LASSE HALLSTRÖM

När magasinet möter upp saluhallens stammis Lasse Hallström har värmen tagit ett grepp om Stockholm. Vi har lämnat den mörka tiden bakom oss. Restriktionerna är lyfta och en av Sveriges mest hyllade filmregissörer Lasse Hallström har precis gjort sin allra sista klippning av nya storfilmen ”Hilma”. Samma dag som vi ses har filmteamet firat att säcken kring detta fleråriga projekt äntligen har knutits ihop och att allt är klart. När detta nummer kommit ut har filmen precis haft premiär. Den ödmjuke världsregissören Hallström skulle egentligen pryda omslaget på Östermalms Saluhall Magasin redan förra året men på grund av pandemin fick vi skjuta fram mötet. Men det sägs ju att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Så här är vi nu.

Vi slår oss ner i den mysiga ljusgården på boutiquehotellet Villa Dagmar som ligger vägg i vägg med Östermalmshallen. Men knappt har vi börjat prata förrän det uppstår en hätsk diskussion. Bradley skäller ut Quincy. Alltså inte skådespelaren Bradley Cooper och musikproducenten Quincy Jones, utan det är dottern Tora Hallströms hund Bradley Cooper Jr som Lasse har med sig, tillsammans med Cézanne som är Lasse och Lenas hund. Dessa två pälsklingar försöker samsas om samma plats under bordet som redaktionsvovven Quincy och vi får ägna en god stund åt att lugna ner Bradley vars skall nu ekar i hela ljusgården.

När vi återvänder till bordet kommer vårt te så samtalet blir avbrutet igen. Diktafonen har precis hunnit sättas på, Lasse tittar ner på räknaren.

– Nu har jag suttit här i 47 sekunder och inte sagt ett ljud ännu, säger han. Vi brister båda ut i skratt. Även om vi hittills denna dag inte uträttat så mycket har Lasse Hallström varit desto mer produktiv senaste åren och han har minst sagt en gedigen meritlista. Låt oss återgå till just detta.

ATT GE ABBA ETT ANSIKTE

Lasse Hallström växer upp med sina två bröder i en ganska bohemisk familj som han uttrycker det. Pappa Nils är tandläkare, mamma Karin Lyberg är författare. Båda föräldrar har en förkärlek för konst och redan som ung umgås Lasse med föräldrarnas alla konstnärsvänner i hemmet. Lasses pappa är också filmintresserad och gör filmen ”Sommarstad” 1939. Han är Lasses inspirationskälla.

– Pappa gjorde 8-millimetersfilmer, inga proffsfilmer. Han lärde mig hantverket. Mina första filmer gjorde jag redan när jag var 9–10 år gammal och då lånade jag pappas kamera.

– Först gjorde jag en dokumentärfilm om Gotland och hade råmaterial av 4 minuter som jag klippte ner till tre minuter. Sedan en film som jag döpte till Spöktjuven och den klippte jag också ner till 3 minuter. Det var en jättefånig historia, men allt det där var ju övning för att lära mig eftersom jag visste att jag ville hålla på med film. På inrådan av en lärare i andra klass söker Lasse in till Adolf Fredriks musikskola och kommer in. Han stortrivs bland alla trevliga kamrater och kreativa själar som likt honom själv är intresserade av film, musik och teater. En av dessa själar är skådespelaren Brasse Brännström som går en klass över honom. Lasse lurar med Brasse in i filmvärlden och att börja med skådespeleri.

Kort därefter får Lasse jobb som frilansfilmare på SVT där han skapar korta musikklipp i programmet ”Popside” 1967. Han arbetar jämte producenten Johan Segerstedt i flera år och under den här perioden klipper Lasse alla filmer av popgrupperna som är med i programmet. Det är en givande period, lite av en filmskola där Lasse får leka runt med kameran och lära sig tekniken. Han tar samtidigt filmproducentskurser och inom liveproduktion, men i övrigt är han självlärd. Han har gått den praktiska popvideo-skolan som han skämtsamt beskriver det. Det är den bästa skolan, om du frågar Lasse.

