Micael Bindefeld

Det är en envetet kylig vårvinterdag och någon vecka kvar till utgivningsdatum av Östermalms Saluhall Magasin när vi möter den nyblivne memoarförfattaren. Han har tagit en paus från studion där han är i full färd med inläsningen till ljudboksversionen av sitt alster och tillstår att allt känns lite pirrigt.

Östermalmshallen är känd terräng för Micael. Ända sedan den i Stockholm då okände hårkonstnären flyttade in med sina kammar och saxar i en salong på Sibyllegatan har han varit saluhallen trogen. Fyra decennier och ett otal antal luncher och representationsmöten senare är det fortfarande hit han ställer kosan för veckans storhandlarrunda. Särskilt välfyllda blir bärkassarna inför påsk, midsommar och jul. Bindefeld är en sann högtidsfantast.

– Det är inte bara den förstklassiga kvalitén på råvarorna som får mig att gå hit. Det är också bemötandet, relationerna, detaljomsorgen och stoltheten bakom hantverket som gjort mig till stamkund.

”Mannen Myten Minglet” är inte Bindefelds debut i bokform. Hans ”Min Trädgård Är En Fest”, som kom ut 2014, är en kombinerad trädgårds- och kokbok fylld av recept baserade på råvaror i den egna odlingen ute på sommarstället i Stockholms skärgård. Där anas ett visst intresse för köksaktiviteter?

– Jag lagar jättemycket mat själv. Till exempel en stor lammstek till vårt traditionella påskfirande. Den hade jag förstås köpt här i Hallen.

Vi dryftar ämnet mat en stund innan övergången till den primära orsaken att vi ses; du har skrivit dina memoarer – varför?

– Jag tycker att jag är på en bra plats i livet och har en historia som kan vara värd berätta, något som kan intressera andra att läsa om. Dessutom har jag levt hela mitt liv i någon slags villfarelse om att jag varit duktig på att processa och terapefta mig själv, men under arbetet med boken har jag märkt att det varit ganska jobbigt. En hel del sorgligheter har gjort sig påminda. Jag drömmer om och tänker mycket på mamma, pappa och släkten.

Det är numera allmänt bekant att du och din man Nicklas blev föräldrar för några år sedan, kan det vara så att du i viss mån skrivit boken med sonen Simeon i åtanke?

– Delar av mitt livs berättelse tänker jag att han vill läsa om när han blir större. Jag skriver ju mycket om vår längtan efter ett barn.

Utföraren av den här intervjun är med två års åtskillnad jämngammal med den intervjuade. Vi växte båda upp i Göteborg, var flyktigt bekanta och sprang på varandra i olika sammanhang. Micael var ett känt ansikte i det göteborgska uteliv, men för oss som inte tillhörde hans allra innersta krets eller var kunder hos den tidens frisör i ropet – Salong Hans Tranberg – där Micael var en av de mest efterfrågade frisyrkreatörerna, kunde han upplevas som något väsenlikt, rent av mystiskt. Omgiven av en sensuell aura, andlig parallellt med en lekfull glimt i ögonen.

Men det är en beskrivning han inte alls håller med om.

– Andlig? Äsch. Nej (skratt). Det är väl snarare så att jag alltid varit väldigt privat och haft integritet. Väldigt öppen och samtidigt med tydliga gränser. Därvidlag blir boken ett omvälvande kapitel för mig, eftersom jag släpper allt det där. Jag har varit van att prata med media i nästan 40 års tid och lyckats snitslat mig runt allt det som ömmar eller berör eller som är för privat.

Boken är, som en självbiografi ska vara, fylld av minne, oftast väldigt detaljrika. Det är nästan så man får ett intryck av att du sedan unga år haft på känn att du någon gång skulle få anledning att berätta om ditt liv?

– Jag vet inte varför, men jag har kvar vartenda brev någon skickat till mig, speciellt när jag bodde i USA (Micael var utbytesstudent ett år under gymnasiet). Alla kompisars brev, massor av kärleksbrev – från hela världen höll jag på att säga – och alla familjens brev. Mina föräldrar hade dessutom sparat allt jag skrev till dem. Och jag har varit väldigt duktig på att fotografera och sätta in i album.

Efter uppväxten i Göteborg flyttade du till Stockholm kring 1980-talets mitt. Här har du blivit kvar, trots att du egentligen nog hade kunnat göra det du gör var någonstans som helst. Varför?

– Jag gjorde ett försök att flytta utomlands, till Amsterdam. Det blev en av de få gånger i mitt liv jag känt mig otillfreds och olycklig. Jag tyckte det var tufft att bo där. När jag kom till Stockholm var det precis tvärtom, då kände jag mig så otroligt välkommen, omfamnad och inkluderad nästan från dag ett. Det var fantastiskt. I Göteborg bar jag på någon form av komplexitet; jag hade gått på Samskolan med hyfsade betyg men väljer att bli frisör. Allt jag hade i mig välkomnades i Stockholm. Här fick jag en jordmån att växa i och tilläts testa saker på ett helt annat sätt än i Göteborg.

I boken framgår att ditt, liksom de flesta andras, liv kantats av såväl guldkantade toppar som mörkbeslöjade dalar. Vilken tidsperiod rankar du högst så här långt?

