QUINCY JONES

Under de gyllene åren på 1950- och 60-talet vallfärdade jazzvärldens största stjärnor till Sverige. Sverige låg före med jazzmusiken och den gick hem i Skandinavien. Jazzen lockade fulla hus och framstående svenska musiker fick chansen att spela med artister de tidigare bara kunnat drömma om. Några av de internationella storheterna, däribland Quincy Jones, Don Cherry och Dexter Gordon, stannade dessutom kvar och bildade familj.

– Det var härliga år. Jag har alltid älskat Sverige sedan dess. Det är som mitt andra hem. Jag kunde ha varit född där, säger Quincy.

På en bergstopp i det exklusiva området Bel-Air har 90-åriga musiklegendaren Quincy Jones byggt sitt palatsliknande hus. Här har han en magnifik vy över Los Angeles, drömmarnas stad. Under en period i hans liv var även Sverige hans hem, vilket man kan se spår av i matsalen där Quincy har låtit göra en miniatyr av Vasaskeppet. Ett stycke svensk historia som för alltid finns med honom. Men allt började på en plats långt ifrån glitter och glamour.

Quincy Delight Jones, Jr., känd av sina vänner som ”Q”, föddes i södra Chicago. Hans högutbildade mamma led av schizofreni och fick flera sammanbrott när Quincy var barn. Quincy och hans bror Lloyd såg sin mamma bli hämtad i tvångsjacka till mentalsjukhus, en händelse som satt djupa spår i honom. Avsaknaden av en modersfigur under uppväxten är den största orsaken till att han flydde in i musikens värld. Efter att mamman blev intagen försökte pappa Jones ta hand om sina pojkar på bästa sätt. Quincy drömde om att bli kriminell och medlem i det ökända gangstergänget Jones Boys, som hans pappa var snickare åt. I ett av Chicagos tuffaste områden infekterat av våld och brottslighet lärde sig Quincy och Lloyd att springa både med och från gäng. Varje dag såg de döda kroppar på gatan och ett liv utanför ghettot var svårt att föreställa sig. Redan som barn bar Quincy kniv och gjorde allt han kunde för att överleva. Han beskriver hur hans farmor, som var före detta slav, lagade mat på det som hon kunde få tag på, till och med råttor.

När Quincy var tio år gammal flyttade han, med sin far och styvmor, till Bremerton, Washington, en förort till Seattle. Han blev förälskad i musik redan i grundskolan och provade nästan alla instrument i sitt skolband innan han fann sin slutliga kärlek i trumpeten. I tidiga tonåren blev Quincy vän med en tre år äldre lokal sångare och pianist vid namn Ray Charles. De två ungdomarna blev en duo och fick så småningom små klubb- och bröllopsspelningar. Ray Charles blev en av Quincys absolut närmsta vänner och adopterade Quincy som en lillebror. ”Ray lärde mig att all musik har sin egen själ, det spelar ingen roll vilken stil den har. Bara du är sann mot den”, berättar Quincy i hans självbiografi.

Under andra världskriget turnerade Louis Armstrong och Duke Ellington i Seattle, och Quincy smög rutinmässigt in på teatrar genom att låtsas vara medlem i bandet. ”På 1940-talet fanns det inga svarta människor i Bremerton, Washington”, förklarar han. ”Det var väldigt svårt att hitta sin identitet”. När Quincy såg alla musiker komma genom stan med sin värdighet och stolthet, sa han: ”Det är så jag vill bli.” Kärleken till musik drog honom under som kvicksand och räddade honom från att hamna i trubbel.

Som 18-åring vann den unge trumpetaren Jones ett stipendium till Berklee College of Music i Boston, men hoppade av när han blev medbjuden att turnera med orkesterledaren Lionel Hampton. Uppdraget med Hampton ledde till att Quincy fick arbeta som frilansarrangör. Han flyttade till New York, där han under hela 1950-talet skrev musik för artister som Sarah Vaughan, Count Basie, Duke Ellington, Dinah Washington, och vännen Ray Charles. 1956 uppträdde Quincy Jones som trumpetare och musikansvarig med bandet Dizzy Gillespie, en av jazzens största ikoner och kort därefter spelade han in sitt första album som orkesterledare med egna rättigheter för ABC Paramount Records.

