Inte bara det kokande after-work-partajet under fredagseftermiddagarnas sista timmar, när goda tilltugg hos de olika handlarna sköljs ner med vältempererat rödvin och svalt bubbel – utan också, under ett antal år av spännande radiosändningar mitt i vimlet.

Det var här, och i direktsänd radio, som Stellan Skarsgård fick sin största roll, som ett förälskat par fann varann efter 30 år och som en omsusad artist delade ut pussar till shoppande stockholmsdamer.

Det var i programmet ”Elfving på stan” i Radio Stockholm som vi sände från olika offentliga lokaler, affärer och företag och alltså emellanåt också från stans saluhallar. Att locka till sig gäster till Östermalmshallen var lätt, för med jämnamellanrum landade det fat med små godsaker – anklever, ostbitar, frukt – på det runda lilla bord där gästerna satt och blev intervjuade. Mycket populärt!

Stellan Skarsgård kanske inte minns det, men det var under ett radiosamtal med Jan Guillou som han blev ”upptäckt” som filmhjälten Carl Hamilton.

Det hela var nästan osannolikt. Guillou var veckans gäst i programmet, och vi satt och pratade om hans skrivande, och om att det fanns planer på att göra film av hamiltonböckerna, när han plötsligt stannade upp, pekade ut mot lokalen och hojtade:
–Titta, där går Stellan Skarsgård! Han skulle nog passa i huvudrollen! Hallå Stellan, vill du spela Hamilton?
Stellan bromsade upp lite men skyndade vidare med shoppingpåsen i handen och hojtade tillbaka:
– Kanske det, ring mig!
Och hur det gick sen vet alla biobesökare.

Oväntade möten överraskades man ofta med, det är bland det charmigaste och mest spännande med direktsändningar. En gång, när jag knallade runt med mikrofonen bland fikande gäster i en av hallens serveringar och gick fram till två av dem för att prata om ditt och datt och låta dem önska en skiva, blev jag mer överraskad än vanligt.Och rejält rörd: Ett par nära pensionsåldern såg först ut att inte vilja bli störda men ändrade sig och berättade sen en fantastisk historia. De hade varit djupt förälskade i ungdomen men kommit ifrån varann, skaffat nytt sällskap, gift sig och fått barn men aldrig riktigt kunna glömma den unga kärleken. Deras berättelse fortsatte sakta och lite trevande.

Nu hade de träffats igen av en slump, tre, fyra decennier senare – och den gamla lågan hade flammat upp omedelbart. Båda var gifta på varsitt håll och hade flera barn, men nu satt de här och planerade att bryta upp från allt och bygga ett nytt, gemensamt liv. Båda hade omedelbart insett: det gick inte att hindra.

Det var som i en roman. Och jag skulle gärna velat veta hur det gick för dem sen.

Bra gick det så småningom för den skådespelare som oväntat klev in hallen mitt under en sändning och gärna ville ha ett ord med i laget. Dock var han inte i bästa skick; slirade på talet och tog ett och annat snedsteg. Hur ska det här sluta, tänkte jag och la på en skiva. Den visade sig vara av det romantiska slaget, vilket inspirerade skådisen till att i stället övergå till att ge passerande damer en kyss på kinden. Ingen tackade nej till det…

Efter de här tvåtimmarssändningarna började helgen. Fredagsstämningen steg timme för timme, det var en fröjd att handla och ägna sig åt en stunds after work, prata med bekanta, få lite V75-tips av gubbarna i spelgänget och inte minst handla hem nånting gott till kvällen.

Efter lite lugnare tider under coronan börjar det nog puttra igen så smått under fredagseftermiddagarna i hallen när vintern går mot sitt slut. Och man hoppas såklart att det inte dröjer länge förrän det kokar som förr!

Journalist, programledare och stamgäst i Östermalmshallen