Det är tidig morgon på Nobis Hotel i Stockholm när magasinets chefredaktör möter upp Lena Olin. Lena landade dagen innan i Sverige och hon säger att tidsskillnaden känns av, men några spår av trötthet kan i alla fall magasinets team inte skönja. Den långa resvägen till trots sprudlar skådespelerskan av energi. Hon gestikulerar med armarna, rufsar med händerna i sitt långa vackra hår, går igenom sina möjliga klädval till dagens fotografering samtidigt som vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jag har alltid undrat hur det kommer sig att i vissa möten uppstår ingen personkemi alls och med andra får man en nära kontakt direkt. Det är svårt att förklara, man vet bara när det inträffar. Efter min heldag med Lena Olin konstaterade vi glatt för varandra att det känns som vi redan är vänner. 

Vem är då min nya kompis? Lena Olin är en av Sveriges mest kända skådespelerskor, under en lång karriär har hon samlat på sig nomineringar till såväl en Oscar som Golden Globe, Emmy, Bafta och SAG. Genombrottet på film kom med Ingmar Bergmans tv-film ”Efter repetitionen” (1984) i vilken regissören specialskrev en av huvudrollerna åt Lena. Den världsomspännande uppmärksamhet hon då fick ledde till rollen som Sabina i ”Varats olidliga lätthet” (1988) – Lena Olins stora internationella genombrott. I amerikanska kritikerkretsar kallades hon ”en ny Garbo”.

Även om Lena Olin hunnit med en lång karriär i Hollywood har hon inte dragit ner på takten. Just nu är hon aktuell i den populära dramaserien Riviera, med bland andra Julia Stiles, dessutom medverkar Lena in en ny amerikansk tv-serie där vi också får se Al Pacino i en av rollerna. Thrillern ”The Hunt” är planerad att sändas i sex säsonger. 

LENA OLIN

Född: 22 mars 1955 
Bor: I Stockholm och i Bedford utanför New York. Sommarhus i Falsterbo, Skåne och i Stockholms skärgård. 
Familj: Maken Lasse Hallström, regissör, och gemensamma dottern Tora och Lenas son August samt Lasses son Johan. 
Yrke: Skådespelare.
Aktuell: I Sky Atlantics populära dramaserie ”Riviera”, som exfrun ”Irina” (kan ses på TV4 Play och C More) och i en av huvudrollerna i Amazons nya amerikanska tv-serie, thrillern ”The hunt”, med bland andra Al Pacino i rollistan. 

Sedan 1994 är Lena Olin gift med regissören Lasse Hallström. Paret träffades på Café Opera i Stockholm efter galapremiären av filmen ”Havanna” (1990) och sedan dess har de funnits vid varandras sida, på såväl röda mattor hela världen över som strosandes i Östermalmshallen. I hallen är de nämligen frekventa gäster, ett tag nästan för frekventa som Lena skämtsamt beskriver det.
– När vi bodde i Stockholm och skulle äta middag kunde det ibland bli fyra-fem restaurangbesök i saluhallen under samma vecka och jag kände nästan att vi var där för ofta, ”de måste tro vi är galna”, säger Lena och skrattar. 

I över 20 år har paret Olin–Hallström varit bosatta i Bedford, New York samtidigt som deras internationella karriärer utvecklats på var sitt håll. Däremot åker de så ofta som möjligt hem till Sverige, till sommarhuset i Skåne och till lägenheten i Stockholm. Det är med andra ord numera nästan en raritet att se dessa New York-bor flanera bland diskarna i hallen, och med min blick fäst i datorn missade jag dem nästan helt och hållet, just denna dag när de passerade genom saluhallen. När jag väl fick syn på paret insåg jag snabbt att jag måste ta chansen att springa efter, innan de hinner lämna byggnaden eller landet för den sakens skull... Till saken hör att Lena Olin sedan länge stått högt på min önskelista över kvinnor till nästa omslag, något jag andfådd förklarar för henne när jag sprungit ikapp dem i mittengången med ett magasin i handen.

– Östermalmshallen är vårt allra första stopp, vi är bara i Stockholm på en snabbvisit den här gången, berättar Lena.

Hon förklarar vidare att saluhallen varit en naturlig del av hennes uppväxt och att även hennes pappa varit en trogen gäst, något vi ska återkomma till lite senare. 

Lena Olin är en av våra mest kända svenska Hollywoodstjärnor. När jag står mitt framför henne i saluhallsgången är hon precis som jag föreställt mig – avslappnat vacker och naturlig. Det är en av anledningarna till att hon funnits med på min önskelista, och jag är både glad och tacksam att turen var på min sida just denna dag, att vi möttes och att omslaget nu pryds av stammisen Lena. 