Quincy ville skapa mer musik än bara jazz, men i New York fick inga svarta arrangörer komponera för stråkorkester. Han flyttade till Paris 1957 för att studera komposition hos Nadia Boulanger och arbetade som musikchef för Barclay Disques, Mercury Records franska distributör. Som musikchef för Harold Arlens jazzmusikal Free and Easy begav sig Quincy Jones ut på vägarna i några år, genom hela Europa. Med musiker från The Arlen Show formade Quincy sitt eget storband, med 18 musiker och deras familjer i släptåg. Han kallade dem "The Jones Boys". De gjorde succé på såväl europeiska som amerikanska konserter men turnéchefen Quincy lyckades inte försörja ett helt band med följe från konsertintäkterna, och bandet upplöstes. Quincy lämnades i djup skuld och konstaterade att det är stor skillnaden mellan musik och musikbranschen. Efter ett personligt lån från Mercury Records chef Irving Green tog sig Quincy ur sina ekonomiska svårigheter och han begav sig tillbaka till New York för att starta om. Han fick jobbet som musikchef för Mercury Records och blev därmed första afroamerikanska chefen för ett stort skivbolag.

Ett samtal från Frank Sinatra blev en stor vändpunkt i Quincys liv. Blott 29-åriga Quincy Jones fick göra arrangemang åt Sinatra och de jobbade sida vid sida i flera år. Sinatra var på toppen av sin karriär och Quincy skötte hans musikaliska skepp. Quincys drivkraft påverkade orkesterinspelningarna och Sinatra betraktade honom som av de bästa musikerna han mött. Frank Sinatra var en av få som öppet stödde den svarta medborgarrättsrörelsen och ställde upp för svarta musiker. Detta under en tid när vita musiker välkomnades i stora entrén medan de svarta jazzstjärnorna fick gå in bakvägen.

Med sin filmmusik för Sidney Lumets The Pawnbroker klev Quincy Jones in i ännu en bransch som varit stängd för afroamerikaner och han skrev ett trettiotal fler filmpartitur. Efter hans filmmusik i The Slender Thread, med Sidney Poitier i huvudrollen, var Quincy ständigt efterfrågad som kompositör. Men 1960- och 70-talen var också år av social aktivism för Quincy Jones. Hans kombinerade sitt förespråkande för amerikansk musik med att arbeta för sociala ändamål. På 1970-talet var han en av grundarna av Jesse Jacksons Operation PUSH. 1999 producerade han NetAid-konserterna i New York, London och Genève för att starta ett världsomspännande arbete för att bekämpa fattigdom genom Netaid.org. Genom sin egen stiftelse, Listen Up, har Quincy Jones tagit ungdomar från södra centrala Los Angeles till Sydafrika för att bygga hus.

Under en politiskt turbulent period i USA fick den svarta befolkningen se flera av sina hjältar och förebilder mördas, först medborgarrättsaktivisten Malcom X 1965 och därefter Martin Luther King Jr 1968. Flera av dåtidens amerikanska musiker blev nedstämda av den negativa och våldsamma utvecklingen, de beslöt sig för att lämna sitt hemland. I Sverige fann flera av de amerikanska jazzstjärnorna en fristad på 1950- och 60-talet, de upplevde en jämlikhet, öppenhet och respekt som de inte mött tidigare. De behövde inte längre vara på sin vakt.

I Sverige fick de också en chansen att spela på olika scener och folkparker med svenska duktiga musiker. Quincy Jones och flera amerikanska kända jazzmusiker valde dessutom att bosätta sig i Skandinavien, bilda egna kollektiv och familjer. Svenska artistkollegor blev som familj, en av dem var jazzmusikern och låtskrivaren Bengt-Arne Wallin.

– He was like a brother from another mother, säger Quincy om vännen Bengt-Arne som han alltid kallar "B-A". 

Han pratar med värme om deras brödraskap och den fina kontakten som varade ända fram till Bengt-Arne Wallins bortgång den 23 november 2015.

– Vi hade jätteroligt. Mitt första möte med Sverige var kärleksfullt. Med Bengt-Arne Wallin och alla dessa fantastiska människor, det var en varm relation direkt. Vi spelade med storbandet i alla städer i Sverige.

