Alexander Karim

När klasskamraterna reste bort under skolloven satt Alexander kvar
hemma med sina syskon och kollade på film. Han inledde en egen färd,
den mot skådespeleriet. Idag är Alexander Karim en av våra starkast
lysande stjärnor. Men kändisskapet lockar inte särskilt mycket,
”jag är först och främst pappa, sedan skådespelare”, säger Alexander
när han möter magasinets chefredaktör. Det blir ett fint
och långt samtal om hans kärlek till film, till själsfränden och
frun Malin – och till mazariner...

Solen står högt på en molnfri himmel när jag möter skådespelaren Alexander Karim i Båstad, där han befinner sig på den sedvanliga semestern med familjen. Båstad är lite av ett smultronställe för Alexander. Här gifte han sig för exakt 10 år sedan med sin fru och bästa vän Malin Karim. I Båstad bor även svärföräldrarna, eller rättare sagt just nu bor hela familjen Karim med tre barn hos Malins mamma och hennes man. Det är fullt hus med andra ord.

Äkta paret Karim möttes redan i yngre tonåren i Helsingborg där de båda växte upp, men sedan 10 år tillbaka bor familjen i Stockholm. Alexander beskriver hur han fortfarande är lite nykär i huvudstaden.
– Jag upptäcker hela tiden saker i Stockholm som jag tycker om. Barnen tycker kanske att jag tjatar ibland när jag säger till dem att ”kolla hur fiiiint det är här” och så pekar jag mot något. Eller när jag utbrister ”vad vi har det bra som får bo i den här vackra staden”. Då svarar de ”jaja, vi vet”. För dem är det mer en självklarhet. De är ju stockholmare, de har vuxit upp här. Medan för mig är det annorlunda, det är en nyvunnnen kärlek som växer för varje dag. 

Om det inte vore på grund av jobbet, skulle ni då välja att flytta tillbaka till Skåne?
– För min fru Malins del så är nog Helsingborg närmare tillhands, att hon känner sig hemma där. Själv upplever jag tvärtom, att när jag är i Stockholm så är det mer ”jag”. Här finns mer kulturliv och det som jag uppskattar.

Vilka smultronställen har du i Stockholm?
– Jag gillar mötesplatser rent generellt. Kvarnen blev snabbt en plats som jag trivdes väldigt bra i och älskade atmosfären. Även Östermalmshallen gjorde tidigt ett intryck på mig. Jag tycker att det är en otroligt vacker saluhall. Bägge platserna är med i min första bok där min huvudkaraktär rör sig.
– Sedan älskar jag området kring Dramaten, som skådespelare har jag nog en automatisk dragning till den största scenen, nationalscenen. Och jag är extremt förtjust i Skansen, det är bland de härligaste platserna på jorden. Minst en gång i månaden går vi dit, så fort det är helt okej väder och helg så hamnar vi sannolikt på Skansen. 

Alexander Karim är känd som skådespelare från tv-serier som Advokaten, Arne Dahl, Äkta människor och Johan Falk och i filmen Malcolm som nominerades till en Guldbagge. Dessutom har han spelat in amerikanska prestigedramat Tyrant som sänts på Netflix och synts i flera andra produktioner, bland annat som en av deltagarna i tv-programmet Stjärnorna på slottet på SVT förra vintern. Förutom skådespelandet så har Alexander Karim även gett sig in i regissörskapet och författarskapet, han vill undvika att hamna i en passiv roll genom att sitta och vänta på att någon ska ringa om ett filmjobb. ”Om jag lär mig skrivarkonsten och allting annat på en inspelning, så har jag alltid dessa verktyg att tillgå när telefonen slutar ringa”, har Alexander berättat i en tv-intervju. 

Om du möter någon som inte vet vem du är eller vad du jobbar med, hur skulle du beskriva dig själv?
– Om jag träffar folk som inte vet vad jag sysslar med, så säger jag faktiskt inte vad jag sysslar med alls. ”Jag reser mycket när jag jobbar”, skulle nog min beskrivning bli. Men däremot om någon frågar mer specifikt vad jag arbetar med, svarar jag att jag är skådespelare och författare. Och i övrigt; mångsysslare och pappa. Jag gillar egentligen inte att prata om mitt jobb med folk. De som vet vad jag jobbar med har jag ofta väldigt korta interaktioner med, som till exempel ”Tja”, ”Bra jobbat”, ”När kommer nästa säsong” eller ”Kan vi ta en bild”. De som inte vet vad jag jobbar med, ja men då kan vi ju prata som folk, säger Alexander och skrattar.
– Då kan vi prata om saker som är mer intressanta än ens jobb. 

