får koka soppa på en spik” är hans barndom ändå rik på aktiviteter. Men som för många andra killar i den åldern är det däremot inte sport som fyller hans och brodern Leos tid, det är istället mer fokus på kulturella upplevelser.
– Vi lyssnade på klassisk musik, latinamerikansk musik, The Beatles. Jag gick på krokikurs, dansade och spelade fiol, piano. Mamma ville alltid att vi skulle prova på nya saker, det kunde vara klättring, mountain bike eller nya språk. Samtidigt som hon var beskyddande ville hon rusta upp oss och hon hade en hög ambition. Hon ville att vi skulle vara kulturellt bevandrade och språkkunniga, så vi gick på English Kindergarten, vi läste franska på tisdagar, vi gick på svenska och spanska dagis/förskolor.

Att Dannys mamma fick göra stora uppoffringar är något han förstått innebörden av senare i livet och det har bara ökat kärlekskontot, som han så fint beskriver det. Varje morgon blir lilla Danny väckt av sin mamma genom att hon klappar honom ömt på huvudet och viskar i hans öra ”du vet väl om att just du är bäst och fantastisk”. Är inte det en underbar start på dagen, så säg. Dannys mamma planerade nämligen inte för något kändisskap, hon planerade för glädje. 

SVIKER MAN SIN JAZZÅDRA OM MAN ÄR MED I IDOL?

Som tonåring är Danny rastlös och påhittig. Att han i ung ålder väljer musiken beskriver han som sitt sätt att ta en egen tårtbit istället för att slåss om samma del av kakan i familjen. Han vill hitta något som han kan bli bäst på. Hans pappa och bror har redan vetenskapen och naturkunskapen som sina styrkor, medan Danny vet tidigt att musiken är det han vill satsa på. Storebror Leo säger till Danny att det värsta han vet är när talang går till spillo. Och talang, det vet Danny att han har. Så han tar tillvara på den.

Danny går både på Adolf Fredriks musikklasser och på Södra Latins gymnasium i Stockholm.
– På 'Södra' kom jag i kontakt med så mycket musik att det var det ända som fick plats i min skalle. Allt annat sorterade jag bort. Jag var som en torkad tvättsvamp som kommer i kontakt med vätska. Jag var envis och skulle lära mig de svåraste jazzlåtarna och skulle vara bäst på scatsång. Efter skolan så stannade jag kvar och övade sång, skrev låtar och texter och övade på olika instrument. Jag andades musik. Jag längtade till skolan.
– Här fick jag träffa likasinnade ungdomar. Ungdomar med samma mål, drömmar och ambitioner. Men framförallt vänner för livet.

Chet Baker är en av Dannys musikaliska förebilder. Valet av Södra Latins gymnasium som hade en inriktning mot klassisk musik och jazz föll sig därför naturligt.
– Det var den vägen som jag hade tänkt att gå. Jag ville bli en trumpetsångare och spela på Glenn Miller och käka nudlar. Det var min plan för livet, skrattar Danny.

Det blir i talangprogrammet Idol på TV som svenska folket först får upp ögonen för Danny men däremot inte som jazzartist.
– Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig söka till Idol, det var inte min grej, berättar Danny i podcasten Talk to Me. Det var poppigt och man var en total ”sell-out”. När jag gick i 2:an på gymnasiet mötte jag Måns Zelmerlöw och Sebastian Carlsson (tidigare deltagare i Idol) på ett Söderhak. Jag gick fram till dem och berättade att jag sjunger och frågade om det var kul att vara med i Idol. ”Skulle ni rekommendera det?”. ”Ja, om du tror på det så bara gör det”, fick jag som svar.
– Jag är en ambitiös person och jag har alltid velat ha mer. Och jag är ständigt nyfiken på ”hur långt kan jag ta det”. Jag började skriva poplåtar kanske i 3:an på gymnasiet, men innan dess var det bara någon funk-fusion-Jamiroquai-aktig, glad musik.
– På den tiden lirade jag i ett band och vi spelade en mix av funk, Red Hot Chili Peppers och västkustjazz. En konstig blandning. Vi försökte få den grejen att fungera, men skivbolagen ville ha pop som säljer. Vi kände oss helt uppgivna ett tag och undrade vad vi höll på med…