– Jag började göra mina egna 8-millimetersfilmer och sketcher på TV med Brasse Brännström och Magnus Härenstam som jag lärde känna under studenttiden. Sedan gjorde jag även långfilm för bio. De var små komedier baserade på självupplevda händelser, allt från barndomen, giftermål, skilsmässor till nattlivet i Stockholm. Igenkänningskomedier brukar jag kalla dem, säger Lasse. Lasse Hallströms sketcher med Magnus och Brasse är med som humorinslag i programmet ”Popside” och tre år senare får trion göra sin första gemensamma produktion med TVprogrammet ”Oj – är det redan fredag”. Eller som den engelska titeln säger ”Oh – is it Friday already? – a comedy show that kicks ass”. Programmet består av roliga sketcher baserat på tidningsrubriker och sänds naturligtvis på fredagar.

Lasse, Magnus och Brasse jobbar tillsammans nästan dagligen i tio års tid, det blir en vänskap som ska visa sig hålla livet ut även om deras yrkesmässiga karriärer tar olika vägar. Lasse börjar med långfilm medan Magnus och Brasse gör krogshow innan de får sin stora framgång med omåttligt populära barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Men när medierna felaktigt återberättar historien om hur Magnus och Brasse fann varandra helt på egen hand retar det upp Lasse.

– Det var ju jag som sammanförde Magnus och Brasse, genom sketcherna i mina program. Vi tre hängde ihop jämt, vi kallades för ”Oj-gänget” i början.

– Magnus var så underbart akademisk i sitt sätt att tala. ”Kan jag be om ett kostnadsförslag?” kunde han säga till servitören istället för att bara be om notan. Han formulerade sig så underbart sirligt. Det var det roliga med honom. Och Brasse var snillerik och kreativ. Han var en väldigt nära kamrat, en dödspolare i flera år.

– Men jag känner att båda är med mig fortfarande på något sätt, jag bär med mig dem i allt jag gör. Jag känner också hur de stöttar mig från andra sidan.

På 70-talet får Benny Andersson och Björn Ulvaeus upp ögonen för Lasse Hallströms filmer. Den numera ikoniska duon Andersson-Ulvaeus ligger i startgroparna för vad som ska bli deras gigantiska genombrott och göra artistgruppen Abba kända över hela världen. 1974 ville Abba börja göra promo-klipp av sina låtar: vad som idag är känt som videor. Dessa skickades sedan ut till platser som var obekväma att besöka för en svensk grupp, som exempelvis Australien där deras singlar inte hade fungerat så bra. Lasse Hallström anställdes som regissör för dessa klipp.

– Björn och Benny hade sett filmsnuttarna jag skapat i ”Popside” och tyckte de var bra så jag fick uppdraget att göra deras musikvideos. Lasse Hallström sätter både sitt eget namn på kartan och ger Abba ett ansikte när han producerar filmklippen 1975 för ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do” och ”Mamma Mia” som när de visas i Australien sätter igång en rikstäckande ABBA-feber. Idag har såväl bandet som deras musikvideos nått kultstatus.

Men det är inga stora belopp Lasse Hallström rör sig med. Abbas första fyra musikvideos skapas för den blygsamma kostnaden av 50 000 kr att jämföra med den nutida musikindustrins extravaganser på flera miljoner dollar. Inspelningarna sker under primitiva förhållanden och i vissa fall slutförs två videos under samma dag. Lasse Hallström får använda sin fantasi snarare än en miljonbudget. Det blir många närbilder på Björn eller Benny spelandes på sina instrument och de klassiska profilerna där Frida och Agnetha tittar åt varsitt väderstreck som till exempel i ”Mamma Mia”. Allteftersom budgeten ökar börjar filmerna berätta en historia som när Agnetha Fältskog tapetserar och flyttar in i Lasse Hallströms lägenhet i ”One of us”.

– Många av Abbas musikvideos filmade vi i min lägenhet, jag höll i kameran och en kille skötte playback. Det var teamet, skrattar Lasse.