Hur skulle din familj beskriva dig med tre ord?
– Min fru Malin har beskrivit mig någon gång som ”rolig men allvarlig, lättsam men sträng, spontan men strukturerad”. 

Alexander Karim har en mångfacetterad personlighet minst sagt. Jag är nyfiken på hur han ser på de olika sidorna att vara spontan och samtidigt strukturerad, något som jag själv känner igen mig i. Alexander förklarar att han dels tycker det är roligt att ha flera sidor som man kan skifta emellan, men att det också är en viktig del i hans arbete.
– I mina jobb krävs det en viss spontanitet och det behövs en hel del struktur också. Till exempel som författare, om det handlar om att jag ska skriva något så är det bra att vara strukturerad. Då är det viktigt att jag går upp varje morgon, även under sommaren, och skriver mina fem sidor om dagen som planerat. Det får jag gjort på morgonen innan ”dagen” börjar med familjen och andra åtaganden. Och det kräver ju sin struktur, att hur trött jag än är så går jag ändå upp runt 6-tiden och promenerar bort till The Boathouse här i Båstad och skriver.
– Men samtidigt är jag en spontan person i det att jag plötsligt kan bestämma mig för att gå in till ett av alla ställen som säljer bilar här i området och fastna där. Malin får dra med mig ut. ”Du får inte köpa en ny bil, du kan inte köpa en ny bil, vad ska du köpa den för…”.
– Och då svarar jag ”Jo, men jag har en avbetalningsplan…”, haha. Jag är väldigt impulsiv kan man säga. 

Att ta tag i saker som måste göras är en beundransvärd egenskap, speciellt vid tillfällen när varken inspiration eller motivation inte infinner sig. Det är nog ganska vanligt att känna igen sig i det motsatta scenariot, det vill säga att ge upp. Om än så bara för stunden och ägna sig åt något annat. Alexander har en speciell metod i sitt författarskap för att komma runt just den problematiken.
– Jag brukar tänka på ett citat som tillskrivs Ernest Hemingway. Och det citatet är ”The first draft of everything is shit”. Det bär jag med mig. Speciellt om man ska sätta sig ner och skriva på sin bok, när det känns så viktigt och stort. Om man då inte får ur sig fem bra sidor är det lätt att sluta, att man skjuter upp det eller att allt låser sig helt. Då gör jag så att jag skriver ur mig det ändå. Även de dåliga sidorna. Kanske ändrar jag på vädret i en scen eller justerar något annat bara för att komma vidare, så länge jag inte fastnar eller slutar skriva. Till min första bok skrev jag utkastet på ett år och sedan var det två år av redigering innan den blev klar… Och det är ju i redigeringsarbetet som man kan förvandla ”skitet” till något läsbart, säger han och skrattar.

Förra året debuterade Alexander som författare till två böcker; barnboken Modigast i världen, skriven tillsammans med hus trun Malin Karim, och den egna romanen Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död. Romanen fick bra recensioner och sägs ha kommit till under en 14-dagarsperiod när Alexander upplevde viss åldersångest inför sin 40-årsdag.

Din första bok har beskrivits som en skruvad underhållningsroman. Berätta, vad handlar den om?
– Den handlar i korthet om en man, Jonas Paulsson, som har ett slentrianförhållande till sin hustru, och det som är en vanlig söndag i hans liv slutar med att han får halsen avskuren och dör på hallgolvet. I dödsögonblicket vaknar han och då är det lördag, det vill säga kvällen innan hans död. När han går runt och förstår att det verkligen är dagen innan så tänker han att ”nu har jag en chans att stoppa mordet som kommer ske imorgon”. Men när han lägger sig på lördagskvällen och vaknar han upp, då är det fredag. Nästa gång är det torsdag och så fortsätter det, han rör sig bakåt i tiden. Till slut lär han sig hur han ska börja röra sig framåt och då hamnar han i en loop där han kastas mellan olika dagar och då är frågan om han håller på att förhindra sin egen död eller om han är arkitekten av sin egen undergång. Han börjar upprepa mönster och är paranoid eftersom han vet saker och agerar utifrån det som ska ske eller kommer att ske. 