En dag springer Danny på en kille på stan som berättar om en extrainsatt audition till Idol. ”Kom med och sök”, säger han. Sagt och gjort. Tillsammans med bästa vännen Jonah Nilsson går de till audition och båda tar sig vidare i första gallringen. Jonah klarar sig däremot inte lika långt i uttagningarna och Danny, som tycker att Jonah har en av de absolut bästa sångrösterna, tappar modet över att programmet inte är det som han hoppats på. Att det handlar om något annat, om utseende och paketering. Han känner att om han fortsätter sviker han både sina vänner och sin jazzådra, men vännen Jonah övertygar honom att stanna kvar.
– Jag fick tacka nej till en utbildning jag blivit antagen till. Idol-produktionen sa nej till parallella projekt, berättar Danny. Du var tvungen att gå all-in eller inte vara med alls.
– Med facit i hand har jag ju fått min utbildning ändå, som låtskrivare och artist. Men det blev en annan skola och det var så jag hamnade i Idol. Och jag tyckte det var kul. Jag har alltid gått på magkänslan. Är det roligt så är det roligt. Sedan kanske det som du tyckte var kul för 10 år sedan inte är lika kul idag, men jag var ärlig mot mig själv där och då. Jag kände att det här blir skoj.

On a side note, så är barndomsvännen Jonah Nilsson en av tre bandmedlemmar i den framgångsrika gruppen Dirty Loops. Den svenska gruppen har jobbat med världskända musikproducenter som bland annat David Foster och Quincy Jones. Sångaren och keyboardisten Jonah har hyllats som en av världens främsta röster och jämförts med Stevie Wonder. Inget dåligt betyg för killen som svenska Idoljuryn missade. Namnet Dirty Loops är det förresten Danny som kommit på och barndomsvännerna umgås än idag, de har giggat tillsammans på scen och stöttar varandra. Idol må ha separerat dem ett kort tag, men vänskapen lever vidare.

En annan vänskap som varat länge är den mellan Danny och hans manager. Vissa artister kanske väntar till de signerat ett kontrakt men inte Danny, han skaffar en manager redan på gymnasiet. Han möter 14 år äldre Tomas Lööw som är A&R på ett skivbolag. En popgrupp är tänkt att lanseras i Tyskland och Danny är en av bandmedlemmarna, men ju längre tiden går inser Danny att det här är inte vad han vill satsa på. Han vill inte vara med i en kopia av A-Teens, han har andra planer. Det säger han rakt ut till Tomas som han pratar med varje vecka och de håller kontakten fram till han söker in till Idol. Danny frågar Tomas om han kan tänka sig att bli hans manager. Tomas förklarar för Danny att han aldrig arbetat som manager tidigare och har inget eget skivbolag. ”Jo, men det funkar bra mellan oss så du får bli min manager”, säger Danny som tycker att de kommer bli ett grymt bra team. Och det är de än idag. Tomas säger skämtsamt att det var Danny som pekade ut det, ”jag hade egentligen inget val”.
– Tomas är mitt filter, min storebror, berättar Danny. Det bästa han lärt mig är att ha tålamod och att gå igenom hela resan, inte ta några genvägar. ”Håll dig lugn och din tid kommer”, det är något jag verkligen har tagit till mig.
– Han ger mig alltid svängrum och att testa mina vingar.