När amerikanska musikkritiker hörde svensk jazz på 1940- och 50-talet blev de överraskade hur vita, svenska musiker kunde låta lika bra som amerikanska jazzartister. Amerikanska jazzmusiker flögs in för att spela på svenska klubbar. Quincy Jones kom till Sverige första gången med jazzmusikern och orkesterledaren Lionel Hampton 1953, i Malmö, och blev helt begeistrad i de svenska musikerna.

– Det var mitt första besök i Europa och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. På en bagagevagn stod ett fantastiskt svenskt jazzband. Jag trodde inte mina öron. De svenska jazzmusikerna visade sig vara bättre än något annat land vi hade varit i, berättar Quincy.

1958 återvände Quincy till Sverige och spelade in den berömda skivan med Harry Arnolds storband, där klassikern The Midnight Sun Never Sets återfinns.

– Jag minns att jag skrev den här balladen strax innan avfärden från USA, kopierade noterna på planet till Stockholm.

På Konserthuset fick Arne Domnérus, som är solist, spela numret från noterna som låg utströdda på scengolvet. Quincy pratar alltid varmt om just de svenska musikerna Arne Domnerus, Egil Johansen, Åke Person och Bengt-Arne Wallin som blev hans goda vänner för livet.

Enligt Quincy Jones börjar allt i folkmusiken. Visan Ack värmeland du sköna berörde honom djupt.

– Jag har lärt mig att ett land kan låtsas vara allt möjligt men låt mig smaka maten, höra språket och musiken, så kan jag se landets riktiga själ. Dessa tre saker kan inte förställas, förklarar Quincy i dokumentärserien på SVT När jazzlegenderna kom till Sverige, där tittarna får följa hur svarta jazzmusiker kommer till Sverige på 1950-, 60- och 70-talen. Och hur ett mångkulturellt musikarv har påverkat kommande generationer, ett avtryck som hörs i svensk musik än i dag.

En av de största hjärtefrågorna under Quincy Jones karriär har varit att främja uppskattning av afroamerikansk musik och kultur. För detta ändamål hjälpte han till att bilda IBAM (the Institute for Black American Music). Intäkterna från IBAM-evenemang donerades till etableringen av ett nationellt bibliotek för afroamerikansk konst och musik. Han är också en av grundarna av den årliga Black Arts Festival i Chicago. 1973 var Quincy Jones medproducent på CBS tv-special Duke Ellington, We Love You Madly. Programmet innehöll artister som Sarah Vaughan, Aretha Franklin, Peggy Lee och Count Basie som framförde Duke Ellingtons musik. Quincy Jones ledde själv orkestern. Men trots ett fullspäckat schema som filmkompositör, aktivist och TV-producent släppte han dock inte sin karriär som skivartist. Mellan 1969 och 1981 spelade Quincy in flera Grammisvinnande album som toppade listorna, med en musik som kombinerade en sofistikerad jazzsensibilitet med R&B-toner och kända sångare.

Denna extraordinära resa höll på att få ett abrupt slut i augusti 1974, när Quincy Jones drabbades av ett nästan dödligt pulsåderbråck i hjärnan. Efter två högst känsliga operationer och sex månaders återhämtning var han tillbaka på jobbet med ny energi och livsglädje. Han bestämde sig där och då att bättra sig och att vårda sina relationer, aldrig vänta med att säga till någon som står honom nära att han älskar dem. Han tänkte däremot inte ångra något han gjort. ”Jag säger hellre att jag är ledsen att jag gjorde något, än att jag önskar att jag hade gjort det”, säger Quincy i en tv-intervju efter de två hjärnoperationerna. Han släppte därefter albumen Mellow Madness, I Heard That och The Dude och avslutade sedan sitt kontrakt med A&M Records som artist, men nya utmaningar väntade.

Under 1970-talet producerade Quincy Jones mer popmusik och mindre jazz. 1977 fick han uppdraget att skriva musiken till The Wiz, en moderniserad version av Trollkarlen från Oz. Där jobbade han med Diana Ross och Michael Jackson, som spelade i filmen. Michael planerade att släppa sin första skiva som soloartist och frågade om Quincy kunde tänka sig att bli hans producent. Under filmarbetet med The Wiz såg Quincy hans talang och disciplin, och framför allt Michaels unika förmåga att memorera både sina egna och alla andras repliker, inklusive allas danssteg. De kom överens om att Quincy skulle bli producent på första soloskivan. Albumet Off the Wall sålde i åtta miljoner exemplar, vilket gjorde Michael Jackson till en internationell superstjärna och Quincy Jones till den mest eftertraktade skivproducenten i Hollywood.