– Före lunch spelade vi in videon till framsidan av albumet och på eftermiddagen var det baksidan. Vi hade jättekul under många år och jag klippte allt själv. Dessa videos spelas ju än idag vilket är oerhört roligt. Nästan alla Abbas promo-klipp fram till gruppens avsked 1982 produceras av Lasse Hallström med något enstaka undantag och även filmen ”ABBA – The Movie 1977” som blir Lasses Hallströms andra biopremiär. 1985 når han stor internationell framgång med sin egen film ”Mitt liv som hund”. Sedan dess är Lasse en framstående Hollywood-regissör med flera stora titlar som ”Chocolat” ”Alla talar om Grace”, ”Sjöfartsnytt” och Oscarsnominerade ”Gilbert Grape och ”Ciderhusreglerna” i kategorin Bästa regi.

Den internationella succén med ”Mitt liv som hund” öppnar dörrar för Lasse Hallström som fem år senare flyttade till USA där han börjar göra amerikanska filmer.

– Det var svenskar, danskar, norrmän och kanske några tyskar som såg mina första filmer men nu har jag en publik som finns över hela världen”, konstaterar Lasse glatt. Med en lång och framgångsrik karriär kan det vara svårt att välja ut en film, men finns det någon som sticker ut?

– En av mina favoriter är faktiskt ”Mitt liv som hund”. Innan dess hade jag bara verkat i Sverige, men den här filmen fick stor framgång även i USA så jag åkte över för att göra intervjuer inför lanseringen. Där träffade jag folk som ville att jag skulle göra amerikansk film. Att få jobba i Amerika var något jag drömt om sedan jag var barn, så det kunde jag inte säga nej till.

– När jag väl började arbeta i USA trivdes jag bättre och bättre där, sedan träffade jag Lena och vi flyttade hit. Det internationella genombrottet ger inte bara Lasse Hallström ett nytt liv som regissör, det är även då han möter sin nuvarande fru och stora kärlek Lena Olin. Paret gifter sig 1994 och i Hollywood-mått räknas det nog till ett av de längsta äktenskapen. Att filmregissören Lasse Hallström och skådespelerskan Lena Olin möts genom jobbet är kanske inte så förvånande men Lasse berättar i tv-programmet Nils Petters Veranda att det tog ett tag innan första dejten blev av. Efter att ha sett Lena i en tv-intervju tänker Lasse att ”den kvinnan vill jag ha”, det var inget svårt beslut menar han. Men att själv lyfta luren och ringa visar sig däremot vara en större utmaning. Det blir inget samtal där och då, istället skickar Lasse små hälsningar genom Lenas dåvarande manager Bertil Olsson. Bertil förmedlar hälsningarna till Lena under hennes olika filminspelningar, Lena tackar glatt och ber Bertil att hälsa tillbaka till Lasse. Denna procedur pågår ett bra tag, närmare bestämt ett år med förberedelser av ivriga hälsningar blir det innan herr Hallström tar modet till sig att bjuda ut fröken Olin.

– Jag hade ju klickat redan ett år innan, skrattar Lasse.

Men hur ska den numera berömde filmregissören få sin drömkvinna på fall. Någon filmroll har Lasse nämligen inte på gång, så den ursäkten kan han inte använda. Nej, han vill helt enkelt bara träffa Lena. Som separerad och nybliven mamma har Lena Olin däremot siktet inställt på att resa runt, jobba och leva ensam snarare än att finna en ny romans. Lena förklarar att hon som skilsmässobarn dessutom inte burit på drömmen som många andra unga kvinnor om att gifta sig, hon har inte någon större tro på ett lyckligt äktenskap vid den här tidpunkten heller. ”Det var lite av en uppförsbacke”, som Lasse skämtsamt beskriver det första året av uppvaktning. Men efter flera och långa samtal på telefon blir bandet mellan dem allt starkare.

– Det var något oemotståndligt i Lasse och det sättet vi fungerade tillsammans. Och hur roligt allt blev. Han kändes som hemma för mig, Lasse blev mer och mer navet kring vilken min tillvaro kretsade”, förklarar Lena i programmet Nils Petters Veranda.