Lena Olin är uppvuxen på nedre Gärdet, inte långt från saluhallen, och berättar att området kring Östermalm och Djurgården länge var det hon såg som Stockholm-Sverige-Världen. Hon gick först i Olaus Petri-skolan, Gärdesskolan och avslutningsvis på Statens normalskola (formellt ”Högre allmänna läroverket Statens normalskola”).

– Jag minns en rolig händelse; när min dotter fyllde i en ansökan i USA och i formuläret skulle svara på frågan ”What high school did your mom go to and your dad go to”? På min rad skrev vi då ”The States Normal School”… det gick inte att översätta på något bättre sätt, men det lät ju himla tokigt, säger hon och skrattar högt. 

När Lena började arbeta på Dramaten växte hennes värld lite mer. På väg till och från jobbet passerade hon Östermalmstorg, att titta in i saluhallen blev därför naturligt. Introduktionen till hallen hade skett tidigare i livet, detta var nämligen en värld som Lenas pappa regissören Stig Olin redan förälskat sig i. Stig stortrivdes i saluhallen där han kunde njuta av den fantastiska maten i goda vänners lag. Som stamkund var pappa Stig en både välkänd och omtyckt karaktär bland flera handlare.

– Min pappa var enormt social och väldigt rolig. När arbetsdagen var över älskade han att kila in i saluhallen och möta upp vänner och kollegor som också alltid gick dit. Lasse Berghagen, Martin Ljung med flera. Han gick runt bland diskarna, småpratade med alla i butikerna och skojade med personalen, även om han inte alltid handlade just där. Det rådde alltid en vänskaplig stämning. 

Lena berättar att hennes pappa fortsatte att arbeta på äldre dar, men tyvärr drabbades han tidigt av en hjärnblödning och fick till följd av detta svårigheter att röra sin högra sida, både arm och ben. Personalen i hallen hjälpte då alltid till med vad han behövde och han blev så ompysslad. Det var nästan som åldringsvård, säger Lena med värme i rösten. 

– Det finns så många kärleksfulla människor som arbetar i saluhallen, det är därför vi stamgäster känner oss så trygga och välkomnade här. Det händer ibland när jag är på besök i hallen att handlare kommer fram och säger ”åh, vad vi saknar Stig”. 

Lena hävdar skämtsamt att om Östermalmshallen var åldringsvård för hennes pappa blev den senare ett bra dagis när hon tog med sonen August. I den avslappnade och trygga saluhallsmiljön fick sonen gå på upptäcktsfärd bland diskarna, samtidigt som Lena och Lasse satt i en av restaurangerna, med uppsikt förstås. 

– Om vi åt middag på Lisa Elmqvist kunde August kila bort till deras fiskdisk och titta på alla fiskarna, det fanns alltid några fula som var extra roliga, säger hon och skrattar. 
– August bor i USA nu, men när han var liten gick han i Hedvig Eleonora-skola på Östermalm. Jag minns att vi gick till saluhallen efter skolavslutningarna vid jul och då åt vi alltid lutfisk. Mina barn älskar all typ av mat, men hellre lutfisk till lunch än ”Macaroni and cheese”, haha. 

Parets gemensamma dotter Tora bor numera också i USA, men hon är född i Sverige. Sorlet i saluhallen var ett av de första ljud Tora fick bekanta sig med, Lena tog nämligen med sig barnvagnen in i hallen nästan varje dag.
– Jag tyckte det var supermysigt när jag som småbarnsförälder kunde köpa med middagsmat för kvällen och sedan sätta mig ner och äta lite för mig själv medan Tora sussade bredvid i barnvagnen. Även om Tora vuxit upp i USA från två års ålder har hon alltid vetat att ”ska man gå någonstans i Stockholm, då är det saluhallen som gäller”. Vi rekommenderar alltid Östermalmshallen till våra vänner och bekanta om de frågar efter tips när de ska besöka Stockholm. Jag har aldrig hört att någon har blivit besviken!

Vad tycker du är unikt med Östermalmshallen?
– Det jag tycker så mycket om med saluhallen är att man igenkänd för att man handlar ofta. Det blir en slags familjekänsla härinne och man känner att man hör hemma någonstans. Jag brukar tänka att jag kommer tillbaka till min lilla by jag har vuxit upp i och där alla hälsar på varandra. Det är så mysigt och något alldeles, alldeles speciellt med just gamla Hallen. 

Har ni några favorithandlare? 
– Jag och Lasse handlar i flera av butikerna, men våra favoritstopp på ”rutterna” är: Lisa Elmqvist när vi äter middag, Robert's Coffe till frukost och fika, Wellme har små goda hälsoshots, Lisbeth Janson har fantastiska grönsaker och Segers ostar slinker ned ibland. Hos Beirut Café handlar vi ofta med oss mat hem. Deras mat är perfekt eftersom Lasse är vegan och jag tål inte gluten, så då kan vi plocka ihop små rätter som funkar för oss båda. Ibland gör deras personal en glutenfri röra till oss om vi säger till i förväg, det är toppen. 