Alexanders kommande roman heter Den fulla redogörelsen av min död och jag undrar om det finns en speciell fascination kring just döden med tanke på hans båda titelval.
– Döden är bara det yttre skalet. Det är själva fonden mot hur jag vill berätta om saker som vi ångrar i livet. Jag är väldigt nostalgiskt lagd. Att Jonas Paulsson får en chans att se tillbaka på sitt eget liv är en kärleksberättelse mellan honom och hans fru. Och boken är tillägnad min fru Malin. Det är egentligen en ”love story”. Om ett par som förlorat ett barn. Och om sorgen efter det förlorade barnet, som har lett till att förhållandet har hamnat i slentrian och nu håller på att ta slut. Sedan händer det här i hans liv för att han ska kunna bearbeta förhållandet med frun på olika sätt. Döden och tids resorna är bara ett grepp, ett verktyg för att kunna prata om relationen.
– Samma gäller nu i min andra bok som handlar om en man som dör och vaknar upp ett år senare i sin kista. När han kommer upp inser han att knappt någon visste att han var död. Hans fru hade gift om sig en månad efteråt, hans dotter trodde att han var på jobbet och hans son har de inte ens berättat för. Det blev aldrig rätt tillfälle så ett år senare vet sonen fortfarande inte om att hans pappa är död. Andra boken har också en berättelse med en ”higher concept”-idé som den följer, även om själva fonden är en vampyrberättelse. Men det handlar om vad du gör med ditt liv, vad gör du med chanserna som du missar och tar. Han har en händelse i sin ungdom som har färgat hela hans liv och han funderar hur det ska kunna gottgöras, det som har gått sönder. Hela tanken är; du vaknar upp och inser att ingen saknar dig när du dött, så du får en chans till återblick och fundera ”varför blev jag den jag blev”. Han är pånyttfödd och han har chansen att göra saker rätt. 

Förutom att skriva på nästa bok, vad jobbar du med just nu inom film och tv?
– Jag börjar spela in en långfilm under sensommaren. En kärlekshistoria som utspelar sig på ett hotell mitt under en rådande pandemi som har dödat halva jordens befolkning. Camilla Läckberg har skrivit manuset och min bror Baker regisserar. Det ser jag otroligt mycket fram emot.

Alexander Karim är född i Uganda men flyttade som 1-åring till Sverige med sina syskon och föräldrarna som flydde undan diktatorn Idi Amins skräckvälde i hemlandet. Tillsammans med sina syskon växte han upp i en stor lägenhet i Helsingborg. Livet har han tidigare beskrivit lite som ”Pippi Långstrump”, där barnen kunde leka fritt och de äldre syskonen fick ta ett större ansvar som innefattade även minstingen Alexander. 

Har du alltid vetat att du ville bli skådespelare eller när började filmintresset?
– Vi tittade ohyggligt mycket på film när jag var liten. Jag växte upp i ett rikt område, men vår familj var inte rik. Däremot hade min mamma fått jobb i Köpenhamn och hon hittade ett fint område i Helsingborg där vi skulle bo för att kunna gå i de bästa skolorna. Hon var en ensamstående mamma med fyra barn som knappt kunde språket, men hon bestämde sig ändå för att lösa det och ge oss rätt förutsättningar. Så på skolloven reste alla våra vänner iväg till Schweiz och såna ställen. Vi kunde inte ens uttala Schweiz…
– Jag och mina syskon satt istället och kollade på film hela dagarna på loven och på helgerna. Det var sättet som vår familj samlades. Vi var ju en engelsktalande familj och när jag var liten fanns det bara två kanaler, så när det väl visades en film på engelska ropade vi högt till varandra ”eeeeengelsk film på TV”. Sedan sprang alla till tv-apparaten och hoppade upp i soffan helt exalterade. Alla svenska barnprogram missade vi. Vi såg istället på filmer som De tio budorden, Citizen Kane och Ben-Hur, allt möjligt så länge det var på engelska. Alla skräpfilmer tittade vi på också. Min mamma hade en fäbless för C-skräckisar. Zolta, Hound of Dracula, det är en titel jag minns och Return of the Killer Tomatoes, haha. 