Lasse flikar in och berättar om ett speciellt minne när han lyssnar av sin telefonsvarare. Han får ett inspelat meddelande från Lena som befinner sig utomlands och hon säger att hon saknar honom.

– Det bandet har jag sparat. Det var så fint. Och DÅ visste jag att jag hade en chans, skrattar Lasse.

Efter ett lika ivrigt springande på olika restauranger lär paret känna varandra och resten är som man säger historia. Än idag älskar Lasse och Lena att gå på restaurang tillsammans, att umgås överhuvudtaget - oavsett om det är i ett filmprojekt, på landstället, med barnen eller på resande fot. Familjen Hallström-Olin bor sedan 30 år tillbaka i USA och spenderar varje sommar i Sverige.

HOLLYWOODREGISSÖR

Lasse Hallström som filmat både i Sverige och i USA upplever en stor skillnad i arbetet. I Sverige skrev Lasse sina filmmanus själv, på den tiden var det inte lika uppdelat mellan manusförfattare och regissör utan Lasse gjorde allt. I USA började Lasse regissera filmer baserade på andra personers manuskript, även om han givetvis gick in och petade för att göra filmen till sin egen. Men den största skillnaden mellan länderna, som Lasse ser det, är att filmprojekten tar längre tid i USA eftersom det är så mycket ”affärssnack”.

– Om jag sitter i ett filmmöte i USA och någon säger att ”vi börjar imorgon” kan det i verkligheten betyda om tre år… I Sverige tar man i hand och sätter igång direkt, mer eller mindre. Det är raka rör.

– I USA finns det en invecklad business-sida. Jag brukar säga att jag fick lära mig att det inte bara var ja och nej till ett projekt. Ett ja var ett kanske och ett kanske var ett nej, och ett nej var en förolämpning. Eller något sånt, haha.

Mellan tummen och pekfingret, hur lång tid tar det att producera en film?

– Det tar ett drygt år skulle jag säga. Det är tre-fyra månader av förberedelser, därefter filmar man i tre månader och klipper allt i sex månader.

Världsberömde skådespelaren Leonardo di Caprio säger att han är skyldig dig allt efter ert samarbete i ”Gilbert Grape”. Att det ledde in honom på spåret med fantastiska rollfigurer och att du gav honom stor frihet.

– Har han sagt det? Vad kul att höra. I filmen ”Gilbert Grape” ska Leonardo föreställa en kille med autism och han gjorde det så övertygande att folk kom fram till mig och frågade var jag hade hittat den autistiska killen.

– Innan filminspelningen besökte vi tillsammans ett hem för personer med funktionsnedsättningar och där plockade Leonardo upp vissa egenheter, rörelsemönster och studera dem noga. När vi sedan filmade såg man i hans ögon att han försvann och kröp in i en annan människas kropp och värld. Han var helt fantastisk.

Du har haft förmånen att få jobba med flera stora namn, är det några som sticker ut lite extra?

– Att få jobba med Robert Redford var fantastiskt och Morgan Freeman i samma film (”En dag i livet”, reds anm.). Det var coolt att arbeta med Julia Roberts i ”Alla talar om Grace” och att regissera Sir Michael Caine i ”Ciderhusreglerna”, han är enastående.

– Judi Dench har jag jobbat med två gånger. Det skulle jag vilja göra igen.

Vad är det som avgör när du bestämmer dig för att ta dig an ett manus och regissera en film?

– Att det finns en historia. Jag hakar på en scen som känns varm eller rolig. Som det lilla barnet som vädjar om att bli adopterad i ”Ciderhusreglerna” till exempel. Sådana små enskildheter, som är annorlunda.

Hur ser du som filmskapare på utvecklingen med streamingtjänster och att filmer upplevs allt oftare på mindre skärmar än på stora duken?

– Om jag någonsin sagt att det går lika bra att titta på film på stor-TV tar jag tillbaka det. Film upplevs ju bäst när man sitter många människor tillsammans, helst i en stor salong.

