Benjamin

Det är inte ofta jag tänker att en text kommer att bli inaktuell i samma stund som jag skrivit klart den. Men när det gäller Benjamin Ingrosso känns det nästan så. Under tiden som magasinet trycks har Benjamin säkert skrivit minst en ny låt, det hinner han i princip göra under en lunch i saluhallen. Att stå still är inget Benjamin har uppskrivet på sin agenda den närmsta tiden, inte om han själv får bestämma. 

Men en solig vårdag när vi ska träffa Benjamin sitter han i alla fall fysiskt stilla, på Beirut Café närmare bestämt. Vi är inte ensamma om att vilja prata med en av Sveriges just nu mest produktiva och populära artister. Benjamin håller på att avsluta en intervju med Svenska Dagbladet, sannolikt inte den första eller den sista för dagen. Det är bara att ta en nummerlapp och ställa sig snällt i kö.

I Östermalms Saluhall finns det en mängd stamgäster, Benjamin Ingrosso är en av dem. Men hur kvalificerar man sig till stammis undrar någon av er kanske då? Ja, vissa kunder har handlat i saluhallen i över 40 år och med all rätt kalllar de Hallen för sitt ”andra vardagsrum”. Benjamin Ingrosso med sina blott 23 år har naturligtvis inte hunnit handla här lika länge. Men 12-åriga Benjamin gick sannolikt på fler restauranger, och lärde sig mer om matlagning, än vad andra stamkunder gjorde i samma ålder och när det kommer till pastakunskap slår han nog många av oss på fingrarna. Jag tror inte du kan prata med Benjamin utan att ämnet pasta dyker upp. Och pasta, det köper Benjamin bland annat just här i Östermalmshallen.

Vad har du för relation till Östermalm?
– Jag är född och uppvuxen här, vi bodde på Grevgatan fram till jag var 9 år. Först gick jag på Karlssons skola och sedan flyttade vi till Lidingö, men jag åkte alltid tillbaka in till stan efter skolan. Jag älskar den här delen av stan och pulsen som finns här. Min pappa bodde på Nybrogatan precis nedanför saluhallen och min bror har sin lägenhet en bit bort, mina närmsta vänner också så det här har alltid känts som mitt hem. 
– Mitt kära Östermalm, man kanske inte får säga så men jag gör det ändå.

Benjamin Ingrosso har blivit mediernas och svenska folkets nya favorit. Hans senaste två album fick högsta betyg av musikrecensenterna och flera av låtarna toppar de svenska spellistorna. Samtidigt har Benjamin synts i allt från morgonsoffor och talkshows till sitt eget program ”Benjamins”. Men hans väg dit har inte varit så enkel som man kan tro. Bakom den spralliga artistens leende finns en historia som inte alltid varit lika lättsam och glad. Med en rädsla för förutfattade meningar och med bristande självförtroende har Benjamin fått kämpa sig fram till en tryggare plats i livet där han är i dag. 
– När jag var liten ville jag att mamma skulle ha tänt och spela musik. Då kände jag mig trygg. Jag vill gärna ha människor runtomkring mig.

I P3 Musikdokumentär berättar Benjamin hur han redan som liten skapade sina egna teaterföreställningar i hemmet. 
– Jag satte upp shower hela tiden. Tyvärr inte bara ett nummer utan jag gjorde hela musikaler och jag hade ALLA roller.

I radioprogrammet flikar familjen in hur han tog det på blodigt allvar och att det absolut inte var tillåtet att skratta. Det är inte ”joligt”, svarade lille Benjamin bestämt. Att uppträda var Benjamins sätt att skapa ordning i barndomens kaos med bland annat föräldrarnas skilsmässa. Han levde lite i sin egen bubbla och gick in i en fantasivärld där han kunde vara någon annan, gärna olika karaktärer. Vissa dagar var det ”Vanheden” i Jönssonligan och då gick han till skolan i lång rock och hatt, ibland var han John Travolta med kavaj, utsvängda byxor och färgglad skjorta. 