Den största filmupplevelsen som påverkade Alexander och hans bröder mest är också den första filmen de ägde. En 12 minuters synopsis-version av ”Stjärnornas krig”.
– Det här var alltså den allra första filmen och vi hade den på en projektor, i en 8-millimeters rulle som vi fick snurra tillbaka för att se från början. En komprimerad version av hela filmen som vi såg om och om igen, säkert hundratals gånger. Jag var då 4–5 år gammal. Det var då mitt riktiga filmintresse började och sedan kom den magiska uppfinningen videobandspelaren så vi kunde se på kassetter. Även när vi syskon lekte hemma, så lekte vi alltid film. Jag kunde exempelvis låtsas att dö i en lek och snabbt som attan uppfann jag då en tvillingbror till min egen karaktär så jag kunde fortsätta vara med i leken. Det var ett skådespeleri redan från början. 

Idag arbetar alla bröderna Karim inom film. Ett intresse som startade hemma i soffan och sedan har de jobbat sig emot film på ett eller annat sätt sedan dess.
– För Osmonds del började det med att han ritade mycket och sedan styrde han in sig mot fotografering. Baker började studera make-up först, SFX (special effects), och jag minns när han hade med sig ett make-up kit från USA där jag fick vara modellen. Mitt första skådespelar-gig var att bli sminkad blodig och springa ut till mamma medan jag ropar ”Mooom, I burnt my hand” och så rusar hon fram helt förskräckt. Och så fick vi förklara att det var latex och allt... När Baker sedan fortsatte med foto så var jag hela tiden modell när han fotograferade och jag avskydde det. Jag ville inte vara modell.
– Själv började jag sakta gå in i musiken, att spela gitarr och sjunga. Först hade jag en hip hop-grupp, sedan var det rockgrupp och allt möjligt, jag sökte mig runt bland olika stilar. 

När Alexander 16 år gammal landade sin första roll i West Side Story i Helsingborg blev han förtjust i teater. Som 19-åring flyttade han till Los Angeles för att studera, men som huvudämne valde han däremot inte film utan psykologi. Mest för att fylla ut studieplanen adderade han kurser som Beginners Acting och Drama Digest. Det var i dessa kurser som de sista pusselbitarna föll på plats för Alexander.
– Jag tog en teaterkurs som gick väldigt bra och det blev min första förälskelse i film, så jag sökte till en teaterakademi och kom in. 

Alexanders syster har sagt till honom en gång att vara populär är en superkraft. Alexander må kanske inte vara en superhjälte, men han är inte rädd att använda sin popularitet som skådespelare och sin plattform till att säga obekväma sanningar. 

Bland annat skrev han en uppmärksammad krönika som publicerades förra året, efter händelserna på Dramaten som fick stort medialt utrymme. I ett öppet brev till film-, tv- och teaterbranschen tog skådespelaren kraftigt avstånd från att arbeta med kolleger som inte sköter sig och krävde att fler sluter upp, framför allt att produktionerna tar sitt ansvar.
– Det är som Bob Dylan sa till Beatles: ni har världens största mikrofon men ni säger inget, ni sjunger bara kärlekssånger. Jag är inte på något sätt en av medlemmarna i Beatles, men jag känner att om man någon gång får en plattform att uttrycka sig, ska man använda den till att inte bara prata om sin nästa film. Det är inget fel att prata om sina projekt givetvis, men det är lika viktigt att försöka skapa en förändring när man har den möjligheten, förklarar Alexander. 

Personligen lyssnar jag inte ofta på poddar men i våras fann jag en favorit; ”Karimkvarten – en bekännelsepodd”. Jag följde redan både Alexander och Malin Karim på Instagram eftersom jag uppskattar deras skarpa, roliga och prestigelösa inlägg. När de på sina Instagramkonton skrev att de startat en podd kände jag instinktivt att den kommer jag tycka om och jag hade rätt. Det är tack vare Karimkvarten som jag skrattat högt för mig själv när jag tagit en långpromenad eller att jag skrattar medan jag berättar hur rolig podden är för mina vänner och ska övertyga dem att lyssna på den också

Karimkvarten har snart spelats in i 20 episoder. Här hade Malin Karim blåst ett litet fanfar-ljud om hon hade kunnat, Malin har många ljudeffekter på lager som poddlyssnarna får ta del av och hon inleder varje avsnitt med sina roliga ljudtester. Min favorit är hennes parodi på ”My heart will go on” med Celine Dion där hon prickar in fröken Dions nasala ljud som vi lustigt nog båda stör oss på. I bakgrunden hör man Alexander kikna av skratt när Malin tar i från tårna så det skorrar i mikrofonen. 

