Hur går man tillväga för att boka tid med en av Sveriges mest upptagna artister? Om artistens agent meddelar att det inte finns en lucka just när du vill träffa honom vore det enklare att välja en annan profil. Men nu är chefredaktören för saluhallens magasin, det vill säga jag själv, envis som en åsna och valde ett annat sätt. Jag gick ut på sociala medier. Jag gjorde ett inlägg på Instagram, en så kallad Insta Story. Min story började med Petters konsert i somras då jag stod i publiken och än en gång insåg hur mycket jag gillar hans musik och framför allt Petters närvaro på scen. Ni som har sett honom uppträda förstår exakt vad jag menar. Han levererar alltid – och jag har sett Petter på scen ofta senaste tiden –minst hundra procent. Han går all in. Och publiken, som i Båstad inte bestod av Petters vanliga fans utan av affärsmän och sponsorer från tennisturneringen, började hoppa, sjunga med och kastade upp händerna i taket. Så klart. Ska vi riva hela haket, så klart.

När konserten var över bestämde jag mig för att inte ge upp, jag ville ha Petter på mitt omslag. Precis som hans text säger: ”ligger på lika hårt som en stalker tills jag fått en deal som jag låser”. Dessa ord använde jag dessutom som slutkläm i min Insta Story i ett klipp med mig själv i solglasögon, där jag gör ett segertecken och ”taggar” in hans namn i mitt inlägg på vinst och förlust. Jag hoppades att han skulle se det. Av alla hans tusentals följare. Vad hade jag att förlora? Och han svarade mig. Med ett skratt! Och: ”När vill du ses?”

Vi träffar Petter en sensommardag när han är i Stockholm för att repetera sina fem jubileumskonserter på Mosebacke. Det är riktigt varmt, denna rekordsommar, men han är klädd i en svart tjock tröja. Bilderna vi ska ta är trots allt till vinternumret och då kan man inte ha t-shirt, resonerar han. Och det var ju rätt tänkt. 30 minuter senare i gassande sol och 30 grader kändes nog valet inte lika klockrent men vi kör på. Petter är enkel på det sättet. Inga krusiduller. Ös på bara.

När fotograferingen är avklarad sätter vi oss på Lisa Elmqvist där Petter beställer in löjrom och med tanke på att han är en välkänd söderkis är jag naturligtvis nyfiken på Petters relation till Östermalms Saluhall.

– Jag besöker saluhallen i vågor. Förut var jag här en hel del, speciellt runt 2006 då jag satt i en studio runt hörnet. Men jag är ibland på Östermalm och när jag besöker min polare Bergan på Sibyllans Te-Handel kan jag det hända att jag trillar in i Östermalmshallen. Om vi ser till den gamla hallen så är det jag gillar mest självklart känslan och själva handelsplatsen, lite som på Hötorget. Södermalmshallen har haft svårare att få den atmosfären så jag hoppas nu på nybygget av Östermalms Saluhall att de ska ha kvar just den unika känslan som fanns där.

Debutalbumet Mitt sjätte sinne släpptes 1998 och nu tjugo år senare är Petter 44 år och fembarnsfar. Syskonen Ronin, Lexus, Vita och Alfons fick förra året en lillasyster, Belle. 

Petter har däremot inte dragit ner på takten, snarare tvärtom. Han har många järn i elden med nyligen avslutade jubileumsspelningar under sommaren, föreläsningar i skolor och på företag, en ny bok om vin Nebbiolo – Så funkar det, träning för olika lopp och tävlingar, gästspel på restauranger (bland annat som han är delägare i). Men vi återkommer till det senare och tar oss tillbaka till när allt började. Petter har bland annat kallats för svenska hip hopens gudfader men några tankar på att bli artist som liten hade han inte. Han växte upp i en familj där det fanns en ganska stark kultur, från Petters pappa som var arkitekt och nu är även hans syster arkitekt. Amerikansk kultur var däremot bannlyst hemma. 
– Jag började samla vinylskivor när jag var tio år och lyssnade på musik ofta. Det gjorde jag hela vägen fram till jag var 30 år, höll på med skivor och samlade mycket så jag har alltid haft en väldigt tydlig bild i huvudet av hur musik ska låta. Och hur jag vill att min musik ska låta och vad jag tycker är bra, säger Petter.