I Karlssons skola på Östermalm gick både Benjamin och hans tre år äldre syster Bianca, som har berättat hur det ofta kom spydiga kommentarer när Benjamin spexade och klädde ut sig. Hon minns även att hon själv skämdes lite och inte ville hälsa när den mindre populära Benjamin ropade på sin storasyster. ”Han var så ensam där han gick och ändå så himla glad”, säger Bianca i P3’s musikdokumentär. Sedan dess har syskonen skapat ett oerhört starkt band och de är varandras stöttepelare i vått och torrt. I skrivande stund har Benjamin släppt låten ”Smile” dedikerad till just storasyster Bianca, som hörde den för första gången när hon firade sin 25-årsdag. Benjamin sjöng den för Bianca och alla gäster, och nu gläder den även andra i vårt avlånga land. 

När Benjamin var yngre upplevde han själv aldrig att det var konstigt att klä sig annorlunda eftersom han gärna gick in i sina roller och det gjorde inte så mycket att andra inte förstod. ”De kommer förstå senare”, tänkte Benjamin. Jag tror att vi med ganska stor säkerhet kan säga att de flesta förstår nu.

FRÅN KLÄMKÄCK MUSIKALUNGE TILL RESPEKTERAD LÅTSKRIVARE
I intervjuer har Benjamin berättat att han inte hade så många kompisar i skolan. Hans vän blev pianot. Det var hos Carolas son Amadeus som han lärde sig spela, men Benjamin kunde inte alla ackord, han spelade på känsla. Musikbiblioteket finns i hans huvud. Artister som Elvis och en mängd ”old school”-artister inspirerade Benjamin och han skrev om gamla låtar. Med sin första egna låt ”Hej Sofia” uppträdde Benjamin Ingrosso i Lilla Melodifestivalen 2006 och vann. Han hoppades att barnen i skolan äntligen skulle se honom och att han kunde bli accepterad, men det blev aldrig så. Det blev nästan tvärtom. Innerst inne tänkte han att det kanske bara var avundsjuka.

Benjamin bytte till en större skola på Lidingö och kunde gömma sig lite mer. Samtidigt jobbade han med turnéer på 
köpcentrum och uppträdde i musikaler. Och det är i musikalen Singin’ in the Rain som Benjamin fann sitt kall och när han gled in på scenen så kände han: ”Det här ska jag göra i resten av mitt liv. Den känslan går inte att ersätta med något annat”

I P3’s musikdokumentär hör jag familjen berätta om sin oro att låta Benjamin bli en måltavla genom att stå i strålkastarljuset. I tidig ålder fick han lära sig att det fanns mycket hat och han grät hemma när elakheterna var som värst. Benjamin var samtidigt medveten om att han inte kunde tycka synd om sig själv eftersom han hade förmånen att få stå på scen och jobba med det han gjorde. 

Det är mycket att ta på sig i så ung ålder och Benjamin fick växa upp snabbt. I högstadiet försökte han lämna rollen som ”musikalkillen” och bli en vanlig kille. 16-årige Benjamin tänkte ta studenten och sedan fokusera på att skriva låtar mer anonymt, men då hörde TV4-programmet Let’s Dance av sig. Inte bara en gång utan mängder av gånger. Han kunde inte tacka nej till möjligheten. Det här kunde bli startkapitalet till det Benjamin vill skapa med sin musik.

Let’s Dance blev en bra mediaskola där han fick träna på att prata under intervjuer och att bli ödmjuk, berättar Benjamin. Han vann 2014 års upplaga av tv-programmet och hoppade av gymnasiet för att börja skriva låtar på heltid. Han satt i studion i Skärmarbrink och spelade varje dag. Han skrev låten ”Fall in love” och kort därefter fick han kontakt med ett skivbolag. Deras plan var att ha med honom i Melodifestivalen som artist, men intresset för hans låtskrivande var lågt. Det var Lets Dance-vinnaren Benjamin Ingrosso man ville fronta och då backade Benjamin. Han ville bli låtskrivare och slå igenom utan att behöva medverka i Melodifestivalen. ”Melodifestivalen kändes som en genväg”, förklarar Benjamin.

Benjamin Ingrossos matintresse inleddes tidigt, precis som hans musikkarriär. Från väldigt ung ålder har Benjamin tjänat ihop sina egna pengar från bland annat roller i olika musikaler. Pengarna använde han däremot inte till kläder, spel, leksaker eller det som kanske förväntas av en ung kille. Benjamin besökte istället restauranger för att njuta av god mat och framför allt lära sig mer om matlagning. På Östermalm kunde man se lilla Benjamin sitta på kvarterskrogen Coco & Carmen där han spenderade sin lön på en fantastisk Croque Monsieur och kvarteren runt saluhallen är där han känner sig som mest hemma. 