DRÖMFILMEN HILMA

Nu är Lasse Hallström aktuell som manusförfattare och regissör med filmen om den banbrytande konstnären Hilma af Klint, en fantastisk historia som ligger Lasse varmt om hjärtat.

– I tre år har jag forskat i Hilmas liv och har aldrig tröttnat på att leta efter nya pusselbitar i mysteriet Hilma af Klint. Hilmas livshistoria är historien om en konstnärs obevekliga sökande efter sanningen om universum och oss själva, i en tid då männen satte alla regler. I den världen, trots alla oöverkomliga hinder, lyckades Hilma skapa konst som påverkar och förändrar människors liv idag. Min ambition är att publiken ska få uppleva Hilmas olika kamper med alla sina sinnen, säger Lasse.

Hilma af Klint var en svensk pionjär inom abstrakt konst som först efter sin död har blivit erkänd och hyllad som en feministisk ikon. Lasse Hallströms fru, den världskända skådespelerskan Lena Olin medverkade i många av Ingmar Bergmans uppsättningar på Dramaten under 80-talet och slog igenom internationellt i Philip Kaufmans ”Varats olidliga lätthet. Sedan dess har vi kunnat se henne i filmer som ”Chocolat”, ”Casanova”, ”Havanna” medan deras gemensamma dotter Tora Hallström har medverkat i filmerna ”Safe Haven” och ”Hachiko”. Både mor och dotter spelar huvudrollen som Hilma i olika stadier av hennes liv. Filmen produceras av Nordic Entertainment Group som är ett av världens snabbast växande streamingbolag och lanseras på Viaplay i slutet av året.

– Jag har ju hållit på med Hilma-manuskriptet sedan 1998. Nej, men vad säger jag, utbrister Lasse med ett skratt. Så länge har jag inte jobbat med filmen.

– Jag menar ju sedan januari 2018. I nästan fyra år har jag till och från jobbat med projektet, jag har pysslat med annat också.

När upptäckte du Hilma af Klint och vad i hennes historia fångade dig?

– Lena berättade att hon hade sett filmen ”Personal Shopper” och där omnämns en svensk konstnärinna, Hilma af Klint, som jag aldrig hade hört talas om. Det var något mystiskt med henne eftersom hennes målningar var inspirerade av meddelanden från den andliga världen, hennes konst styrdes av andar. Det gjorde mig intresserad eftersom jag just då höll på att göra research för en film om UFO:s och när jag sedan själv hade sett ”Personal Shopper” ledde det mig in på ännu mer research. Filmen innehöll otroligt intressanta äventyr där jag fick lära mig om UFO:s koppling till en andlig värld som jag inte riktigt hade trott på tidigare, men som jag lärde mig att den existerar. Allt detta banade väg för projektet om Hilma af Klint.

Från att inte ha trott på en andlig värld ser sig Lasse Hallström nu som en teosof. Han har blivit omvänd. – Teosoferna var ju tidigt ute med kloka redogörelser för hur världen fungerar, hur andevärlden ser ut, reinkarnation och allt det där. Det är nu en del av min egen övertygelse efter all denna research som jag gjorde. Hilma lyckades finna svar på flera frågor om universum och människor medvetande redan för hundra år sedan, bland annat lyckades hon måla dnaspiralen innan den upptäcktes och hon skapade den bild som visade andra världskriget-konflikten tio år innan den skedde. Hon kunde se in i framtiden.

– Det blev en naturlig fortsättning av mitt intresse för andarnas värld att jag producerade en film om Hilma af Klint och det var dessutom ett perfekt tillfälle för det familjeprojekt som jag drömt om länge att få göra med Lena och Tora tillsammans.

Vid den här tidpunkten har Lasse Hallström precis fått ledigt i ett par månader och spenderar dagarna med sin fru Lena i ett hotell i East Hampton utanför New York. Han tar tillfället i akt att läsa allt han kan komma över om Hilma af Klint, han beställer efter alla böcker som finns och gör planer för att skriva en långfilm baserad på hennes historia.