Premiäravsnittet av Karimkvarten gick av stapeln den 24 april i år, mitt under rådande Coronapandemi. Kort förklarat så består varje avsnitt av en bekännelse som partnern får kommentera och den kan mycket väl beröra partnern i fråga. Avsky mot cyklister som plingar i tid och otid, kärlek till mazariner, protest mot kylskåpsmagneter, fusk vid dieter, läderpungar och mycket annat avhandlas. Avsnitten avslutas med momentet ”Äktenskapsrådgivningen” där Malin och Alexander ställer en relationsfråga som lyssnarna får rösta på varje vecka via deras Instagramkonton om vem de håller med. Det äkta parets bekännelser har nu nått Poddtoppen och det som återstår är möjligtvis att få en bättre balans i lyssnarpubliken.
– Vi har ju en överrepresentation av kvinnliga lyssnare. Det började på 90% och har sedan dess ökat. Var är alla snubbar, undrade jag. Jag kommer ju aldrig att vinna Äktenskapsrådgivningen om det fortsätter på det här sättet, säger Alexander och skrattar. 

Så i vanliga fall står du som skådespelare oftast i strålkastarljuset, men i podden är det inte du som är stjärnan?
– Precis, det är just det som är så häftigt med podden. Malin har i och för sig alltid varit rolig i mina ögon men skulle hon komma in här nu hade hon nog varit mer dämpad och tyst av sig. Men därför sa jag åt henne; ”du måste släppa ut din humor, vår publik är ju du nu. Släng in ljudtester och kör på med alla sjuka grejer du kan komma på, ut med all skit du har bara, och sedan får vi redigera bort det som inte håller efteråt”.
– I min själ och i mitt huvud så är hela podden som ett kärleksbarn, det är Malins Coming Home Party. Den är hennes verktyg. Och jag är helt okej med att hon vinner varenda omröstning i Äktenskapsrådgivningen framöver. Jag kommer givetvis kämpa för min sak och hålla mina tal till nationen som jag brukar. Jag tänker ju inte ge bort segern... Men jag bara älskar och njuter av att se henne skina.

Ni har ju känt varandra sedan ni var tonåringar och varitgifta i tio år. Har du lärt dig något nytt om Malin genom er bekännelsepodd?
– Man lär sig hela tiden små saker om varandra och kanske inte bara om sin partner utan även om sig själv. Jag känner ju Malin sedan hon var ung, så jag kan se när hon gör mini-revolter i sitt liv, exempelvis som när hon bekände att hon föredrar burkchampinjoner framför färska champinjoner. Det betyder mer för henne som är uppvuxen i ett finare område där man kanske fnyser åt burkchampinjoner, medan jag är från ghettot. ”Jag visste inte ens att champinjoner kom färska”, skämtar Alexander.
– Men när vi pratar om såna saker i podden får hon en chans att lära känna sig själv i ett utifrånperspektiv. Det är nästan som par-terapi där man analyserar varandra och just det är så intressant med att bekänna saker för man vet inte alltid var bekännelsen kommer från.
– Till exempel i ett poddavsnitt bekände jag att jag vill ha tatueringar och så mynnar det ut i en diskussion om ålderskris och åldersnojor. Och i slutändan får man ett perspektiv på sig själv som man kanske inte hade innan. Det där tycker jag är jätteintressant.