– När jag var liten låg det en restaurang precis bredvid här som hette New Peking. Det var en kinakrog som jag hängde på, oftast själv, säger Benjamin och skrattar.
– Min storebror Oliver gick förbi med sin tjejkompis och fick syn på mig när jag satt där, jag kanske var 8 år gammal och åt kinabuffé ensam en lördag. Och han frågade ”vad gör du här själv?”. Men jag var ju sån, jag tyckte om att vara för mig själv och det gör jag fortfarande. Jag gillar att äta lunch eller fika själv, det slutar ändå med att man börjar prata med en kock eller en servitör så man blir ju inte ensam på det sättet. 

– Här på Beirut Café har jag nog suttit en gång om dagen under det senaste året, det är liksom mitt andra hem. Jag går hit med vänner ibland och med familjen, men också ofta bara för mig själv. Jag tycker det är skönt att sitta och titta ut bland folk.

Benjamin må kanske inte minnas sitt allra första besök i saluhallen, men han berättar att Hallen är en självklar plats för honom och det har den varit ändå sedan han var liten. Den nyrenoverade Östermalmshallen känner han dessutom har blivit en ännu mer tilltalande mötesplats och att här finns något för alla, inte bara för personer på Östermalm. Benjamin tror att saluhallen kan locka till sig många nya kunder, även om han samtidigt gärna vill ha den lite för sig själv.
– Östermalms Saluhall har alltid funnits på något vis, den har varit en central plats i mitt liv. Min mamma spelade ju på Folkan som låg på Östermalmstorg så jag växte mer eller mindre upp med saluhallen. Vi gick till exempel alltid hit innan julafton och till högtider. Skagenröran köpte vi från Lisa Elmqvist och allt annat som korv, köttbullar, prinskorv och ost handlade vi också i olika butiker härinne. 

Vilka är dina bästa stalltips från saluhallen?
– Åh, det finns så mycket gott här, det är svårt att välja ut något. Råvarorna i alla diskar håller ju så otroligt hög nivå, det är skönt och tacksamt att handla här. Vad jag än behöver för att laga en bra måltid hittar jag det i Östermalmshallen. Men om jag ska nämna några så har Arla Unika väldigt bra ostar och i deras restaurang kan man äta en jättefin Croque Madame, den är väldigt ”lyxig” (en variant av Croque Monsieur där ett stekt ägg läggs på toppen av den grillade mackan, reds.anm.). De har även en supergod quiche. 
– Jag handlar gärna grönsaker, tryffel och pasta hos Lisbeth Jansson, de har en speciell pastasort som jag gillar. Nu har jag glömt vad den heter, men den finns inte på så många andra ställen än här. 
– Betsy Sandberg har en sinnessjukt god vaniljglass och deras butik är en av mina favoriter i hallen, de har även ett 
ställe på Lidingö där vi brukar handla. Betsy är lätt topp 3 i Sverige på glass.

Benjamin berättar också att familjen ofta fikar på Paulas som ligger precis vid huvudentrén, mittemot Beirut Café.
– Vi pendlar mellan Paulas och Beirut Café, det är som ett pendeltåg här emellan. På Beirut Café äter jag kycklingsalladen nästan varje dag. Jag har lagt upp så många bilder av den salladen på Instagram att andra gäster har kommit in och frågat efter ”Benjamins sallad”, skrattar han. 

Ja, vi kanske får döpa om den till det, vi får se vad Beirut Café-ägaren Elias Karroum tycker. Elias är god vän med hela familjen så är det någon som lyckas är det nog Benjamin. Han har ju redan ett ”eget bord” på deras uteservering, som han säger med glimten i ögat. 

Brukar du besöka saluhallar när du är utomlands också? 
– Absolut, när jag reser utomlands är det framför allt matmarknader som jag dras till. Det finns en matmarknad i Downtown Los Angeles som heter Grand Central Market, den älskar jag.