– Jag lever i nuet och tycker alltid att den senaste tiden är den bästa. Det blir så när man får barn också. Då finns inget utrymme för någon slags nostalgi, för allt man tänker tillbaka på blir ett helt annat liv, ett liv utan barn. Visst kan jag ibland tycka att det var roligt förr, men det är inte så att jag strör någon slags skimmer över det, då ser jag mer skimmer idag faktiskt.

– En av mina få styrkor är att jag aldrig ångrar någonting. Jag har kompisar som nästan kvävs och blir uppätna av saker de tycker de borde gjort, chanser de borde tagit. Jag kan inte komma på en enda sak jag hade velat göra på något annat sätt. Kanske har jag förträngt dem. Jag har ju varit ganska lyckosam så allting, även smällarna, har format mig.

Du skriver mycket om kärlek; till männen och kvinnorna i ditt liv, enormt kärleksfulla och modiga handlingar dina anfäder gjort för sina familjer, kärleken till dina vänner och till ert barn. Vad betyder kärlek för dig och hur definierar du begreppet?

– Kärlek är annorlunda när man blir lite äldre. Nu handlar det mer förtroende och tillit. Att man låter den växa och utvecklas. Man kan ha kärleksrelationer till sina kompisar även om de inte är av sexuell karaktär och känna sig själsligt besläktad men sina vänner. Kärleken kan vara helt blind, som den till ett barn.

Barn ja, hur tycker du själv att du är som förälder?

– Jag gör så gott jag mäktar med och försöker vara så klok jag orkar. Nu har jag mer tid och är tryggare än om jag fått barn vid 25, då jag var en helt annan person. Plus att jag tänker väldigt mycket på att tiden med Simeon av förklarliga skäl är utmätt på annat sätt än om man är ung, därför blir också varje dag dyrbar. Det är viktigt hur jag talar till honom, hur jag pratar med andra när han hör på. Jag känner ansvaret och försöker undvika konflikter om småsaker. Som i morse när vi hade diskussion om en halsduk han inte ville ha. Då sa jag bara ”blir du sjuk så vet du varför”.

Hur tror du han gillar dig som pappa?

– Jag tror faktiskt han tycker att han har världens bästa pappor.

Är det viktigt för er att Simeon får judisk uppfostran?

– Judendomen är en väldigt icke-dogmatisk religion. Men hans två pappor tillför helt olika världar. Nicklas med sin förankring i den småländska myllan, där skog och mark gått i arv i sex generationer, medför en kultur med intim närhet till naturen. Jag som kommer från en annan bakgrund som berikar på mitt sätt. Vi är mycket i Lönneberga där tar Nicklas ut Simeon och berättar om träden och hur man sköter dem. Hemma är han delaktig i judiska traditioner och går i judisk söndagsskola.

Som slukare av sidorna i den bindefeldska minneskavalkaden kastas man tvärt mellan fniss och snyft, mellan möten med digniteter som bland andra Anita Ekberg, David Bowie, Clint Eastwood och Anna Nicole Smith. En av episoderna som berör, åtminstone undertecknad, lite extra utspelar sig på en tennisbana i det fashionabla villasamhället Särö, ett par mil söder om Göteborg. Det är en solig sommardag 1942. Sveriges regent, den drygt 80-årige kung Gustaf V är på sin årliga visit för att utöva sin älsklingssport. När matchen är slut nalkar sig en man vid namn Adolf Bindefeld, Micaels farfar, det åldrade majestätet. Han har en desperat anmodan han önskar framföra till kungen.

– Den berättelsen har funnits med mig i hela mitt liv. Att farfar genom den gamle kungen hjälpt sina tre syskonbarn, min pappas kusiner, ut ur Holland, där de som judar under andra världskriget befann sig i en livshotande situation. Vad som gör att den, enligt historieböckerna, nazist–sympatiserande kungen tog till sig farfar, en tysk jude, det vet man inte riktigt. Det är en fascinerande historia.

Micael berättar att hans engagemang i det judiska folkets ofattbara lidanden under nazisternas styre fördjupades på allvar vid en resa till Polens förintelseläger, tillsammans med Svenska Kommittén Mot Antisemitism.

– Framför allt besöket i Treblinka gjorde att jag så otroligt starkt kände mitt eget ansvar i det där. Det är så märkligt för när man var ung och satt och tittade på svartvita journalfilmer kändes det så fruktansvärt länge sedan. Nu när det gått 50 år till känns det inte alls så länge sedan.

Ett ämne vi självklart hade kunnat ägna större utrymme i den här intervjun, men det var inte riktigt syftet med vårt samtal så vi återgår till ordningen:

Vad vill du mer att man ska bära med sig efter att ha läst din bok?

– Om det är något som genomsyrar mitt liv är det ju det där med självförtroendet. Det är något man inte bara får till sig utan något man måste träna upp. Man ska våga lita på sin inre röst och kompass och inte fråga andra jämt om allt. Jag har alltid tänk att det finns någon som sitter på min högra axel – ibland är det morfar, som stod mig väldigt nära – och håller någon slags skyddande koll och som skulle vara stolt över mig. Ibland är det jag som sitter där och för en dialog med mig själv, där jag ifrågasätter allt.

Micael Bindefeld får säga vad han vill, men nog kan man ana ett visst inslag av andlighet i det där svaret. Det har blivit dags att runda av pratstunden. Den mytiskt minglande memoarförfattaren snörar på sig sina nyanskaffade knallorangea vårpromenadskor för att bege sig iväg till nästa punkt på dagsprogrammet: hämtning på skolan. Är man småbarnsfarsa så är man.