Och du fann hip hop väldigt tidigt? 
– Ja, jag kom ju in i hip hop redan då när jag var tio år och började sedan hålla på med rap när jag var 16, men jag drömde aldrig om att jag skulle bli någon slags aktör i det hela. Jag stod aldrig framför spegeln och imiterade Beatles som liten, eller fantiserade om att bli artist. Jag var inte klassens clown eller stod i centrum på något vis. Jag krävde inte att få vara i centrum heller. Men sedan upptäckte jag språket och literaturen, efter att jag hade bränt gymnasiet och kom in på Komvux. Där började jag läsa och lekte med tanken att skriva texter på svenska istället för engelska, för jag var så dålig på engelska, och då var det som att en stor dörr öppnades. Jag märkte att jag kunde uttrycka mig och att jag kunde skriva om känslor och om saker som jag inte visste att jag hade inom mig. Någonstans där fick jag också en enorm kärlek till det svenska språket och jag har flera gånger under min karriär fått frågan från utländska skivbolag om jag inte ska göra det här på engelska någon gång, men det har aldrig legat i mitt intresse. Även om jag skulle vara bra på engelska skulle jag inte göra det, eftersom min kärlek är till svenska språket och det har varit den stora motivationen för mig. Och när jag kom in i den här världen så var ju också en stor tanke att bredda det och att fler skulle hålla på med den musiken. Tittar man idag, 20 år senare, så är svensk hip hop ganska stort. 

För min egen del upptäckte jag nog Petter musik något senare än andra och jag föll framför allt för hans låtar som på 2000-talet gick från klassisk hip hop till att flirta alltmer med RnB och soul. Det började med Vinden har vänt, men sedan framför allt Tar det tillbaka (2001), Repa skivan (2004), Det går bra nu (2006) och God Damn it (2007)!

– Varje skiva för mig har varit som en bergsbestigning. Bara för att jag har gjort ett album som gått bra så går jag inte in i studion och upprepar det igen, med samma folk och på liknande sätt för att det funkade sist. Då är det som om jag bestiger samma berg igen. Jag försöker istället hitta nya berg hela tiden, att försöka gå emot strömmen och alltid göra min egen grej. Det är precis som låtarna du nämner som dina favoriter, den musiken var mer soulbaserad under en period när jag tror att mycket av det som gjordes inom hip hop var väldigt elektroniskt just då, så det handlar om att hitta motpoler, förklarar Petter. 

Hur känns det att kunna se tillbaka på en lång karriär och fortfarande vara aktuell?
– Konkurrensen inom musik är stenhård och en av de sakerna jag är mest stolt över nu, när jag firar 20 år som artist, är dels att jag har hängt kvar så länge som jag har gjort och att de senaste plattorna har lyssnats på mest. Det tror jag har att göra med att man förnyar sig och att man vågar åldras med sin musik. Man skriver inte samma texter som när man var 24 år gammal, utan nu är det utifrån att man är 44 år och fembarnspappa, haha. 
– Och framför allt är jag stolt att jag kunnat vara aktiv så länge som svensk artist för vi är så pass duktiga i Sverige och många håller en hög nivå. I det här mediabruset som varit är det tufft att vara aktuell. Man får tänka efter och jobba mycket utanför musiken också. Men jag försöker hålla de sakerna åtskilda, så skapandet, musiken och allt det kreativa håller jag väldigt skyddat. Andra saker som jag gör är förstås också drivet av passion, men det är något helt annat. Jag är väldigt trygg i mig själv på de punkterna, säger Petter.

I kölvattnet av musiken har Petter flera saker igång. 2012 utbildade han sig inom socialt pedagogiskt ungdomsarbete och föreläser nu på såväl skolor som företag. Han är utbildad sommelier och författare (Goda dagars magi, 16 rader, Remix, Vin – Så funkar det, Nebbiolo – Så funkar det). Han är dessutom delägare i Käk och Fröken Vandal med två vänner Dimman och Oskar, samt i Hotell Granen, och driver hotell Granens vinlista i Åre och Stockholm.