Efter Idol följer en lång signeringsturné och de åker från stad till stad för att uppträda, skriva autografer och möta alla fans. Parallellt med allt annat jobb blir Danny trött och hans mamma är orolig. Vissa mammor uttrycker kanske sin oro och hoppas sedan att det ska bli bättre. Det gör inte Dannys mamma. Hon ringer upp chefen på Sony Music och kräver att få ett möte med honom, ”annars ringer jag till pressen”. Väl på mötet skäller hon ut chefen efter noter och förklarar att i Bolivia finns det ett speciellt grässtrå som man kan skjuta iväg som en pil och offret dör omedelbart. Man bråkar helt enkelt inte med mamma Saucedo. ”Jag gav honom livet, jag vill verkligen att det ska gå bra för honom”, säger Dannys mamma i musikdokumentären om Danny.
– Det är hennes totala närvaro med mig och min bror, hennes överösande av kärlen och absolut curlande som har format mig till den självsäkra och trygga skitungen som jag är idag, skrattar Danny.

MIN VISION DRIVER MIG I ALLT JAG GÖR

När Danny var ung drömde han om att bli precis som Elvis Presley. Han bar samma kläder, försökte låta likadant och ha samma frisyr. Även namnet var han fascinerad över; Elvis.
– Känslan när alla i publiken ropar ”Elvis”, den ville jag också ha, säger Danny. Många kända sångare börjar i en grupp och lämnar sedan för att satsa på en solokarriär. John Lennon från The Beatles, Justin Timberlake från N’Sync, Robbie Williams från Take That och Beyonce från Destinys Child för att nämna några. Ett par år efter Idol gör Danny ett annorlunda drag genom att gå från soloartist till att bilda en grupp. Tillsammans med före detta Idol-deltagarna Erik Segerstedt och Mattias Andréasson bildar han E.M.D. Tre år följer med tre album. 2009 vinner gruppen sin första Grammis och samma år kommer de på tredje plats i Melodifestivalen. Det går snabbt uppåt för E.M.D. men lågan brinner ut lika kvickt och glädjen försvinner. De hamnar i ett pojkbandsfack trots individernas enskilda musikalitet och det finns en besvikelse över att de blir en kommersiell produkt. Danny har en något överambitiös sida och känner att han trycker på alla sina idéer på bandmedlemmarna som är mer nöjda med hur det är. Men inte Danny, han vill skapa något nytt, något större.
– Vi har olika musikaliska bakgrunder och delade inte samma vision för bandet. Jag var extremt driven och ville inte sitta still. Jag ville göra en Justin Timberlake-resa.
– Min vision driver mig i allt jag gör! 

Gruppen väljer att pausa 2010 även om vänskapsrelationen består. Sedan dess har vi sett E.M.D. återuppstå tillfälligt i tvprogrammet Så Mycket Bättre med deras tolkning av en annan grupps populära låt ”Hon är min” av GES (Glenmarck, Eriksson, Strömstedt). En tolkning som GES nu använder i sin egen show för tillfället. 

Danny blir återigen soloartist och släpper låtar på engelska bland annat ”In Your Eyes”. Han deltar i Melodifestivalen med ”In the Club” 2011, som han skrivit tillsammans med Figge Boström och Peter Boström. Låten tar sig direkt till final och i en jämn duell faller han på målsnåret mot Eric Saade. Året därpå är Danny revanschsugen och sätter upp ett ambitiöst dansnummer till sin låt ”Amazing” 2012. Målet är att vinna, det är inget snack om saken. Han går återigen direkt till final och ställs mot publikfavoriten Loreen. Låten Euphoria har spelats in som demo av flera olika artister innan den till slut landar hos Loreen och man gör om låten så att den passar just henne. Numret fastnar direkt från första öppningstonerna, till dansen och Loreens röst. Hon vinner inte bara svenska folkets hjärtan, hon tar hem hela Eurovision Song Contest.

Lärdomen från 2012 blir att han inte har gjort det bästa intrycket i media som ”runner up”. Danny känner att han är en dålig förlorare som lägger alldeles för mycket kraft på att vinna för vinnandets skull, att ”förstaplatsen den här gången skulle vara hans”. Det tar över allt. Så till den grad att han tappar bort vad han egentligen vill på lång sikt och det ger en ordentlig knäpp på näsan som Danny beskriver det. Han stänger in sig i lägenheten i ett par veckor. Han kan inte heller skylla på andra varför det gick som det gick, det stora egot får sig en törn när han inser att han inte är bäst på allt. Det är nu som han lär sig att börja tygla det, den personliga utvecklingen kan börja. 