I Quincys ögon var Michael Jackson en av 1900-talets bästa underhållare. Succén och vänskapen gjorde att samarbetet fortsatte. 1982 släpps Thriller, det bäst säljande albumet genom tiderna, med över 65 miljoner exemplar runt om i världen. Det inkluderade en aldrig tidigare skådad succésamling av sex topp tio-singlar, inklusive Billie Jean, Beat It och Wanna Be Startin' Somethin, och albumet belönades med åtta Grammys, bland annat för Årets album. Lanseringen av musikvideon till Thriller på rekordlånga 14 minuter möttes av samma förväntningar som en galapremiär i Hollywood.

Den 28 januari 1985 sjösattes ett av de mest hyllade, framgångsrika och stjärnspäckade välgörenhetsprojekten genom tiderna, vi pratar givetvis om den berömda inspelningen av We Are The World, USA For Africa-låten skriven av Michael Jackson och Lionel Richie. Singeln drog in otroliga 63 miljoner dollar (idag motsvarande 168 miljoner dollar) till det svältdrabbade Etiopien och lika otroligt var det att mästerproducenten Quincy Jones lyckades få 46 av världens främsta artister att bilda en tillfällig supergrupp. När ett rum ska fyllas med en sådan häpnadsväckande mängd talanger, tog han fram den numera legendariska skylten med en hälsning till alla artister innan de klev in i studion: ”Leave your egos at the door”.

I början av 2024 släppte Netflix en dokumentär om den berömda välgörenhetslåten och arbetet bakom kulisserna av inspelningen med dessa världsstjärnor. Dokumentären bär titeln The Greatest Night in Pop. 

Quincy Jones gjorde debut som filmskapare 1985 när han samproducerade Steven Spielbergs anpassning av Alice Walkers The Color Purple. Musikmogulen vände sig till Steven Spielberg för att regissera, men Steven var till en början ovillig att ta jobbet. Han kände att hans kunskap om den amerikanska södern var otillräcklig och att filmen borde regisseras av en person som inte var vit.

– Quincy sa till mig att det handlar inte om ras, det handlar om mänsklighet. ”Du behövde inte åka till Mars för att spela in E.T”, berättar Spielberg.

Steven Spielberg övertygades till slut av Quincy Jones att ta jobbet som regissör och det visade sig vara ett bra beslut. Deras film The Color Purple fick 11 Oscarsnomineringar och introducerade både Whoopi Goldberg och Oprah Winfrey för filmpubliken.

Genom bolaget QDE gav Quincy ut magasinet Vibe och producerade den populära tv-serien Fresh Prince of Bel Air på NBC. Samtidigt hade han sitt eget skivbolag, Qwest Records, och var ordförande och VD för Qwest Broadcasting, ett av de största minoritetsägda tv-bolagen i USA. Under hela 1990-talet fortsatte han att producera hitskivor, inklusive Back on the Block och Q’s Jook Joint. Bland annat under 1991 års Grammy Awards i New York City fick han sex priser, inklusive Årets album för Back On The Block, som innehåller legendariska musiker och sångare från tre generationer, inklusive Ella Fitzgerald, Miles Davis, Dizzy Gillespie, Luther Vandross och bästa vännen Ray Charles.

Quincy Jones är den artist som genom tiderna fått flest Grammy-nomineringar, totalt 80 stycken. I sin samling har han dessutom en Emmy Award, sju Oscarsnomineringar och Academy of Motion Picture Arts and Sciences Jean Hersholt Humanitarian Award. Han har därutöver erhållit en mängd hederspriser genom åren.

I Sverige tog Quincy Jones emot Polarpriset 1994 av HM Kung Carl XVI Gustaf, ett ögonblick som han håller kärt. Quincy har senare återvänt till Polarpriset som gäst ett par gånger under hans Sverigebesök.