Om du fick driva ett eget ställe i Östermalmshallen? 
– Då skulle jag lätt öppna en italiensk delikatessbutik eller en ”mini-italienare” som gör pasta à la minute. Man vet aldrig, kanske en dag att det blir så…

Ja, det saknas en italiensk restaurang i saluhallen. Då måste vi passa på att fråga vilka dina topp-3 italienare är på Östermalm? 
– Det finns ett par traditionella italienska restauranger som är bra i området. Trattoria Montanari är en av dem, de gör en väldigt bra Pasta Carbonara så den måste ni beställa om ni går dit. Restaurang Ciccio’s längre ner här på Nybrogatan är också trevligt, det är mer en New York-italienare kan man säga och har en väldigt ”soft vibe”. Och sedan, Un Poco förstås. Det är släktens krog så där äter jag ofta, inte från den vanliga menyn däremot. Jag äter ”off menu”, men det är minst lika bra. Men på Un Poco ska ni välja Pasta Orecchiette med tomater, köttbullar och ricotta. Nu finns den inte på menyn, men den rätten kan de alltid göra, säger Benjamin och ler.

Kan vi hälsa från dig då?
– Ja, hälsa från mig, skrattar Benjamin.
– Och glöm inte att avsluta med en Tiramisu. Un Poco har stans fluffigaste Tiramisu. 

Jag och Benjamin tog en liten tur runtom i saluhallen och redan vid första klivet från Beirut Café hamnar vi i ett samtal om pasta. Jag får lära mig hur jag som fiskälskare ska tänka när jag väljer pasta, att det handlar om texturen i pastan och hur den fångar upp råvarorna och ingredienserna i såsen som man väljer. Under samtalets gång hinner Benjamin rabbla ett gäng pastanamn som jag inte är bekant med. Det känns tryggt att vandra runt med ett livs levande pastalexikon och jag noterar friskt. 

Vad skulle du bjuda på om jag kommer hem till dig på middag, har du någon paradrätt och har den förändrats under åren?
– Jag pendlar ju mellan favoritpastarätter från dag till dag. Men jag har en Penne Zafferano med saffran, pancetta, sparris och citron som brukar gå hem. Och vill man inte ha kött byter jag bara ut till scampi och kör den vegetariskt, det är också jättegott. Den rätten funkar lika bra på sommaren som på vintern. 

Om du fick laga mat med en professionell kock, har du en favorit som du följt mycket?
– Alla svenska kockar är otroligt duktiga och håller en väldigt hög nivå. Jag har ju haft turen att få laga med flera professionella svenska kockar och känner ett par av dem privat. Därför skulle jag nog välja en person utomlands, till exempel Massimo Mottura eller Jamie Oliver. Jamie har en väldigt skön inställning till mat, att det ska vara något för alla - enkelt, nyttigt och prestigelöst. Det är mer ”street” över det, som jag gillar. 

Benjamin berättar med värme i rösten om hur Stockholm har blivit en högkvalitativ matstad och vilket fantastiskt utbud det finns i huvudstaden. Att vi snart kan slå städer som Paris och New York är han övertygad om.
– När mina utländska kollegor hälsar på behöver jag inte oroa mig för att vi måste välja mellan två till tre ställen att kunna gå till, utan här finns de flesta matkulturer representerade och allt håller en hög klass. Jag är väldigt stolt över Stockholms restaurangvärld.

Vissa personer har en slags hatkärlek till pasta. Hur vinner du över någon som är tveksam och hävdar att pasta är ”en kolhydratsbomb med gräddiga såser”?
– Det där är ju tyvärr den försvenskade versionen av att laga pasta. I Italien äter vi inte pasta med grädde på samma sätt, utan där är det mer tomatbaserade såser. Grädde finns nästan inte i deras husmanskost. Framför allt inte i södra Italien där min familj kommer ifrån, ju mer norrut du kommer desto mer ost, fett och fläsk blandas ner i pastan. Men jag är uppvuxen med pasta tillagad med till exempel vitlök, broccoli och chili eller Minestrone som är en italiensk grönsakssoppa med pasta. Dessutom serverar man inte så stora portioner.
– Själv gillar jag att laga pasta med mycket grönsaker, allt från aubergine och fänkål, till selleri och morötter.

Så du använder inte grädde i dina pastarätter? 
– Jo, men det gör jag. Just det där med grädde, visst det kan vara gott men då måste man bryta av med något som har syra i sig. Till exempel Champagne, vitt vin, citron. Jag kan laga pastarätter med fett, men då brukar alla tycka att det ändå smakar fräscht och inte är så tungt. Det gäller att behandla maten med ömhet. Man svettar grönsakerna med lite vitt vin, så grädden bara rundar av istället för att grädden är i fokus. 
– Men jag kan älska en gräddig pasta ibland. Men om man ska kunna äta pasta varje dag som italienarna gör – då kan man inte ha i grädde varje gång, säger Benjamin och skrattar. 

