LINUS WAHLGREN

Vi ses naturligtvis på restaurang Beirut Café, naturligtvis eftersom detta är något av Linus andra vardagsrum – eller matsal om man ska vara lite noga. Linus och flera i hans familj har nästan flyttat in här, berättar han med ett skratt.
– Vi äter ofta både lunch och middag på Beirut Café och i somras firade vi min dotters 18-årsdag här.

Inte bara att äta utan också att själv husera i köksregionerna är ett intresse han delar med släkten.
– Jag har alltid gillat att laga mat, både till mig själv och mina vänner. Det italienska köket är väl det som ligger närmast, även det mexikanska och asiatiska. Sedan är jag svag för riktig svensk husmanskost – som pyttipanna, falukorv och torsk med skirat smör. Paradrätt tror jag mina smash-burgers är, i varje fall om du frågar mina barn, haha.

Linus har två ättelägg, ett av vardera kön. Att hans mamma och pappa är skådespelarparet Christina Schollin och Hans Wahlgren, att han är lillebror till Pernilla och Niclas och följaktligen morbror till Bianca och Benjamin Ingrosso måste man nog ha sovit under en sten långt ute i skogen hela det tredje millenniet för att inte ha hört talas om. Det finns ett storasyskon till, äldsta brodern Peter, men han är ingen offentlig person så honom lämnar vi därhän!

TENNISPROFFS ELLER SKÅDIS?
Eller inte riktigt ännu, förresten; det var nämligen storebror Peter och pappa Hans som den lille knatten Linus fick hänga med till tennisbanan, bägge var duktiga och medan de spelade passade Linus på att öva sina färdigheter på ett sådant där bollplank alla tennisspelare vet vad det är. För alla andra kan det beskrivas som en lyxigare variant av Björn Borgs världsberömda garageport. Linus fattade tycke för sporten och blev riktigt skicklig han med. Spelar fortfarande ett par tre gånger i veckan och ställer regelbundet upp i Veteran-SM. Men drömmen om att bli proffs gick aldrig i uppfyllelse.
– Jag tror inte jag la ner tillräckligt med tid, det fanns andra intressen.

Handen på hjärtat – hade du verkligen något val?
– Nja. Det var lite så att jag märkte hur jag mer och mer drogs till teatern. Jag tyckte det var jättespännande att sitta i kulisserna och titta på när mamma och pappa spelade. Sedan kom tennisen in i bilden och under gymnasiet tänkte jag att jag inte ville göra som nästan alla andra i familjen. Men min gamla tenniskompis mamma jobbade som rollbesättare på SVT och hon undrade om jag inte hade lust att komma och provfilma. Jag var tveksam, men hon övertalade mig.

Linus fick rollen. Som assistent åt Bert–Åke Vargs rollkaraktär maskinisten Gustav Sjögren. Rederiet hade en stor och trogen tittarskara, nästan hela Sveriges skådespelarelit deltog i större eller mindre roller och Linus blev, om han inte var det förr, ett känt ansikte för den breda publiken. Att räkna upp varenda film och TV-serie han därefter medverkat i låter sig av utrymmesskäl inte göras, men nämnas kan Hundtricket, Maria Lang-filmerna, skräckfilmen Andra Sidan, Morden i Sandhamn, 30 grader i februari, Bäckström och Partisan.

Som vi varit inne på tidigare har du provat ganska många olika genrer – vad är roligast och hur går tankarna när du ställs inför ett rollerbjudande?
– Nu känns det som att jag dras mer och mer åt film- och TV-hållet. Jag älskar att stå på scen och jag är svag för en riktigt bra musikal. Men det är också tungt att gå till teatern kväll efter kväll, att alltid jobba helger. Jag har blivit lite mer försiktig när det gäller produktioner som sträcker sig över lång tid.

Det verkar inte heller som att du hamnat i något speciellt fack?
– Nej, och det har varit mitt mål. Jag växte ju upp med mamma Christina som jobbade med Jarl Kulle, Margareta Krook, Janne Malmsjö och andra storheter. De kunde blanda mellan drama och ”lättare" underhållning oavsett om det var på teatern eller framför kameran. Förr var det kanske inte lika accepterat att växla så mellan genrer och det märkte även jag av när jag började jobba som ung skådespelare. Det var svårt att bli tagen på allvar när man spelade Grease eller var flickidol i Hundtricket. Det är först de senaste tio åren som det har vänt och jag fått visa en helt annan sida och spela mer seriösa karaktärer.