Danny får också en ny kraft att ta reda på vad nästa steg i livet ska bli; att försöka slå i USA, erövra världen som latinsk artist och skriva på ett kontrakt för ett stort skivbolag. Drömmarna är stora. Men innan han beger sig över Atlanten inser Danny att han lämnat en ganska ”oskön bild” av sig själv i Sverige och han får chansen att återvända som programledare för Melodifestivalen 2013. Nu kan han visa vem han är, slippa tävla och underhålla den svenska publiken. Och underhålla, det kan han. Danny får beröm för sin insats om programledare och han visar vilka egenskaper han besitter som entertainer. Det sår ett frö i det som ska växa fram några år senare när han får sin egen show, som bär hans namn. 

NÄR DANNY GRÄVER GULD I USA

Några år före Melodifestivalen lär Danny känna entreprenören Pierre Garami som jobbar åt Petter Stordalen med Clarion Hotel. Danny söker en person till sitt managementteam och Pierre funderar på att byta spår i sin egen karriär när de möts backstage. Pierre pratar nästan öronen av Danny och efter några samtal slutar det med att Pierre blir en del av teamet. ”Snackpåsen Pierre”, som Danny hjärtligt kallar honom, tror stenhårt på Danny och släpper allt annat för att satsa på hans utlandslansering.
– Vi drar direkt till USA, jag åker iväg i ren ilska. Nu jäklar liksom, säger Danny. Danny och Pierre har möten och plöjer igenom hela Los Angeles och Miami, till slut vet alla skivbolag att svenskarna är på plats. De vänder upp och ner på varenda sten. Pierre skapar möjligheter hela tiden. Från att ha jobbat med hotell sitter han nu i möten varje dag med skivbolagsfolk och lägger över ett år på att få till ett kontrakt för Danny.
– Pierre är en sån slipad säljare, han kastar ur sig lite spanska ord som han snappat upp där borta och ”snicksnackar” in sig. Han berättar för alla att ”Amigos, ni måste lyssna på den här killen. Han kommer bli stor, jag lovar”, haha.
– Det var en sån rolig resa, vi blev ett entourage. Bara han och jag, skrattar Danny.

Till slut lyckas Pierre få till ett avtal med Universal Music och det är worldwide, det som killarna har kämpat för länge. Danny behöver bara se igenom kontraktet och återkomma, så är allt klart. Men under de två åren i USA växer något inom honom och han känner att det här är inte egentligen vad han vill. Danny drar ner på tempot och ställer in sessions. Han vill inte skriva på spanska längre. Istället dyker det upp svenska texter i hans huvud när han väl finner inspiration. Bland annat låten ”Brinner i bröstet” börjar här ta sin form och fler låtar - på svenska - är det han spelar upp för sitt team. Från att ha delat samma dröm springer nu killarna i entouraget åt helt olika håll. Kontraktet med Universal? Det återkommer Danny aldrig med. Pierre åker hem till Sverige. Drömmen är över.
– Jag kände mig som en svikare, säger Danny. Men jag kunde inte göra det här och vara lycklig. Jag ville hem. Till Nytorget, till min familj och mina vänner. 

EN KOMPLETT SHOWARTIST

När hans ekonomi tillåter går unge Danny på en del kurser på Danscenter på Åsögatan, men i övrigt är han en oskolad dansare. Något som är svårt att tro när Danny rör sig på scen eller spontant dansar. Det spontana dansandet händer mer än ett par gånger under vår fotografering i saluhallen och Danny skiner upp som en sol när vi spelar hans favoritmusik, han kan inte stå still. Vi klättrar bland annat upp på en hög stege till ett tak på en av butikerna i Östermalmshallen och där spelar jag ”Singin in the rain” för Danny som direkt börjar steppa som om han har övat in just dessa danssteg i en show. Det ser så enkelt ut, han bara sveper fram. Från en pelare på taket hänger han ut på sidan precis som i den klassiska filmscenen med Gene Kelly.
– Jag är ganska självlärd, jag ser på mig själv i spegeln och jag är ju intresserad av anatomi och motorik. Viktförflyttning och att förstå hur jag använder min kropp för att uttrycka mig. Jag tror att om man är en sprallig person med mycket energi och gillar musik och det rör sig, då vill jag göra det. Jag såg upp till allt från Elvis till Little Richard, Fred Astaire, Jackson.
– Det är min danskoreograf sedan 8-9 år, Alexandro Duchénso, som har lagt grunden för mitt rörelsemönster idag och det är jag väldigt tacksam för.