I hans första egna TV-program ”Benjamins” har tittarna under våren bjudits in till en stor hemmafest. I åtta avsnitt lagar Benjamin middag tillsammans med sina gäster, en blandning av svenska profiler som Markus Aujalay, Petter, Lisa Nilsson, Parisa Amiri, Zara Larsson, Per Andersson och givetvis dyker flera av familjemedlemmar ur klanen Wahlgren-Ingrosso upp också. I varje avsnitt sjunger Benjamin med en eller flera av de gästande artisterna, och han sitter givetvis vid pianot. Det serveras dessutom en hel del roliga historier. Vi får bland annat veta att Benjamin var med i Petters musikvideo till låten ”Det går bra nu” trots att han inte dansar hip hop. Benjamin förklarar skrattandes att det var första och sista gången han dansade hip hop.
Att ”brynt smör är det bästa som hänt” är bara en av alla sköna kommentarer från den något överengagerade kocken Benjamin när han står i köket och ska berätta om kvällens mat. I ett annat avsnitt ska han beskriva Penne Linguine: 
”Det kan upplevas som tråkig pasta för att den är silkeslen och inte fångar upp såsen men till den här rätten är det bra. Det blir som att pastan ger såsen en kram istället för att den har sex med pastan, ja ni förstår”, säger Benjamin med ett skratt.

Programmet ”Benjamins” är väldigt genuint och personligt, vilket tveklöst är en av anledningarna till att det fått idel beröm av såväl kritiker som av alla tv-tittare. Om det skulle vara upp till tittarna blir det även en andra säsong och en tredje och en fjärde, ja ni förstår. En viss abstinens kunde anas redan efter åttonde och sista programmet hade sänts när sociala medier fylldes av hyllningar och önskemål om nya avsnitt.

PARADISE 
Det är svårt att prata om Benjamin utan att nämna hans föräldrar Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso. I slutet av 1980-talet var Emilio Ingrosso medproducent till tre av Pernilla Wahlgrens album. Dessutom skrev han och var medkompositör till flera av hennes låtar, till exempel Paradise, I Need Your Love, Pure Dynamite och Running For Cover. Han var också dansare i och koreograf till många av Pernillas shower under samma period tillsammans med sin bror Vito Ingrosso. Pernilla Wahlgren har i sin tur stått på scen i större delen av sitt liv, precis som Benjamins morföräldrar Hans Wahlgren och Christina Schollin. 

En fågel viskade i mitt öra att du har en favorit bland låtarna som dina föräldrar producerade och sjöng ihop, vilken är det? 
– Ja, det är Paradise! Eftersom jag inte växte upp med mamma och pappa tillsammans är deras musik den enda jag har som är med båda två. Den musiken har präglat mig och den låtskrivare som jag är idag. Min pappa är en av de mest musikaliska människorna jag vet och han har ju inspirerat mig. Mina låtar är supermycket baserade på pappas musik och mammas musikaler, så jag har verkligen försökt ta till mig så mycket jag har kunnat från det ”musikaliska arvet”. 

Popkungen Ola Håkansson, grundare och VD för TEN Music Group, producerade bland annat dina föräldrars album. Nu är du på hans skivbolag. Vad betyder Ola för dig?
– Han betyder allt för mig, han är min mentor. Ola signade mig när jag var bara 16 år och han förstod att jag var en låtskrivare. Han har alltid låtit mig gå min egna väg och trott på mig sedan dag ett. Men han har också vetat att det kommer att ta tid och stått vid min sida under hela resan.

