OCH NU – JOANNÉ

Hon har sjungit med artister som Stephen Simmonds och The Real Group, gjort voice-overs och dubbat filmer, spelat piano sedan barnsben och nu tar Joanné Nugas det stora  steget ut i strålkastarljuset. Speciellt utvald av producenten för huvudrollen i & Julia, gör hon sig redo för sitt stora genom- brott när musikalen får svensk premiär i februari 2026. Och den är sprängfylld av Max Martin-hits.
– Det känns lite overkligt. Jag växte upp med alla hans låtar, så att få sjunga dem i en berättelse där Julia tar komman-dot... det känns både mäktigt och väldigt kul, säger Joanné.

Vi möter upp henne i Östermalmshallen och hinner knappt kramas innan hon berättar hur mycket hon älskar saluhallar och matmarknader – och att hon själv jobbat med choklad. Vi plockar med oss lite mat och slår oss ner på övervåning-en. Hon frågar om det är okej att hon äter samtidigt. Sedan skrattar hon hjärtligt. Det blir många fler skratt under vårt samtal, med saluhallssorlet i bakgrunden.

OCH JULIA

Musikalen & Julia, som redan gjort succé i London och New York, börjar där Romeo och Julia slutar fast med med en twist. Tragedin är borta. I stället är det mycket humor och hjärta i en modern berättelse.
– Jag älskar att den vänder på allt. Om berättelsen inte skulle sluta med att Julia avslutar sitt liv – vad hade hon gjort då? Kanske packat väskan och dragit till Paris med sina vänner. Nu handlar det om henne. Julia väljer sin egen väg.

Berätta, hur gick audition till? 
– Ska jag berätta den riktiga versionen, haha? Helt ärligt visste jag inte att det fanns en audition. Men så hör produ-centen Åsa Holmgren av sig och säger att de fortfarande sak-nar sin Julia till en musikal som ska sättas upp till våren. Hon ber mig skicka ett klipp där jag sjunger Roar av Katy Perry.

Hur förbereder du dig innan du går upp på scen? 
– Jag brukar peppa mig själv och säga ”you got this”. Min ritual är att hålla andan i 15 sekunder och sedan andas ut djupt. Det är nästan meditativt och det lugnar mina nerver. 

OCH MUSIKEN

Joanné hittade sitt kall tidigt. – Mina föräldrar är från Filippinerna och vi har varit mu-sikälskare så länge jag kan minnas. En vanlig dag kunde radi-on stå på, pappa spela gitarr i köket och ta fram en sångbok. Ingen i min familj jobbade med musik professionellt, men det fanns där naturligt. Musiken har alltid funnits i oss och i mitt hem. 

Hon tillägger, leende:
– Och karaoken förstås…

Att sjunga verkar vara lika självklart som att andas i hennes släkt.
– Vid varje högtid och varje gång familjen samlades kret-sade allt kring musik. Alla sjöng, även om man inte var jätte-duktig. Det viktiga är att man är med. Så jag greppade mik-rofonen redan som barn. När jag var åtta–nio föreslog pappa att jag skulle börja i en barnkör i Vårby kyrka. Jag gick dit en onsdag, sjöng, och sedan blev onsdagar min favoritdag.

Pappa fortsatte uppmuntra henne. Vårbykören var en bra start, men Adolf Fredriks musikklasser skulle öppna ännu fler dörrar, menade han. Efter lite övertalning gick Joanné på audition.
– Jag trivdes ju i min kör och ville inte byta skola, men jag tänkte att ”jag går väl på en audition och ser hur det går”. När jag kom in tänkte jag samma sak: ”jag testar ett år och trivs jag inte, kan jag sluta.”

Joanné minns sin första lektion.
– Vi sjöng ”Vem kan segla förutan vind”, en sång jag kun-de utan och innan. Vi stod där, sextio småttingar, och alla sjöng helt rent, unisont – som en enda röst. Jag fick gåshud från första tonen. Någon sa en gång att barn inte kan få gås-hud, men det kan dem.

Hon ler stort.

Tiden på Adolf Fredrik blev hennes första möte med musi-ken som något mer än lek.
– Som barn klädde jag ut mig och låtsades vara Britney Spears. Men här fick jag en personlig kontakt med musiken. Jag kände: ”wow, det här vill jag utforska mer”. Något hän-der i min själ när jag sjunger.

Spelar du instrument också? 
– Ja, jag började spela piano tidigt på gehör. Jag lyssnade på allt möjligt men framför allt pop och jag älskar Max Martin, såklart. Jag laddade ner låtar på min mp3 och plinkade hem-ma. Jag är självlärd. Efter skolan sprang jag hem, satte på Rihanna och försökte lista ut ackorden.
– När jag var yngre kompade jag ofta en vän när hon sjöng, för jag älskar stämsång. Det kändes coolare än att sjunga lead, men idag gör jag det också.

Har vi sett dig i något talangprogram?
– Nej. Många har frågat om jag inte borde söka Idol, och jag har sett klasskamrater gå den vägen och bli signade. Men jag ville göra det på mitt sätt. Resan blev mycket längre, men jag är så glad att jag sitter här idag, att jag kämpat mig fram utan en kommersiell produktion. Det är inget fel på talang-programmen, men det har inte känts rätt för mig – jag vill gå min egen väg.

Den långa vägen gick via Rytmus musikgymnasium och se-nare som lärare på en kulturskola.
– Jag undervisade i piano och sång och hade ett sjuman-naband från gymnasietiden som var ett soulband med blås”. Vi började på små caféer, sedan företagsgig, och så blev det en snöbollseffekt. Det blev min skola. I stället för musikhög-skolan lärde jag mig genom att jobba.

Och hon har även hunnit jobba på Pralinhuset.
– Jag har jobbat med choklad också. Jag älskar mat! Både mat och musik är så direkta konstformer. Det tilltalar mig jättemycket.

Och du har körat bakom många artister också?
– Ja! Jag har inte behövt en bokare utan varit min egen manager. Jag har gjort så många sjuka gigs – allt från att hoppa och studsa med E-Type till att sjunga med Stephen Simmonds, jobba med Melodifestivalen och turnera med The Real Group. Och nu ska jag få sjunga Max Martins låtar i en musikal. Det är ju helt sjukt, skrattar hon.
– Det är min fördel och nackdel att jag är så nyfiken. Jag kan inte tacka nej till att testa nya saker. Jag är supertaggad på musikalvärlden och att se vad som händer, lära känna nya delar av mig själv. Vi utvecklas hela tiden.

Vilka artister har inspirerat dig mest? 
– Jag dras till artister som har något att säga och brinner för sin sak. Det är en sådan artist som jag själv vill vara. Som Aretha Franklin – hon gick sin egen väg och var ingen ”people pleaser”. Och D’Angelo. Hans plötsliga bortgång tog hårt på mig. Den musiken har betytt otroligt mycket och han satte nutidens soul på kartan. Han lyssnade i sin tur mycket på Prince. Det är sådan musik jag älskar.

Du inspireras också mycket av matmarknader?
– Ja! Jag har rest mycket med The Real Group och älskar att besöka saluhallar och platser där lokalbefolkningen äter. Helst inte turiststråk eller influencer-caféer. Nu senast när vi var i Japan åt vi supergod ramen.

När vi lämnar saluhallen är vi överens om att soulmusik och matmarknader är vår melodi, choklad extra kär, och att vi mår som allra bäst när andra trivs.

Jag tackar henne för en mysig stund och längtar till premiä-ren av & Julia. Joanné ser lite ut som Pocahontas, fast med en röst som kan fylla vilken saluhall som helst.