På en promenad på Högbergsgatan möter Danny producenten Mikael Gordon Solfors som säger ”vi måste ses”. Mikael Gordon Solfors med sina 30 år i nöjesbranschen och otaliga mängder lyckade krogshower på sin meritlista, har gått runt och närt på en dröm om att få göra en produktion med Danny.
– Micke säger till mig ”jag ser dig på Hamburger Börs, du ska ta över där. Du är limmet över från den generationen som kör där nu och det nya som vi vill göra i framtiden”.
– Och jag tänkte först, nej jag ska inte in på Hamburger Börs. Det är gammalt, glöm det. 

Producenten Solfors ger sig inte och ber Danny att lita på hans vision att förflytta gränser för vad svensk popkonst är. Han sår ett frö i Danny. Tre år senare möts de upp igen och börjar bygga den första showen. Med ett kreativt team, med olika moment, med mycket projektioner och ett helt nytt tänk. Danny tar kontakt med koreografen Benke Rydman som blir peppad av att få jobba med en artist som Danny, som både vill och kan leverera den kreativa höjden han ser framför sig i koreografin. Benke och teamet vill göra något visuellt starkt och förvandla rummet till något som aldrig har setts tidigare, varken på Hamburger Börs eller i Sverige. De tar in en vägg, en roterande ”monstervägg” som väger 1400 kg och där Danny ska dansa medan den rör på sig.
– Där tände jag till, på utmaningen, berättar Danny i musikdokumentären som tar avstamp i framgångsrika showen NU!.

Det är inte bara sången och dansen som är Dannys ess i rockärmen, han spelar dessutom gitarr och piano. Fiolen däremot har han lagt på hyllan. På frågan om det finns något annat än musik som Danny hade ägnat sig åt, hur han tror att det hade gått så svarar han helt övertygad:

– Jag vet att jag går in med hela min själ i det jag gör, så om jag hade satsat på till exempel fotboll istället så hade jag varit ”Danny Saucedo, fotbollsspelaren”. Det kan låta som att jag är självgod, men jag är så pass ambitiös och jag har en stark tilltro. Om jag går in helhjärtat i något så blir jag bra på det. Sån har jag alltid varit.

Det är just med den inställningen Danny har tagit sig an de egna krogshowerna som fått idel beröm och anses hålla internationell klass. Nästa show är inget undantag. 

Vi har lämnat saluhallen och står nu på taket på Cirkus med spektakulär utsikt över Stockholm. Trots en grå himmel är det något magiskt med att se takåsarna, Skansen och Djurgården. Det är hit folk ska vallfärdas i helst ett år när Danny sätter upp sin framgångsrika show i en ny, spektakulär paketering! Vi följer med honom bakom scen där han stuffar runt bland scendekoren, pratar med personalen och känner sig redan som hemma.
– Det ska bli så kul att sätta upp showen på Cirkus, det är lite ”finrummet”. Globen är ju Globen där jag fått chansen att uppträda, men Cirkus är anrikt. Det är mycket bättre ljud och jag kommer publiken närmare. Danny är stjärnan i krogshowen, men han har flera stjärnor med sig på scenen. Bland annat dansarna. Till nya showen på Cirkus är det samma team i grunden med ett par tillskott. Danny är med på auditions och beskriver med värme hur han Gillar att vara delaktig i hela den processen. Han är ett med sina boys, de är som en person. Dansarna och Danny.
– Utan grabbarna blir det ingen show, då skulle allting falla. De lyfter upp mig på ett otroligt fint sätt. 