När det dyker upp låtar i huvudet hos Benjamin, vilket det gör titt som tätt, så spelar han in dem som röstmemon i mobilen. Om du någon gång skulle passera Benjamin på stan och det ser ut som han pratar i telefon kan det mycket väl vara så att han sjunger in någon vers eller refräng. Telefonen är full av små trudelutter, ibland en kort sekvens och i vissa fall nästan en helt färdig låt. Han gör till och med sina egna trumpetljud, eller ”mun-trumpet” som han kallar det. Familjen är naturligtvis de första som får lyssna på det han skapar.
– Om jag har en låt som jag vill att någon ska höra så är det min pappa framför allt som jag skickar till och min mamma, mina vänner. Och Ola förstås. Ola är ju en snubbe som älskar popmusik. Han kan ringa mig kl.3 på natten och säga att ”den här låten måste vi göra klart”. Det är det som är så fint med honom, han bara älskar musik. Men han har ju också varit med i branschen länge och vet hur man ska tänka, hur man kan göra saker annorlunda än vad andra ”major” bolag gör. Allting på skivbolaget TEN Music Group är inhouse, så vi kan bestämma låtar och releaser nästan på sekunden – på både gott och ont. Vi tänker mindre långsiktigt och traditionellt, har vi en bra låt då släpper vi den om en månad. Vi sitter inte och väntar i ett halvår bara för att man ska, och det är skönt.

När är du som mest kreativ och skriver musik? 
– Det kan vara närsomhelst, till och med kl.6 på morgonen. Men jag är ju en kvällsmänniska och gillar att vara uppe sent på nätterna. Jag är ingen morgonmänniska. Men låtarna kan komma till mig precis var som helst. Det kan lika gärna vara i studion som när jag är ute och går någonstans.

Du har även samarbetat med andra artister, både skrivit låtar till bland annat Molly Hammar och i våras släppte du låten VHS med Cherrie. 
– Ja, Cherrie är en jätteduktig låtskrivare, fantastisk sångare och en jättefin person. Jag har även jobbat med Moonica Mac, som är en magisk sångerska. När hon sjunger så låter det som om hon kommer från en annan tid. 

På Benjamins senaste album finns det fantastiska stråkar och vackra passager. När jag frågar hur han skapar sina låtar och just dessa inslag med klassisk musik berättar han att det börjar vid pianot.
– Jag sitter alltid och spelar om det finns ett piano i närheten. Där skriver jag det mesta av min musik och jag hör hela arrangemanget i huvudet. Jag har lyckats jobba med många professionella artister och musiker genom åren. När det gäller en stråksektion som i ”I’ll be fine somehow” kan jag spela in det först med stråksynth som jag sedan skickar vidare och så tar vi det vidare därifrån med musikerna.  

När han under vintern 2020 medverkade i tv-programmet Så Mycket Bättre fick många upp ögonen för artisten och entertainern Benjamin Ingrosso, både personen vi ser på scenen och framför allt det vi inte vet lika mycket om. Benjamin fick chansen att tolka sin barndomsidol Lisa Nilsson med en egen version av ”Varje gång jag ser dig”. Lisa visade i programmet hur hon fick gåshud när han sjöng refrängen och hon tjöt av lycka när kören kliver in mot slutet och det blev en riktig gospelstämning i det lilla Gotlandshuset. I programmet fick Benjamin äntligen en möjlighet att visa fler sidor av sig själv och han har berättat efteråt hur personer som tidigare inte velat erkänna att de gillar hans musik nu vågar berömma honom som artist.
Inte långt efter Så Mycket Bättre släppte Benjamin två album, En gång i tiden del 1 och En gång i tiden del 2, som 
bröt mot det tidigare 80-talsinspirerade soundet. Kritikerna har öst beröm över båda album, på Spotify har låtarna miljontals lyssnare och det känns som låtskrivaren Benjamin har fått sin ”revansch” i Sverige. Benjamins senaste album är den mest personliga plattan han gjort, om du frågar honom själv. I det här albumet har han lagt ner sin tid, sin själ och sitt hjärta.

– ”En gång i tiden del 2” är en slags hommage till 70-talet med Abba, Ted Gärdestad, Monica Zetterlund. En svensk sommaridyll. Den var väldigt rolig att få släppa och att albumet fått så fin respons är jag väldigt tacksam över. 