– Jag kontaktade Stiftelsen Hilma af Klints Verk och fick kontakt med Johan af Klint som var före detta styrelseordförande. Johan bjöd generöst in mig på en guidad tur och berättade om Hilma medan han visade mig runt på alla platser hon varit på under sitt liv och där hennes verk har ställts ut.

– Så jag började skriva av och till på en historia om henne tänkt för en svensk film och där Hilma som ung skulle spelas av Tora och Lena skulle spela ”Hilma den äldre”.

Att jobba i Sverige igen tycker Lasse är underbart. Däremot är intresset från svenska filmindustrin svalt när de presenterar projektet. Men till slut finner han en partner i NENT Group som både finansierar och producerar filmen ”Hilma”. Den släpps på deras plattform Viaplay och filmen blir nu istället på engelska.

– Jag är djupt tacksam för att NENT och Viaplay satsade så hundraprocentigt på det här projektet och att de lät mig göra filmen efter mitt eget huvud. Det är ju ett hjärteprojekt för mig, både att få berätta Hilmas fantastiska livshistoria och möjligheten att få arbeta med Lena och Tora. Dessutom är jag väldigt glad för den fina grupp av talangfulla skådespelare som vi fick hit och hela teamet från Litauen är det proffsigaste filmteam jag jobbat med. Fotograf Ragna Jorming är ett visuellt snille som det är en dröm att jobba med och klipparen Dino Jonsäter kände jag en oerhörd samhörighet med. De senaste tio-femton åren har jag suttit själv på min egen kammare och klippt, jag är ju väldigt road av det. Men med Dino har vi jobbat tillsammans med klippningen. Vi har träffats och diskuterat filmen, jämfört våra scener som vi klippt. När jag suttit i USA har vi delat material via länk. Dino kompletterar mig jättebra och det var bokstavligen en ”match made in heaven”.

Hur gick själva arbetsprocessen till, har ni följt ditt manus till punkt och pricka?

– Just i fallet med ”Hilma” hade jag ju ett manuskript som jag hade arbetat med länge. I själva arbetsprocessen så gjorde vi ibland scenerna exakt som det stod i manus. Men ofta släpper jag manuset och låter skådespelarna leva sig in i scenen och rollen. Vi gjorde mycket improvisationer.

– Det blir en dokumentärversion som liknar manuskriptet väldigt mycket, men det känns mer levande eftersom en del repliker är omformulerade av skådespelarna och det kommer ut mer naturligt. Så ”Hilma” är en mix av en dokumentär och en film, kan man säga.

Var finner du inspiration?

– Nuförtiden kan det vara när jag vaknar upp kl.4 på morgonen. Mottageran kopplas på och något är sänt från andra sidan. I ordet rättas bemärkelse: inspiration. Anden viskar till mig. En idé kommer till mig, jag antecknar och går till klippbordet.

– Det sker aldrig när jag sitter och krystar, utan det kommer farande… någonting i gryningen. Och det bekräftar lite det där att vi alla är sändare och mottagare. Jag är tacksam över den inspirationen jag fått i det här projektet och jag är övertygad om att jag har fått hjälp i arbetet med Hilmafilmen av flera ”spirits”, av vänner från den andra sidan.

FAMILY FIRST

Lasse Hallström och Lena Olin är nog vårt internationellt sett mest kända par. Parallellt med sina egna framgångsrika karriärer har de även jobbat ihop i bland annat ”Chocolate” med Johnny Depp, Juliette Binoche och Judi Dench, i ”Casanova” med Jeremy Irons och Heath Ledger och i den svenska filmen ”Hypnotisören” med Mikael Persbrandt. Och nu återigen med filmen om Hilma af Klint.

Du och Lena har varit gifta länge och jobbat ihop flera gånger. Vad uppskattar du mest med att arbeta med Lena?

– För oss är det en förlängning av samvaron hemma, det finns inga konstigheter i våra yrkesroller. Det finns ingen uppdelning mellan regissör och skådespelare som det kanske gör på andra produktioner. Vi jobbar tillsammans som ett team och föreslår varandra saker. Det känns naturligt och stimulerande.