Om du inte fick fortsätta med yrket som skådespelare och författare, vad hade du valt att arbeta med då?
– Då skulle jag vilja jobba som polis. Jag vurmar för polisyrket, ja egentligen allt som har med juridik att göra. Advokat eller jurist kulle jag även kunna tänka mig att vara, det tycker jag är otroligt spännande. Inför min roll i tv-serien Advokaten gjorde jag massor av research och då satt jag varje dag i tingsrätten i tre och en halv månad. Hela dagarna satt jag och tittade på olika mål, bara slukade information. Jag googlade även på juristutbildningar mot slutet och sa till mig själv; nu struntar jag i det här skådespeleriet och blir jurist istället. Jag sökte faktiskt till polishögskolan för tio år sedan och kom då in, men vid samma tidpunkt fick jag en roll i Johan Falckfilmerna och utbildningen hade krockat med filminspelningarna så då fick jag välja om jag ville läsa till polis eller spela polis. Så jag valde att spela polis istället.
– Men jag älskar juridik, Sverige är en av de mest fantastiska rättsstaterna i världen. När man sätter sig in i svensk lagstiftning och hur det funkar i rättegångar i Sverige så blir jag helt varm i hela kroppen. Om man jämför med USA där det är helt rättsvidrigt.
– Åh, vad jag skulle älska att vara polis. Och advokat. Kan man få vara båda två, säger han och skrattar. 

Resan från föräldrarnas flykt från Uganda till Sverige, barndomen i Helsingborg och att få uppleva drömmar som besannas har utan tvekan gjort att Alexander står med bägge fötterna på jorden. Jag frågade vad han känner att de fått med sig i positiv väg av det som skett senaste tiden.
– Podden är ju en sån sak faktiskt. Vi hade pratat om en podd lite löst i ett år och sedan när Coronapandemin slog ut skulle jag egentligen filmat en serie i Prag och en annan serie i Tyskland. Men när projekten sköts till framtiden så frigjordes tid, även om jag haft fullt upp med produktionsbolaget och annat. Däremot har man sparat tid på att inte behöva resa iväg på möten utan att allt har skötts via telefon och Zoom. Med all respekt för den misär som det har inneburit för väldigt många människor, men det jag verkligen har älskat under den här perioden har varit att världen har andats lite och vi har kunnat varva ner. Vi behöver inte rusa mot nästa semester. Det har infunnit sig ett lugn nu när vi vet att vi inte kan planera allt det där vi tryckte in i kalendern tidigare. Eftersom man måste vara mer försiktig när det finns en osäkerhet kring framtida jobb så har vi handlat mindre också. Men mest av allt har vi uppskattat att kunna koppla av, vilket är ett privilegium som inte alla har. Dessutom har det medfört positiva effekter på miljön, till exempel vid en tidpunkt hade Los Angeles världens renaste luft vilket i sig är ett mirakel. 

Har ni pratat med era barn, är de införstådda med vad som händer?
– Det har inte funnits någon rädsla hos dem, men vi berättade för barnen att vi måste hålla avstånd till mormor och morfar när vi kommer ner till Båstad och ska bo hos dem. När vi frågar Louie, 5 år, varför vi måste vara försiktiga så sjunger han ”because it´s corooooona time”. ”Ja, okej. Det är ju inte glädjens dag, det är alltså en pandemi”, skojar Alexander om den något komiska problematiken att få minstingen att förstå allvaret i situationen.
– Men skämt åsido så har barnen varit väldigt förstående. Vi satt i karantän de första tio dagarna och höll oss på avstånd hela tiden. Minst tre meter sa vi i början och ”håll er i andra sidan av rummet”. Med barn måste man ibland överdriva för de glömmer så lätt och springer sedan fram ändå. Själv kramade jag om min svärfar för första gången igår och vi har varit i Båstad i en månad nu. Vi är ju annars en familj som kramas väldigt mycket, varje morgon kramas alla med varandra. Men barnen var väl införstådda med att vi inte kunde kramas med morföräldrarna som i allra högsta grad är i riskgruppen så för deras skull måste vi hålla avstånd och det har gått jättebra.

När Alexander spelade in en Hollywoodfilm och behövde vara bortrest önskade dottern Alba att han var lärare på hennes skola, så han skulle vara hemma mer. Nu tar hon tillsammans med de två yngre bröderna stundtals över Alexanders live-sändningar på Instagram där hon lär ut tips och tricks och showar, fullt medveten om att pappas kändisskap kan ge deras eget konto fler följare och likes. Det har minstingen Louie också snappat upp och vid ett tillfälle sprang han iväg med Alexanders mobiltelefon under en live-sändning medan han ber tittarna att ”lika” honom mycket. Alba och bröderna är nog nöjda över att pappa har fortsatt med skådespelarkarriären. Bli inte förvånade om minst en i familjen följer i samma spår. Mini-klanen Karim tar snart över. De har redan börjat. På Instagram.