– Mitt vinintresse är stort och det har påmint mig ganska mycket om musik. När du upptäcker en producent eller en vinmakare i ett område som du tycker om, så är det ungefär som att du gillar soul och upptäcker skivbolaget Stax och börjar lyssna på en artist därifrån, sedan en annan artist och en till… Det är exakt samma sak med vin, som när du sonderar terrängen i ett vinområde. Du fortsätter att hitta mer, det finns inget stopp, du gräver bara vidare, säger Petter.

Året var 2013 när Petter skulle fira 15-årsjubileum och han fick då frågan av en kompis om att producera ett eget vin, något han spontant tackade nej till. Men när han hade sugit på karamellen ett tag kände han att det kan fungera om varumärket P.Lex står på etiketten och inte hans ansikte. Det första vinet han tog fram i samarbete med The Wine Team, var ett alkoholfritt alternativ och därefter en Prosecco. Varför valet föll på Prosecco är främst på grund av Petters personliga koppling till Italien från resorna med sin pappa och för att mousserande är festligt. Det är inte lika dyrt som champagne heller, säger han och skrattar.

– Jag har ju alltid tyckt om restauranger. Mitt första jobb var som diskare, ett av mina bästa yrken jag haft. Jag älskar att jobba disk. Det passar mitt hyperaktiva tänk, för du har struktur på allting. Speciellt när jag jobbade på ett ställe som Fasching där det var mycket musik och full ruljangs varje kväll så är det bra tempo, tiden går fort. Du lyssnar på bra musik, du står där i köket och fixar med allting. Där någonstans satte tankarna också igång kring vin eftersom jag alltid tyckt om vin och jag började tänka att jag kanske skulle gå en sommelierutbildning. Så det gjorde jag i ett år och det gav mig ett slags körkort kan man säga. Sedan har jag tagit extra kurser och lärt mig allteftersom. Jag har dessutom rest massor i vinregioner, berättar Petter.

Nu har även röda och vita viner gjort Proseccon sällskap i P.Lex-portföljen som säljs på Systembolaget. När det gäller produktionen av Petters egna viner berättar han att området Piemonte är det han valt att fokusera på och speciellt förtjust är han i druvan Nebbiolo, tillika inspirationen och namnet på hans och Alf Tumbles andra bok, Nebbiolo – Så funkar det, som kom ut i november 2018. 

Vinskribenten Alf Tumble är Petters vinkompis som han uttrycker det och de har förutom bokprojekten även en vinkällare på Östermalm tillsammans. Trots att båda har en bakgrund inom musiken var det genom sociala medier som de fann varandra.
– Alf kommer från house och jag från hip hop så vi hade aldrig setts tidigare, men vi möttes i vinets värld. Vi driver även en sajt ihop, en hobbysajt kan man säga, som heter Vinos.nu. Det som är så intressant med vin är ju hur det kopplar ihop människor. När man pratar med andra som gillar vin, så handlar det inte om vem man är eller vad man jobbar med. En av mina bättre vänner är 75 bast och bor i Varberg, tror du att vi hade träffats om det inte vore för att vi gillar vin båda två. Vin krossar alla gränser.

Rapparen och vinälskaren Petter bor delvis i Åre och kunde inte motstå att bli delägare i anrika hotellet och restaurang Granen. Där har han byggt upp en av Åres bästa vinlistor, eller ”fetaste vinlistor” som artisten själv skulle säga. Genom att arbeta med den här listan av importerade viner får hans stora passion blomma ut och Petter lägger mycket energi på den, precis som han allt annat han går in i. Här görs inget halvdant.

– En sak, som för mig var nästan lika stort som när jag vann Grammis, var när Hotell Åre Granen hamnade på Star Wine List (guide till bästa vinbarerna och vinrestaurangerna, reds.anm.) med årets bästa italienska vinlista. Det var jag svinnöjd över. 

Att driva restaurang beskriver Petter som något av det tuffaste som finns. Det är inte för pengarna han har gett sig in i den verksamheten, men det finns en livsstil och en passion som han tycker om. Petter berättar att han älskar service och mötet med människor. Att småprata med folk, ”vad gillar du för vin”, ”har du testat det här” och så vidare. Dessutom är han väldigt glad och stolt över att ha vänner inom alla områden och åldrar, att det handlar om att vara öppen för nya möjligheter. Han förklarar även hur många av hans projekt har börjat som små korn eller frön och när han mött en viss person har det vuxit och till slut har det blommat ut till något som han inte visste att det kunde bli från början. 