– Det är likadant med min dotter Tora, hon har till exempel varit med och inspirerat Hilma-manuskriptet precis som Lena har gjort.

Detta blir Toras första huvudroll, vad ser du som hennes styrka?

– Tora har synts i mindre roller i ”Safe Haven” och Hachiko – en vän för livet”, så detta blir hennes största roll. Hon har inte varit uppenbart filmintresserad i unga år, men hon är en bra manusförfattare. Tora var misstänksam tidigare, hon tyckte nog inte att det är ett vettigt yrke för vuxna människor att hålla på med. Hon började på Princeton med finans istället, men sedan har hon halkat över lite på vår sida, skrattar Lasse.

– Toras styrka är att hon lever sin roll. Hon är autentisk, hon kanaliserar Hilma snarare än spelar henne.

I en svit på Villa Dagmar har vi byggt upp en fotostudio. Vi springer sedan med familjen Hallström-Olin mellan Beirut Café, hallens balkonger och hotellrummet via passagen, som knyter an hotell Villa Dagmar med saluhallen. Två platser som familjen Hallström-Olin trivs extra bra på dessutom, här känner de sig som hemma. Under alla år när paret tidigare bodde i Stockholm handlade de ofta och åt otaliga middagar i Östermalmshallen och paret är fortfarande flitiga gäster när fötterna väl satts på svensk mark.

Vilken är din relation till Östermalmshallen?

– Jag har inte lika lång relation till saluhallen som min fru Lena. Hennes pappa, regissören Stig Olin, var ju stammis. När jag och Lena vantrivdes i USA en period och försökte flytta hem så var vi mycket i Stockholm. Då åt vi flera gånger i veckan i saluhallens restauranger. Jag har ätit upp minst hälften av all gravlax därinne från Lisa Elmqvist och Tysta Mari känns det som och vi köpte ofta med oss kycklingbröst till middag från Fågel & Vilt-butiken.

– Min första fru Malou hade sin 50-årsfest i saluhallen minns jag, det var kul.

Och när ni inte är i Sverige och kan handla i ”Hallen”, vad blir det för mat då?

– Lena är ju väldigt noga med mat och vad vi väljer att äta. Vi diskuterar mycket hur vi ska äta, var vi ska äta och varför vi ska äta. Det är ett stort samtalsämne, skrattar Lasse.

– Vi äter ofta på restaurang eller köper hem något, gärna veganskt eller fisk och skaldjur. Mexikanskt gillar jag också.

Om du fick chansen att laga mat med en egen kock, vad skulle du helst vilja lära dig?

– Först skulle jag vilja ha mitt eget kök, för jag är inte riktigt betrodd i vårt kök hemma. Jag har inte riktigt rutinerna som man ska ha vid matlagning. Lena säger att vi måste totalrenovera varje gång jag varit i köket, haha. Men på den tiden jag var tillåten i köket var jag bra på att göra en Sashimi special och förr lagade jag ofta kycklinglever, men det gör man ju inte längre.

– Men om jag skulle få chansen att lära mig något nytt, vill jag lära mig att göra vegansk choklad.

Du får äta middag med vem som helst i världen – vem skulle du välja och vad skulle ni prata om?

– Charlie Chaplin. Men jag undrar om han verkligen skulle vilja prata med mig… Men om han gjorde det skulle jag intervjua honom om hans liv.

– Eller Will Smith, för jag skulle vilja veta vad som pågick i hans huvud på Oscarsgalan och hur han tänkte…

Ni är bara på besök just nu. Vad saknar du mest med Sverige när du inte är här?

– Jag känner kanske att jag kan sakna den svenska skärgården om jag av någon dum anledning skulle sitta i New York på sommarhalvåret. Men oftast är vi på rätt plats vid rätt tillfälle och spenderar somrarna i Stockholm. Annars är avståndet numera inte så långt som det var när vi flyttade dit, både när det gäller flygresan eller att få ta del av vad som sker i Sverige tack vare den digitala utvecklingen.

Om du fick välja att bo i ett annat land?