Två stora nedslag kommer att ske under sommaren men mer än så kan han inte säga. Han kastar en blick mot sin PR-agent Therese som säger att han tyvärr inte får avslöja vad det är innan sommaren, Benjamin svarar ”attans”. Det är inte lätt att hålla på roliga hemligheter när man spricker av entusiasm. Men att det kommer att bli två milstolpar i Benjamins karriär, så mycket får vi i alla fall veta. 
– Annars ser jag fram emot att få uppleva en svensk sommar, eftersom jag har jobbat så otroligt mycket senaste året. Konstigt nog, med tanke på pandemin och allt. Så jag ser faktiskt fram emot lite ledighet efter ett hektiskt år. Jag ska åka iväg och hälsa på vänner runtom i landet.
– Sedan ser jag fram emot att skapa musik på engelska igen. Nu har jag släppt två svenska album och det var längesen jag skrev något på engelska, så det ska bli väldigt kul. Jag får se var jag tar det engelska soundet, jag fick en sådan mersmak av den stilen jag haft på mina svenska plattor så jag ska försöka ta med mig det in i de nya engelska låtarna.

På min fråga om han fick mer tid över svarar Benjamin att han vill bli bättre på matte och en del andra ämnen i skolan, men av svenska folket har Benjamin i alla fall redan fått högsta betyg. En vacker dag kommer han säkert öppna en egen italiensk restaurang också, men här är det ingen brådska. Benjamin har fullt upp med musiken just nu och han vill vara närvarande i allt han gör. En av Sveriges mest produktiva artister vet vad han vill och det här är bara början.

Mitt mest utmärkande drag: Att jag är positiv (Benjamin frågar sin agent Therese som kompletterar med att han är ödmjuk och att han ser alla, är väldigt omtänksam).
Min största svaghet: Att jag pratar alldeles för mycket om mig själv, haha. Nej, men min största svaghet är att jag har inget tålamod, jag vill att saker ska gå fort som tusan.
Något jag vill bli bättre på: Jag skulle vilja vara mer allmänbildad och bättre på matte.
Ett yrke jag skulle vilja testa: Skådespelare.
Som kompis är jag: Förhoppningsvis bra. Jag tror att jag är rätt skön att vara med. Okomplicerad.
Som bror är jag: Skitjobbig men underbar. Skitjobbigt underbar, haha.
Som artist är jag: Perfektionist. Jag blir aldrig nöjd.
Som kock är jag: Samma sak där, jag blir aldrig nöjd.
Som gudfar är jag: Jag hoppas att jag är bra. Jag försöker vara med min guddotter så mycket jag kan och få vara med på hennes resa när hon växer upp. Visst ger jag henne presenter ibland, men för mig handlar gudfar om att vara en fin förebild för en ung tjej. 
Mitt mobilberoende från en skala 1-10: Jag skulle säga 9. Jag är väldigt beroende av mobilen sorgligt nog, men jag är ju inte ensam om det. Jag hoppas på en framtid där vi använder den mindre, tyvärr blir det nog tvärtom.

Mina musikaliska förebilder: Ted Gärdestad, Bee Gees, Patty Austin, Toni Braxton, Patti LaBelle, Lara Fabian, George Michael. Det är sällan moderna artister som är mina inspirationskällor, utan jag gillar det gamla soundet. Det finns många artister idag som gillar det gamla soundet, som Bruno Mars till exempel. En annan förebild är Ennio Morricone (världsberömd italiensk filmmusikkompositör, reds.anm.). Han har skapat några av de mest legendariska soundtracken genom tiderna. Jag satt längst fram när han dirigerade sina verk i Globen och jag grät när jag hörde musiken. 
En idol jag skulle vilja möta: Michelle Obama, jag tycker att hon är cool och Barack Obama också såklart. Oprah Winfrey skulle jag gärna träffa också.
En idol jag redan mött: Lisa Nilsson var ju en av mina barndomsidoler och nu pratar jag i telefon med henne ibland. Tänk om mitt 5-åriga jag hade vetat om det.
Drömsamarbete: Adele. Hon är så duktig.
En drömgäst i mitt tv-program: Max Martin hade varit kul, jag vet att han även uppskattar mat väldigt mycket. Sedan hade jag gärna haft med Bruno Mars.
Om jag fick mer fritid skulle jag: Åka utomlands, till Italien. Där skulle jag bo i en takvåning i Rom, med ett piano, och laga mat i något kök på en trattoria, lära mig italienska och skriva musik. Någon gång i framtiden ska jag göra det.

BENJAMIN INGROSSO ⎮Text: Lina Bielsten. Foto: Jimmy Hansen 

Östermalms Saluhall Magasin. Copyright: Bielsten & Co. Läs mer här. 

Boka en populär privatvisning i Östermalmshallen.