Du får ett eget tv-program och kan äta middag med vem som helst, vem väljer du?
– Jan Eliasson skulle vara kul att prata med. Han känns som en person jag verkligen respekterar och ser upp till, klok som en bok och dessutom trevlig. Jag träffade honom på tvprogrammet Skavlan en gång i tiden.

Vad hade du bjudit på om jag hade kommit hem till dig på middag?
– ”Git-Downs (min mamma Gittans) vinvänliga pasta al burro”, alltså pasta med smör och någon riktigt nice Barolo typ Giuseppe Mascarello Monprivato 2004.

Vad är det absolut godaste du har ätit? 
– Git-Downs pasta al burro. Jag är uppväxt i en enkel familj med stark kulturkärlek och speciellt till Italien så just det där enkla och men ändå så fanatiska goda är min melodi. Som liten frågade jag mamma: vad blir det för mat? Hon svarade: det blir pasta al burro, hon sa al burro för det lät ju snyggare än att säga smör. Idag i vuxen ålder är den rätten en perfekt kombo med druvan nebbiolo. Slunga den med lite vitlök och kanske vitt vin också så blir det nice.

Vilken är din största last, i matväg? 
– Pasta, helt klart och sen vin. Älskar det och är fast i det. Men samtidigt tränar jag mycket, rör på mig och lever i någon sorts balans eftersom jag inte vill polarisera.

Men åter till musiken, som allt ändå grundar sig i. I skrivande stund har Petter nyligen firat 20 år som artist och textförfattare. Under 2018 har han släppt ett par skivor, bland annat albumet 9818, en retake av första skivan på vilken en stor del av samma crew är med på plattan. Dessutom gav han ut EP:n Lev nu under våren och i höstas kom Dö sen, båda härstammar från hans låt Lev nu, dö sen, vilket dessutom är Petters motto i livet. Utgivningarna är en genomtänkt plan som Petter lagt upp i ett par år inför sitt jubileum. I somras genomförde han en turné runt om i landet som avslutades med fem unika konsertkvällar i rad på Mosebacketerrasen i Stockholm, där första kvällen tog avstamp i nuet och den sista tog publiken tillbaka till året då allt började. Biljetterna sålde slut snabbt och många i publiken stod där troget alla fem kvällar i rad.

När du ser tillbaka på din långa karriär, vem har betytt mest för dig? 
– Det finns många jag lärt mig av genom åren, men en person som varit väldigt viktig för mig är Patrik (Dj Sleepy). Han har varit ett slags filter och en sanningssägare. ”Det här är inte bra”, ”skriv om”, ”du har rappat de där orden förut, det är tråkigt, gör något nytt”. Fast ibland har vi bråkat om någon låt som sedan visade sig blev bra så det är inte alltid att jag måste anpassa mig efter vad han tycker givetvis, men han har varit jättebra för mig på det sättet. 
– Eye N' I (Henrik Blomquist) min sparringpartner på scenen, han är otrolig!
– Jag har en bra agent som jag arbetat nära med de senaste tio åren och min producent Patrik Collén, från mina första plattor, har betytt mycket också. 

På frågan om det är någon i jobbet som Petter känner att han inte klarar sig utan så svarar han att det inte finns någon, att han försöker tänka att han ska klara sig själv.

– När du är däruppe på toppen så blåser det hårt och man är ganska ensam i det läget. Då gäller det att stå pall. Men min fru har varit ett otroligt stöd i min musik och har peppat mig i alla år. 