Finns det någon skådespelarprestation du är särskilt stolt över?
– Det finns två som sammanfattar mig: den ena är SVT- produktionen 30 grader i februari, där jag gjorde en väldigt mörk karaktärsroll, den andra är Broadwaymusikalen The Book of Mormon där jag fick sjunga, dansa och jobba med humor.

Är du lite ”picky” när du väljer roller?
– Inte ”picky”, men jag vill det ska vara något jag går i gång på. Antingen en speciell regissör eller skådespelare jag vill jobba med eller en bra roll och ett bra sammanhang.

Har du någon förebild inom ditt gebit?
– Marie Göranzon, vilken powerkvinna! Jag är så glad att jag fick stå på samma scen som Marie när vi spelade Katt på hett plåttak på Maxim-teatern häromåret. Hennes man Jan Malmsjö har jag också blivit oerhört inspirerad av, hans breda repertoar med allt från My Fair Lady till prästen i Fanny & Alexander. Och så måste jag nämna Allan Edwall.

Finns det någon drömroll du går och fantiserar om?
– Jag skulle vilja spela någon i stil med Richard Kimble, som är Harrison Fords rollfigur i filmen Jagad. Ingen superhjälte utan en vanlig människa som hamnar i ett läge där allt förändras. En tight thriller helt enkelt!

Betyder det att du har internationella ambitioner?
– Det ska jag verkligen inte sticka under stol med, att jag har som mål att filma utomlands. Det har varit nära några gånger, men hittills stolpe ut. Jag har en bra agent så man vet aldrig.

LAZARUS ÄR LINUS NÄSTA STORA PROJEKT
Att Linus Wahlgren är en mångfacetterad artist har vi redan kunnat konstatera. En annan multibegåvad estradör var David Bowie. Bowie, av många ansedd som ett av showbranschens allra största genier, gick bort i januari 2016, en kort tid efter att hans första och enda musikal visats för första gången på New York Theatre Workshop. Musikalen skrev han parallellt med det album som kom att bli hans sista, Blackstar. Musikalen heter Lazarus och sätts upp på Söderteatern Göta Lejon, premiär 15 februari 2024.

Storyn i Lazarus är inspirerad av romanen The Man Who Fell Down To Earth, som filmatiserades 1976 med just David Bowie i huvudrollen som Thomas Newton. Musikalen har beskrivits som surrealistisk och liknar ingenting annat som satts upp på någon scen i Sverige. Det är bäst att Linus själv får berätta:
– Jag spelar Thomas Newton, som möjligen är David Bowies alter ego, men musikalen handlar alltså inte om Bowie, även om den innehåller några av hans största hits. Det är en ganska mörk och spejsad föreställning i typisk Bowie-anda, där hans låtar förstärker historien. Som Heroes, Changes, Life on Mars, All the Young Dudes och många fler. Här blandas teater, film och musik på ett helt nytt sätt skulle jag säga.

Hur är din egen relation till David Bowie?
– Inte så nära. Något av mina äldre syskon älskade honom och hade väggarna fulla av Bowie-affischer, fast jag var för liten för att minnas om det var min syster eller någon av bröderna! Den första låten jag hörde var China Girl och då reagerade jag och undrade vad det där var för någonting.

Vem regisserar?
– Stefan Larsson. Det var han som regisserade Katt på hett plåttak och det är faktiskt en stor anledning till att jag tackade ja till att vara med. Rollen är en stor utmaning och vi är precis i början av repeterandet och så här långt känns allting fantastiskt. Stefan har satt upp Lazarus i Norge, där den blev en stor publiksuccé.

Vilka har du mer med dig i ensemblen?
– Det är ett annorlunda roligt gäng: Tove Styrke, Simon J Berger, Christopher Wollter, Lisa Larsson och min bäste kompis Björn Bengtsson. Det är första gången han och jag jobbar tillsammans och det ser jag väldigt mycket fram emot.

Det har blivit dags att runda av vår frågestund. Den utsökta kycklingen vi hade på tallrikarna är uppätna för länge sedan. Mätta och belåtna reser vi oss upp och tar farväl. Och som sig bör i branschen säger vi inte lycka till utan ”break a leg”.