I Dannys allra första krogshow är det ett segment som innehåller varken sång eller dans. Danny visar istället upp en matematisk kod, som kallas för Fibonacci-talserien.
– Min relation med det övre matematiska universumet som har skapat oss, det ville jag få in i min show. Där jag pratar om gud fast på ett vetenskapligt sätt. Fibonacci-talserien är enligt det mönstret som nästan allt i naturen är uppbyggt efter. När jag ser de här siffrorna känner jag en vördnad. För mig är det Guds fingeravtryck. För mig är det perfektion.

På scen får du använda din röst till att sjunga. Om du får använda din röst till att påverka något, vad skulle det vara?
– Då måste jag säga miljön. Miljön runtomkring oss är en effekt av hur vi mår och förstår vår omvärld. Vi måste förstå oss själva, förstå hur saker och ting påverkar varandra. Det är som dominobrickor.
– Ta Östersjön till exempel, som är världens sjukaste hav. Fortsätter vi knuffa på de här brickorna, så kommer det få konsekvenser. Och vi måste angripa problemet tidigt, inte när skadan redan är skedd. Men börja med att se vad du själv kan göra. Titta inte på din grannes trädgård, utan sköt om ditt eget hus först. Om vi alla gör ett bra jobb, så kommer det bli en bättre dominoeffekt än vad vi har idag. 

En annan av Dannys hjärtefrågor är hemlöshet. I en programserie får han tillsammans med sin grupp E.M.D. lära känna utsatta personer och ta del av deras historia. Något som berör Danny extra mycket.
– Vi träffade Willy som hade rehabiliterats från både missbruk och tid i fängelse. Från alla samtal jag hade med honom skapade jag låten ”Så som i himmelen”. Den handlar om Willy. Om hans dåliga start i livet med missbrukande föräldrar, misshandel och om en person som upplevt sin omgivning som ett hot. Han gjorde fel val tidigt i livet, men personen jag nu pratade med var en svag och insiktsfull människa. En man som vill ta sig där ifrån. Och det väckte något i mig. Trots att min familj i perioder hade jätteont om pengar så har min mamma gett till hemlösa. Även om det bara var några mynt eller en extra frukt när vi handlade. Hon har alltid visat stor empati och det har stannat kvar hos mig och min bror. När jag märker att jag som artist har en plattform där jag kan påverka, då vill jag göra det jag kan för att dra mitt strå till stacken och stötta dessa organisationer. – Tyvärr är hemlöshet inte en hjärtefråga för alla. Vissa anser att dessa personer får skylla sig själva att de hamnat där, men så ser inte jag på det. Problematiken är dessutom inte att bara stabilisera deras situation som hemlösa genom att ge tak över huvudet. Vi måste stoppa kriminaliteten och hemlösheten i ett tidigare skede, genom att bland annat ge mer resurser till skola och omsorg. Visst är det bra att ge medicin till sjuka, men om vi vill lösa saker på lång sikt måste man vi gå till roten av problemet.

Danny förklarar att om han ändå står i strålkastarljuset vill han använda det på ett positivt sätt och bidra.

– Jag vill egentligen bara få folk att må bättre. Om det sedan är via bra låtar, en bra show eller att de kanske lyssnar på vad jag säger. De får välja något utav det. Men jag vill bara påverka åt ett bättre håll. Jag tror att Dannys mamma säger det allra bäst: ”vem kan komma undan en sådan levande människa som uttrycker sig så, ingen kommer undan”. 

När jag var liten ville jag bli: präst, clown eller marinbiolog.

Mitt mest utmärkande drag: tänkande och generös.

Hur en vän skulle beskriva mig med tre ord: galen, våghalsig, glimten i ögat.

Min största svaghet: tidsoptimist.

En talang jag skulle vilja ha: onaturligt akrobatisk.

Vad många inte vet om mig: mitt naturvetenskapliga intresse, hur saker hänger ihop.

Min största extravagans: Mat. Och prylar till studion.