Och du var tidig i branschen som artist med att göra företagssamarbeten. 
– Jag var nog en av de första med det, jag och Robyn. Hon gjorde reklam för parfymen Date och jag för Sprite. På den tiden fick vi lite skit för det, men jag kände att det fanns en så tydlig koppling eftersom jag såg hur man gjorde det i USA inom hip hop. Det finns en bok av Steve Stoute, The Tanning of America: How Hip-Hop Created a Culture That Rewrote the Rules of the New Economy, om att USA färgas om. Just det faktum att Pepsi var stora med Michael Jackson men Coca-Cola hängde inte med, så de hade det svårt mot dem. Coca-Cola kom då på att de skulle satsa på kids, urban kids, och skapade kampanjen Obey your thirst med Sprite. Man satsade stenhårt på hip hop och det var första gången ett läskföretag gjort en sån grej. Samtidigt körde Adidas reklam med Run DMC, så det var då den kommersiella världen började titta mer på hip hop-artister och på den kulturen. Idag är ju hip hop ingen subkultur längre, det är världens största populärkultur. Går du upp på ett skivbolag och frågar vad de satsar på internationellt så är det hip hop, det är den musiken som formar unga människor idag. Kanye West är ju en av de största artisterna och modeikonerna i världen, han är den nya Michael Jackson. Även om han må vara helt galen och säger idiotiska saker, haha. 

Det finns många hip hop-producenter från 90-talet i USA som Petter gärna hade jobbat med, men annars finns ingen drömartist på listan. Precis som när han var liten och kände hur hans musik ska låta, så hör Petter en röst och det kan bli vem som helst. Han bestämmer inte artisten först, utan det är i det kreativa skedet som han finner vem han vill ha med i en sång eller på ett album. Det finns ingen färdig bordsplacering och gästerna är inte uppskrivna i förväg. 

Om vi tittar på just dina samarbeten med andra artister, finns det någon som sticker ut?
– En person som jag jobbat med de senaste åren är en artist som heter Sami Rekik, ena halvan av hiphopduon Medina. Sami har gett mig väldigt mycket och utvecklat mig som vokalist, vilket är roligt att göra när man ändå är 17 år in i sin karriär. Att få möjligheten att samarbeta med den nya yngre generationen är för mig ett privilegium och något jag omfamnar.

Hur är det med dina föräldrar? 
– Båda mina föräldrar har varit helt fantastiska. Pappas stora dröm var nog att bo på Östermalm. Mammas var raka motsatsen. Från min pappa fick jag min kulturella utbildning. Vare sig jag ville eller inte så släpade han runt mig till en massa museer, italienska villor och trädgårdar, vilket jag hatade då men älskar att göra idag. Min pappa lärde mig måla akvarell och min mamma gjorde att jag tog mig igenom skolan som liten och att jag gick på Komvux, stöttade mig och aldrig gav upp hoppet. Så de har varit jättebra på sina olika sätt. 

Något Petter brinner nästan lika mycket för som musiken är träningen. När vi sågs sist låg han i hårdträning för att tävla i team med Therese Alshammar i swimruntävlingen Ö till ö (mellan Sandhamn och Utö där deltagarna simmar i öppet vatten ca 10 km och springer i etapper över öarna, totalt 65 km) och innan dess har han sprungit Arena Run och andra lopp. För en kille som sällan sitter still är listan lång, så vi får avsluta där. Att rabbla upp Petters alla aktiviteter skulle kräva fler sidor i magasinet än vad vi har. 

Innan vi är färdiga så frågar vi vad Petter ser framför sig. Vad han vill göra när han väl får mer tid över, även om det som entreprenör och fembarnspappa, är en utmaning i sig. 
– Jag skulle vilja göra konserter med sittande publik, att komma mer nära och med monologer byggt på mina texter. Och så vill jag gå en konstskola. Jag målar mycket och det kommer jag satsa på i framtiden. 

Som liten var Petter bra på att rita, men det gick sämre med att läsa och skriva. I skolan var bild hans bästa ämne. Hemma var det mamma Gittan som drev på Petter och pushade honom att läsa eller hålla på med hobbies, hon ville att han skulle stanna inne och inte driva runt ute på gatorna. Hip hopen introducerades i Petters liv genom den äldsta brodern. 
– Jag tog till mig den musiken tidigt och jag var först med breakdance, så som jag minns det, berättar Petter.