Hans liv och karriär dokumenterades för första gången 1990 i den kritikerrosade Warner Bros.-filmen Listen Up: The Lives of Quincy Jones. Drygt tio år senare kom boken Q: The Autobiography of Quincy Jones och 2008 gav han ut sin hittills bästa samling när det kommer till självbiografier, The Complete Quincy Jones: My Journey & Passions. Boken är full med musikaliska noter, anteckningar, bilder, anekdoter och allt man kan tänka sig. Det är en fantastisk skildring av ett extraordinärt liv.

Quincy Jones valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 2013 och fem år senare släpptes Netflix-dokumentären Quincy 2018, som året därpå vann en Grammy för Årets bästa musikfilm. Han har fått totalt 28 Grammy Awards, fler än någon annan nu levande artist.

Med en stor aptit på livet och ädla drycker har nattugglan Quincy gått igenom långa perioder med sömnbrist. Han pratar öppet med sin dottern Rashida, medproducent till Netflixdokumentären Quincy, om sin problematik och hon utrycker en oro för sin pappas hälsa. Denna oror visar sig tyvärr vara befogad.

Den 8 januari 2015 drabbas Quincy 81 år av ett anfall och tas med ambulans till sjukhus i vad man befarar är en stroke. Han hamnar i en diabeteskoma med familjen vakandes över honom. Det dröjer fyra dagar innan första livstecknet. När han vaknar kan han inte säga vilket år det är, men läkarna säger att han ska ge det tid. Två månader senare är han tillbaka i sitt hus och reflekterar över situationen. Det blir en varningsklocka för Quincy som måste göra en stor förändring om han ska överleva.

Quincy Jones valde tidigt att engagera sig i humanitärt arbete. Även om han numera bor i ett av Los Angeles mest exklusiva områden präglades hans uppväxt av fattigdom. En av Quincys starkaste drivkrafter har därför alltid varit att ge tillbaka till de mindre lyckligt lottade, något som definierat hela hans karriär. Han uttrycker ofta tacksamhet för den positionen han har idag eftersom han vet hur det är att inte ha någonting alls.

Den 24 september 2016 öppnade det nya Smithsonian-museet för Afroamerikansk historia och kultur i Washington DC i närvaro av bland andra dåvarande presidentparet Obama, Oprah Winfrey och med Quincy Jones som musikproducent för invigningskvällen. Museet visar upp en tuff bild av "Black American History", samtidigt som det är hyllning till kampen för rättvisa, rika kulturgärningar och en replik i debatten kring rasism. Alla dessa tre ting är Quincys hjärtefrågor om du frågar honom själv.

Att dela med sig till nästa generation har också varit stor del av hans arbete senaste åren. Den legendariska musikproducenten ses som en mentor och inspiration till artister och musiker världen över. Quincy Jones Productions har signat artister som exempelvis svenska sångaren Jonah Nilsson, musikern Jacob Collier och pianisten Alfredo Rodriguez. ”Quincy Jones är anledningen till att jag ville börja producera musik”, säger den amerikanske artisten och musikproducenten Dr Dre, i Netflix-dokumentären Quincy.

Som medlem av The President’s Committee on the Arts and the Humanities har Quincy Jones bedrivit lobbyverksamhet för att behålla musikprogram i de offentliga skolorna, särskilt studier inom populärmusik. Jazz är Amerikas klassiska musik, menar han.

– En dag kommer vi att erkänna det.

Under sin livstid har han hunnit träffat de flesta av de amerikanska presidenterna och några dussin andra världsledare. Om han satt i en position där han kunde påverka situationen i USA ligger fortfarande rasismen högt på listan. Den har han levt med så länge han kan minnas. Under en av våra middagar i Los Angeles när vi pratar om det förändrade politiska klimatet i Sverige blir han nedstämd.

– Det gör ont att se hur det svenska samhället blivit mindre öppet. Sverige tog emot oss utan fördomar, här fick vi samma möjligheter som alla andra oavsett hudfärg. Det är en sorglig utveckling, säger Quincy.