På frågan om Lena föredrar hälsosam mat, svarar hon både ja och nej. 
– Om det gäller mat som är framtagen enbart i syftet att banta, fasta eller liknande är detta helt ointressant för mig, 
däremot att köpa ekologiska produkter tycker jag är viktigt. Jag väljer alltid eko-mat när jag handlar; det är hälsa för mig och hälsa för jorden. Min man Lasse har varit vegan nu i sju år och den enda gången han fuskar är som sagt när vi äter fisk i restaurangen på Lisa Elmqvist, ler Lena. 

När det gäller parets matlagning hemma (nu när Lasse är vegan) blir det mer fisk och grönsaker på tallriken, förr lagades det kyckling och köttgrytor. Annars går de gärna ut på restaurang och njuter av en god middag, både i New York, Stockholm och runtom i världen. Middagstraditionerna när barnen var små var däremot heliga och trots att paret rest mycket i sitt arbete poängterar Lena att de alltid varit noga med att äta tillsammans hela familjen, att man samlas vid middagsbordet och pratar med varandra.

I en annan intervju har jag läst hur Lena beskriver hur matlagningen i Olin-Hallströms hem kan se ut. Hon berättar att när hon ska laga mat blir det ofta väldigt mycket av allting. ”Jag är så dramatisk, måste ha publik. Min dotter brukar säga: måste det bli teater varje gång du ska laga mat, mamma?” Och medan jag står där och håller på så har hon lugnt och sansat trollat fram en middag.

På tal om drama och skådespeleri, om du fick välja ett annat yrke vad hade du velat göra då? 
– Jag har alltid tyckt det varit konstigt att jag inte är en idrottskvinna. Jag var alltid väldigt stark och duktig i idrott. 
– Tyvärr gavs jag inte riktigt möjligheten att satsa på en sport i ung ålder, så det blev aldrig något mer av det. Men jag gillar att lyssna på intervjuer med spelare och tränare, få höra om hur de tränar, deras förberedelser och hur de tänker i ett visst läge. Det är så spännande.

Till viss del är det så som Lena förhåller sig till skådespeleriet. 
– Jag ser filmteamet som ett teamwork, det är en lagsport. De är mitt fotbollslag. Vi kämpar tillsammans, ställer upp och finns där för varandra. I vissa scener kan det vara utlämnande som skådespelare och då är det viktigt att veta att man kan kasta sig bakåt, att det finns någon där som tar emot. Jag relaterar till många saker på samma sätt som i idrottsvärlden. 

Lena konstaterar att fördelen med att vara skådespelare är att hon fortfarande kan jobba, som idrottare hade det tagit slut efter en viss ålder. Med facit i hand är hon säkert nöjd med sitt karriärsval.

– Det här gillar jag, det är ”ihopkastad perfektion”, utbrister Lena när vi tittar på bilderna vi tagit. Hon ler lite nöjt, hon har precis skapat ett nytt uttryck som hon hinner använda ett par gånger till under dagen. 

Dagens fotografering i den mysiga loungen på Nobis Hotel är avklarad. Magasinets team konstaterar att det är ren och skär lyx att få arbeta med en väl förberedd skådespelerska, med gedigen erfarenhet av att agera framför kameran. Lena poserar helt naturligt och hinner fyra av mängder med leenden i alla möjliga vinklar. Kameran älskar henne från första ögonblicket när hon sticker ner händerna i jeansfickorna och klädd i en ljusblå somrig skön tröja, väldigt casual chic. När vi ska ta omslagsbilden har Lena bytt om till en jättesöt rosa kofta med svarta leggings, allt klär en skönhet. Jag har en smygande misstanke att Lena Olin skulle se lika vacker ut i en svart sopsäck. Framför allt har hon en värme och ett skratt som smittar av sig. Det är lätt att föreställa sig Lena som ung med hennes bubblande personlighet, omgiven av killkompisarna och inte rädd att ta plats. Hon är fortfarande samma flicka. 

Efter en lång och härlig dag är vi nu i saluhallen och det är dags för Lena och Lasse att njuta av ännu en middag på Lisa Elmqvist, för vilken gång i ordningen har de tappat räkningen på. Det räcker med att vara i Lena och Lasses närhet en kort stund för att känna av kärleken och respekten de äkta makarna har för varandra. I brist på bättre beskrivning är de oerhört fina tillsammans. 