Petters allra första spelningar var på engelska och publikkontakten var på den tiden inte alls lika stark som den kom att bli senare. Betygen hade inte burit honom vidare och efter skolan blev det istället diskjobb på restauranger och han bodde även ett år i New York. Östkustens hip hop lockade, det som Petter kände var mer äkta, det vill säga inte den kommersiella delen. Barndomsgänget som Petter skapade sin första musik med, där bland annat DJ Sleepy (Patrik Elofsson) ingick, kallade sig för Natural Born. Hemma i Sverige var det Latin Kings som var de första inom genren. Efter att de slagit igenom 1994 var det många som trodde att det skulle öppna upp för flera svenska hip hop-artister, att nu skulle det finnas något att surfa vidare på. Men den stora vågen uteblev. 

OM ATT HITTA SITT EGET UTTRYCK OCH KÄRLEKEN TILL DET SVENSKA SPRÅKET
Trots att grundskolan inte var Petters bästa tid skulle det dyka upp en ny chans lite senare i livet. 
– Min mamma födde mig för att komma in på Komvux, säger Petter skämtsamt i intervjun i P3 Musikdokumentär. 

På Komvux hittade Petter sitt språk. Vad han ville säga. Och nu var det inte på engelska längre, nu var det på svenska. Första texten Petter skrev var Fäller en tår. Han bodde i en liten lägenhet på söder i Stockholm och praktiserade på ett skivbolag, jobbade på restaurang, skrev låtar och spelade in demos. Perioden har han beskrivit som väldigt tuff och första breaket kom först när han blev signad av producenten Peter Swartling. Peter ville ha en singel som var rå och stack ut. Våren 1998 kom singeln Mikrofonkåt och albumet Mitt sjätte sinne släpptes på sommaren. Då hade dörrarna öppnats upp för Petter och DJ Sleepy fick uppträda allt mer. Skivan gjorde succé och publiken blev större, inte bara bland de som förväntades lyssna och gilla hip hop-musiken. Nu var det äntligen Petters tid. Som en av hans låtar säger: Vinden har vänt! 

Vintern 1999 hade Petter sex nomineringar på Grammisgalan, detta trots att det saknades en kategori för hip hop. Han blev kvällens stora vinnare med tre priser och fick hålla tal efter tal där han tackade de personer som betytt mest för honom. Men galan fick en bitter eftersmak. Petters mamma var inte medbjuden, något som gjorde henne ledsen och arg. Petter reagerade tillbaka genom att bli upprörd och en klyfta skapades som satte sina spår i deras relation.  

Petter andra album, Bananrepubliken, som släpptes samma år är Sveriges genom tiderna bäst säljande hip hop-album, med bland annat hitlåten Så klart. Han övertygade samtidigt kvinnliga artisten Feven att både skriva på svenska och att signa med deras bolag Bananrepubliken. Dörrarna öppnades upp en efter en för svensk hip hop och Petter var i strålkastarnas ljus. Men i den ökade uppmärksamheten kände sig Petter obekväm i rollen medierna gav honom som ”popstjärna” och även den medföljande hysterin. År 2001 blev en reaktion på vad Petter gick igenom, framgångens baksida. Under en kort tid tappade han artistvännen Thomas Rusiak och kort därefter insjuknade hans nära vän och kompanjon DJ Sleepy, som efter en operation av en cysta fick kraftigt nedsatt känsel i kroppen och kunde därefter inte arbeta eller turnera som de gjort tidigare. Tryggheten kring Petter började krackelera, men kompisen Dj Sleepy försvann inte helt. De skapade ett nytt sätt att samarbeta och Petter fick hitta en ny väg att gå. 
– Mitt fjärde album kom ut 2004 och jag döpte det till Ronin (kringvandrande samuraj utan herre, japanskt ord, reds.anm.). Ett namn som är talande för ensamheten jag gick igenom under den här tiden, säger Petter. 

”Jag var nära att kasta in handduken flera gånger den perioden.”

År 2005 dök ytterligare en utmaning upp för artisten, när den nya teknologin började ta över alltmer. Musikindustrin tappade försäljning, bokningarna uteblev och Petters bolag Bananrepubliken lades ner. 
– Jag fick göra en rekonstruktion och ta makten över min karriär. Jag skar ner kostnader genom att ta bort turnéledare, chaufför, tekniker… Vi löste det själva istället. Ett tag skötte jag hela karusellen. Efter gigen på våra nattklubbsturnéer satte jag mig i mini-vanen och körde vårt crew mitt i natten. Alla somnade bak i bussen och där satt jag ensam vid ratten. Jag var nära att kasta in handduken flera gånger den perioden, säger Petter. 