Detta är min andra visit i Los Angeles. Jag sitter i jazzlegendaren Quincy Jones palatsliknande hem i det exklusiva området Bel-Air, där jag satte ner mina fötter för första gången 2017. Men jag måste ändå nypa mig i armen. Framför mig hänger de första trumpeterna som Quincy spelade på, tillsammans med alla utmärkelser han fått under sin enastående karriär. På alla väggor, hyllor och bord runtom i huset finns foton från platser han besökt och på människor han träffat. Det är nästan svårt att ta in hur mycket historia som finns här. Det är en unik samling av amerikanska presidenter, världsledare, kungafamiljer, kända artister, idrottsmän, skådespelare och affärsmän. Minnen från ett extraordinärt liv. Men den största platsen i både Quincys hem och hjärta har hans vänner och familj. Quincy skiner upp som mest när han pratar om sina sju barn, eller ”rug ratz” som han kärleksfullt kallar dem.

– När man har sex döttrar och en son, och en hel drös med barnbarn är det inte konstigt att man inte har något hår kvar, säger han skämtsamt.

Med en karriär som sträcker sig över sju decennier har Quincy Jones däremot inga planer på att dra ner på takten. Han har alltid ett nytt projekt på gång, även om han har blivit bättre på att säga nej och att lyssna på kroppens signaler. Quincy säger till mig att han siktar på att bli minst 110–120 år gammal. Ja, är det någon som kommer lyckas är det nog han. Han har redan lurat döden ett par tillfällen.

Livsnjutaren och partydjuret Quincy Jones lever helnyktert sedan ett par år tillbaka, men alkoholen är inget som han saknar. Quincy känner sig som ung igen och kreativiteten flödar. Men det finns en tomhet i hans liv. I Netflixdokumentären Quincy förklarar han känslan av att förlora vänner och familjemedlemmar som gått bort. 

– Det känns som att jag förlorar någon varje dag och det är hemskt. Svårast är vetskapen att ingen kommer svara i telefonen igen. Jag har deras nummer i min telefon. Till Dizzie, Sarah, Ray. Men de kan inte svara, säger Quincy sorgset.

Quincy Jones kan se tillbaka på en enastående karriär, ett stort humanitärt arbete, sju barn med fem olika kvinnor, tre äktenskap och många relationer i bagaget. När han får frågan i en tv-intervju om det är något han inte är bra på svarar han ”äktenskap” och skrattar. Sedan tillägger han ”jag blev aldrig en perfekt pappa, men jag älskar mina barn innerligt”.

På ett stort bord i en passage, i Quincys hus, står minnesbilder på nära och kära som inte finns med oss längre i jordelivet, men de är alltid närvarande. Sorgen att bli lämnad kvar är påtaglig hos Quincy Jones som nu passerat 90-årsstrecket. Han utrycker samtidigt en stor tacksamhet över allt han har fått uppleva. Det är inte dåligt för en kille från ghettot, menar han. Quincy blickar ut över vardagsrummet med alla fotografier som omger oss och ler. 

– Life is a trip, honey. 

I juli 2023 arrangerades en stor hyllningskonsert i Los Angeles med flertalet kända artister på scen till äran av Quincys 90-årsdag. Promotionfilmer med personliga hälsningar från Quincy syntes överallt i sociala medier. Själv hade jag äran att närvara under hans 85-årsfirande och därefter hyllningskonserten på O2 Arena i London 2018. Jublet från publiken ville aldrig ta slut när Quincy klev upp på scenen som hedersgäst. Efter att han svarat på frågor om sin makalösa karriär avslutades kvällen med att mästerproducenten själv dirigerade avslutningsnumret med orkestern. Quincy uttrycker både glädje och ödmjukhet över att få fortsätta arbeta med det han älskar. 

– Be humble with your creativity and graceful with your success, säger han. En fras han sagt till mig upprepade gånger och som han gärna använder i alla intervjuer han gett.

Quincy Jones är en av världens mest älskade musiker, producenter och mentorer. Jag har haft äran att dela många fina samtal och middagar med honom genom åren, jag uppskattar varenda minut och suger åt mig alla ord. Han gav mig en present också, hans senaste bok 12 Notes: On Life and Creativity. En bok full av lärdomar och strategier som hjälpt honom att leva ett liv i kreativitet, i hela 90 år. Det är ett minst sagt extraordinärt liv och en overklig vänskap, jag tror jag måste nypa mig i armen en gång till.

TEXT: Lina Bielsten ⎮ FOTO: Magnus Elgquist (under Quincys besök i Sverige) och TT bildbyrå (övriga). 

Östermalms Saluhall Magasin. Copyright: Bielsten & Co. Läs mer om magasinet HÄR.