I en annan intervju har Lena nämnt att en av styrkorna i parets relation är att de alltid har saker de vill tala om, som till exempel hur de mår, vad de känner, kanske oroar sig över eller ”piffs”. Uttrycket har hon fått från sin mamma, hon kunde fråga Lena om hon hade något ”piff” och då menade hon spännande saker som hänt, lite skvaller. Kanske är det så enkelt att par som skvallrar ihop, håller ihop? Skvaller eller inte, många kan nog hålla med om att det är just en sådan nära vänskap och genuin kärlek som de flesta av oss önskar få uppleva åtminstone en gång i livet, om man inte är lika lyckligt lottad och redan fått göra det förstås. I så fall hoppas jag att ni uppskattar varje ögonblick och inte tar varandra för givet.

Lena och Lasse har redan styrt kosan hem till huset i New York. Det kanske låter ”corny”, men jag saknar dem redan. Jag hoppas att de skyndar sig tillbaka till vår lilla by. 

Jag är orimligt rädd för: Skumma typer. 
Ett ord jag använder för ofta: Nej. 
Min största last (i matväg): Pommes frites. Ost, kan man säga att det är en last…? Jag älskar ost och riktigt mörk choklad (det går i vågor). Bröd är jag dessutom tokig i. Mat är nog min stora last, haha. Jag skulle aldrig kunna fasta.
Detta gör jag när ingen tittar: Uppträder som en upprymd, övertänd eller ibland jätteledsen barnunge!
Senast jag grät eller blev ledsen: Jag raderar ut saker som gör mig ledsen.
Min vardagshjälte: Alla inom sjukvården, långvården och liknande yrken. Solklart!
Mina största influenser och förebilder: Ofta idrottsstjärnor eller stora musiker.
Fyra bästa motspelarna (utan inbördes ordning):
1. Daniel Day Lewis som jag spelade mot i Varats olidliga lätthet. Han är helt enkelt så otroligt bra.
2. Johnny Depp, som jag spelade mot i Chocolat och The ninth gate, för att han ger så mycket energi på 
inspelningar.
3. Peter Andersson, som jag spelade mot på Stadsteatern i Vem är rädd för Virginia Woolf, för att han är 
så fantastisk att spela mot, och så känner vi varandra privat också.
4. Mikael Persbrandt som jag spelade emot i filmen Hypnotisören.
Om du fick intervjua en annan person, vem skulle du välja och vad skulle ni prata om? David Bowie, om balansen mellan det extroverta och integriteten.
En bok eller film som berört mig nyligen: Jag slukar dokumentärer. Lever på och av min nyfikenhet på andra.
Ung talang som jag beundrar mycket: Greta Thunberg. När det gäller underhållning gillar jag Taylor Swift.
Vem har betytt mest för dig i karriären i livet: Min man Lasse och mina barn, givetvis. 
En förmåga jag önskar att jag hade: Att sjunga så alla stannar till, lyssnar och öppnar sina hjärtan.
Om du kunde förändra något eller ge unga kvinnor ett råd: Dels skulle jag säga ifrån när jag ser folk agera illa i en situation, inte låta det gå obemärkt förbi och hjälpa andra att stå upp för sig själva. Att motarbeta maktmissbruk oavsett i vilken bransch. Jag gillar att kvinnor har blivit allt bättre på att stärka, berömma och stötta varandra som jag inte upplevt tidigare. Jättehäftigt! 
Livsmotto: Min mammas: ”håll huvudet högt och rumpan styv i svängarna”. Hon sa även att det var viktigt att inte bli en ”klängranka” och att stå på egna ben. 
Ämne jag brinner för: Climate change, climate change and climate change! För tusan!

– När vi bodde i Stockholm och skulle äta middag kunde det ibland bli fyra-fem restaurangbesök i saluhallen under samma vecka och jag kände nästan att vi var där för ofta, ”de måste tro vi är galna”, säger Lena Olin och skrattar.

STIG OLIN
Skådespelare och regissör 1920–2008

Skådespelaren, regissören och schlagerförfattaren Stig Olin, var en uppskattad gäst i Östermalms Saluhall i många år och flera av handlarna minns honom med värme. Redaktionen vill därför passa på att hylla Lena Olins pappa, Stig, som hade en mångfacetterad karriär och en framträdande roll i det svenska nöjeslivet under fyra decennier. 
Han medverkade i över 40 filmer och regisserade ett tiotal. 

Stig Olin slog igenom som skådespelare på 1940-talet och blev under den tiden bekant med Ingmar Bergman. I Bergmans debutfilm Kris spelade Olin sin första av flera för honom specialskrivna roller och fick fortsatt agera 
Bergmans alter ego i flera av regissörens tidiga filmer. 1958 började Stig Olin på Sveriges Radio först som producent och därefter som chef för radiounderhållningen. Olin skrev dessutom filmmusik och som schlagerförfattare blev han känd genom några av sina mest populära låtar ”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag” och den berömda ”Jag tror på sommaren”.