– Åååh, Frankrike. Jag tror att jag har förfäder där. Det skulle vara ett väldigt trevligt alternativ att bo i södra Frankrike, men just nu räcker det med USA och Sverige.

När jag var liten ville jag bli: Rörmokare.

Detta var jag bäst på i skolan: Gymnastik.

Hur en nära vän skulle beskriva mig: Jag vet inte, fråga min fru Lena, haha.

Om jag fick mer tid skulle jag vilja lära mig: Hur en båtmotor fungerar. Och det franska språket vill jag lära mig.

Jag är orimligt rädd för: Giftspindlar.

Min största last: Goda rödviner.

Jag är fåfäng med: Håret, håret, håret!

Förebild: Min pappa eftersom jag liknar honom, jag hade nog honom som ”modell”.

Senaste film som berörde mig: ”Världens värsta människa”, en dansk film av Joachim Trier (Oscarsnominerad 2022 till Bästa internationella långfilm). Och”Belfast”, regisserad av Kenneth Branagh (Oscarsvinnare 2022 för Bästa originalmanus).

Ett udda eller roligt minne från min karriär: Jag gjorde ett projekt baserat på en kort novell som min mamma skrivit och Sif Ruud spelade huvudrollen. Det handlade om att ett barn stal en marsipangris men så fick husan skulden för det. Projektet slutade med att jag skulle filma ett gäng grisar som skulle släppas ut, två-tre griskultingar som jag filmade på Norrmalmstorg. Eftersom det var rörlig kamera måste det ha sett för jäkligt ut när jag filmade, sittandes i en rullstol och jagade grisar över torget. Grisarna skrek och jag rusade runt. Dessutom hade jag min mammas kaninpäls på mig. Det måste sett för tokigt ut...

Ett drömsamarbete: Att få jobba med Leonardo di Caprio igen. Tyvärr blev jag hotad av Harvey Weinstein som skulle bojkotta mig från Miramax om jag gjorde film för värste konkurrenten, Dreamworks. Dumt nog vek jag mig, och filmen med Leonardo Di Caprio togs över av Spielberg i stället – ”Catch me if you can” hette den. Så jag hade gärna velat arbeta med Leo igen.

Film jag önskar att jag hade regisserat: ”Solsidan”, det önskar jag att jag hade skrivit och regisserat. Den är fantastisk och jag hade gärna jobbat med Felix Herngren. Jag älskar också Josephine Bornebuschs serie ”Älska mig”, den var så strålande bra gjord.

En film jag kan se om hur många gånger som helst: En liten film med min dotter Tora med två hundar. Men om vi pratar kommersiell film så är det ”Gudfadern”. Och ”Gökboet”.

Min favoritupplevelse: Att se Lena Nyman som vildanden i Ingmar Bergmans uppsättning av Ibsens ”Vildanden” på Dramaten, det är en upplevelse som jag minns varmt. Jag kom att tänka på det när jag nyligen såg dokumentären om Lena Nyman, den är jättebra. En annan favoritupplevelse är när Lena (min fru) var med i ”Fröken Julie” på Dramaten precis när vi hade träffats.

En yngre person jag beundrar mycket: Tora Hallström måste jag säga, hon imponerar på mig. Och sångerskan Ariana Grande, hon kan imitera vem som helst och har en fantastisk sångröst.

Om jag fick ge mig själv ett råd som ung: Då skulle jag säga ”lugna ner dig”.

Vad jag vill föra vidare till mina barn: Att ha fast mark under fötterna.

Något jag brinner extra mycket för och vill påverka: Det är helt klart klimatfrågan.

Mitt motto i livet: Huvudsaken är att man har roligt. Att roa och beröra.

Text: Lina Bielsten ⎮ Foto: Sean McLatchie Lewthwaite

Make-up och hår (Lena Olin och Tora Hallström): Stephanie Axell ⎮ Bielsten & Co

ÖSTERMALMS SALUHALL MAGASIN. COPYRIGHT: BIELSTEN & CO. 

Boka en omtyckt privatvisning av Östermalmshallen.