Detta gör jag när ingen tittar: mediterar.

Fritidsintressen: på landet har jag mitt snickeri och när jag tröttnat på allt trä så leker jag med leran som jag köpt. Jag har måleriet också och sedan tar jag hand om trädgården. Det passar mitt korta ”attention span”. När något slutar vara roligt, byter jag snabbt till något annat bara.

Jag skulle vilja lära mig: mer om världen och mig själv, få tid att resa mer.

Vem som betytt mest i min karriär: min manager Tomas. Han har varit min stöttepelare och låtit mig fatta både rätt och fel beslut, testa mina vingar.

Min förebild: den holländska världsrekordhållaren Wim Hof, som jag dessutom träffat. (Hof har bevisat att han kan kontrollera sin egen kropps termostat genom andningsövningar samt mental fokusering. Även kallad Iceman Hof. reds.anm.)

Mina största musikaliska influenser: Chet Baker, Earth Wind & Fire, Michael Jackson, Brian McKnight, Timberlake, George Michael.

Min svenska idol: Ola Håkansson. Han har varit artist, skådespelare, förlagschef och manager. Han har gjort hela resan och det är någonstans där jag ser mig själv hamna.

Svensk artist jag vill jobba med: Tingsek, han är en underskattad artist. Albin Lee Meldau, han låter lite som Cornelis. Chris Kläfford, har också en fantastisk röst och jazzsångerskan Amanda Ginsburg, hon har en delikat jazzröst och intressant finurlighet i hur hon avslutar sina fraser. Jag har gjort en lista över folk och röster jag skulle vilja jobba med och helst i en annan genre, det är roligare om det är oväntade kombinationer.

Om jag inte var artist: hade jag designat, ritat eller skapat i någon form. 

Min största personliga utveckling: att jag har större självdistans. Det är det bästa med att åldras och att jag faktiskt investerat tid i att utvecklas.

Ung talang som jag beundrar mycket: Benjamin Ingrosso, jag ser fram emot vad han ska ta sig för i livet.

Hur är du som bror: lyssnande, problemlösare och hjälpsam.

Hur är du som son: vill imponera (på pappa) och kärleksfull.

Hur är du som vän: inkännande, lyssnande och jag älskar att lyfta folk. Hjälpa dem att se sina styrkor istället för sina tillkortakommande.

Hur är du som artist: Sveriges bästa, haha. Underhållande och väldigt allround. Är inte bäst på en sak, men jäkligt bra på mycket.

Att skriva låtar på svenska eller engelska: jag skrev en del poesi som tonåring, på mitt eget sätt. Men mina första låtar blev på engelska, då kunde jag gömma mig bakom språket och slippa lämna ut för mycket av mig själv. Nu är jag säker nog att uttrycka mig på svenska, det blir mer naket och äkta i mina texter.

Om jag fick möta mig själv som ung: Skulle jag ge mig själv rådet att ta det lugnt. Och älska mig själv.

När jag blundar och tänker på en lycklig plats: då ser jag mitt landställe en kväll när solen är på väg ner, katterna stryker omkring och det strömmar lite musik av Monica Zetterlund.

En superkraft jag skulle vilja ha: Att flyga. Vilken frihet. Klä sig varmt och bara flyga iväg.

Ett favorituttryck eller motto: Leta efter lyckan i livet.

Framtidsdrömmar: ur ett egoistiskt perspektiv, vill jag känna på utmaningen att spela in film. Göra roller som är så långt ifrån mig själv som möjligt. Sedan att få en stor familj och ha en fin balans i livet.

Välgörenhetsorganisationer jag stöttar: WWF och MinStoraDag. Det ger mig ett större syfte i livet än egoboostarna att stå på scen.

Text: Lina Bielsten ⎮ Foto: Jimmy Hansen Production

Styling: Peter Englund ⎮ Make-up: Christina Svedberg

Östermalms Saluhall Magasin. Copyright: Bielsten & Co. Läs mer HÄR. 

Boka en omtyckt privatvisning av Östermalmshallen.