Låten Det går bra nu från det femte albumet, med namnet P, skrev han ironiskt nog på botten av sin karriär, som Petter uttrycker det. En låt som han själv tycker är det mest nordamerikanska någon släppt inom svensk hip hop. 
– Vi blev bokade på massor av företagsgig som ville att vi skulle spela just den låten på någon säljkonferens eller kickoff. Och helt plötsligt skrek folk inte Så klart efter mig på stan längre, utan nu ropade de istället Det går bra nu, berättar Petter. 

Trots att han då relativt nyligen genomfört en spelning för endast 12 personer bestämde sig Petter för att släppa ännu en skiva, nu 33 år gammal. Texterna blev djupare och visade en mer mogen sida av Petter. Det är en glad och stolt ung man som kort därefter, år 2008, kunde fira tio år som artist och även ge ut en Greatest Hits-skiva när Roskildefestivalen hör av sig. Till uppställningen år 2009 valde Roskildefestivalen att ha Petter som öppningsnummer med affischnamn som Coldplay och Oasis. Artistgänget med Petter i spetsen anlände i en liten buss och fick nypa sig i armen när de insåg att de skulle dela yta med världsartisternas enorma trailers och uppträda för den stora festivalpubliken på 60 000 personer. Nu spelade de på samma planhalva som artisteliten. 

FRÅN SÅ KLART TILL SÅ MYCKET BÄTTRE
Året är 2010 när TV4 sjösatte ett nytt holländskt tv-format med namnet Så mycket bättre. Programidén var musiktolkningar av olika etablerade svenska artister men Petter som hade fått frågan tidigt var skeptisk till att medverka. Han var inte intresserad av förnedringsprogram meddelade han bestämt. När produktionsbolaget förklarade att det handlade om hyllningar och inte förnedringar så ändrade han sig och tackade ja. I programmet tolkade Petter bland annat artisten Lasse Berghagens låt Stockholm i mitt hjärta och han minns nervositeten innan han skulle uppträda för Lasse med sin version av öppningslåten till det populära tv-programmet Allsång på Skansen. Programmet blev en succé med flera fantastiska tolkningar av deltagarna och sedan Petters framgångsrika versioner av sina artistkollegors låtar har produktionen alltid haft plats reserverad för en hip hop-artist i kommande uppställningar.
– Om min låt Så klart gjorde mig folkkär, så förstärktes det ännu mer när min tolkning av Stockholm i mitt hjärta släpptes, säger Petter. 

De följande fem åren gav Petter ut flera plattor och ett nytt skivbolag BABA Recordings startades. BABA Recordings samarbetar med Sony Music och representerar både nyfunna talanger och rutinerade veteraner som Petter, Lilla Namo, Yasin, Jaqe och Juha Mulari. Petter började dessutom arbeta i nya, intressanta konstellationer med andra låtskrivare och kände att han utvecklades ännu mer som artist. Medan hans egen familj berikades med flera barn tillsammans med frun Mikaela förlorade Petter däremot både sin mamma och sin pappa inom loppet av ett år och han berättar att upplevde en stor sorg efteråt att han inte spenderade mer tid med sina föräldrar mot slutet. 

På senaste plattan 9818 som kom ut i början av 2018 summerar Petter sina 20 år som artist och textförfattare. Flera av vännerna från förr och Petters gamla crew är med på låtarna för att fira Sveriges första rapstjärna. På frågan om året som gått svarar han: 
– Det här är ett bokslut. Jag tyckte det var stort att få fira 10 år som artist. 20 år blev en målgång. I alla år har jag behövt bevisa något för andra. Motivera min existens. Nu är jag trött på det. Det får vara nog. Nu behöver jag inte förhålla mig till några regler längre. 

Namn: Petter Alexis Askergren
Född: 25 maj 1974
Bor: Stockholm och Åre
Familj: Hustru Michaela och barnen Ronin, Lexus, Vita och Belle samt Alfons från en tidigare relation.