Dr Alban

Hello Afrika. No coke. It´s my life. Sing Hallelujah. Låtar som fortfarande får taket att lyfta i fullsatta konserthallar i världens alla väderstreck. Skapade och framförda av en artist med en för branschen tämligen ovanlig bakgrund; praktiserande tandläkare som tvärbytte karriär efter två år i yrket. Det där med tandläkare är väl all-mänt bekant, att han också haft egen klädbutik mitt i centra-la Stockholm och varit DJ och värd för en av stans coolaste pop up-nattklubbar – ”Dr Alban och Professor Balthazar” – måste man nog hängt i det förra millenniets innersta ute-kretsar för att känna till.

Dr Alban, eller Alban Uzoma Nwapa som han egentligen heter, har en lång historia med Östermalmshallen. Faktum är att han til och med spelat in några av sina låtar på Hallens vind, på den tiden hans gode vän Moh Denebi hade skiv- studio däruppe. Dock var det samarbetet med legendariske producenten Denniz Pop som 1990 ledde till det stora inter-nationella genombrottet, för dem bägge. Hello Afrika stod det på skivetiketten.
– Det var stort och en bra öppning för både Denniz (vars riktiga namn var Dag Volle), mig och bästa tiden för svensk musikexport. Allt gick otroligt snabbt och jag kan inte säga att jag var beredd på att det skulle bli så stort, vi började ju från ingenting. Att det blev som det blev är jag fortfarande jättetacksam för.

För den som önskar fördjupa ännu mer i Dr Albans karriär och relation med Denniz Pop rekommenderas en lyssning på hans Sommarprogram från 6 augusti 2014. Finns på Sveriges Radios app SR Play.

Alban har bott över trettio år i samma lägenhet, bokstavligt talat två minuters promenad till Östermalmshallen. Han sä-ger att han aldrig kommer att flytta härifrån och att det inte tog lång tid för honom att upptäcka Hallen.
– Det gjorde jag direkt efter att jag flyttat in och jag har varit stammis sedan dess. 

Jag är här nästan varje dag jag är hemma. Går hit och fika på Paulas, äter på fiskrestaurangen därborta i hörnet (pekar på Lisa Elmqvist, reds anm.) eller uppe på Beirut Café, jag gillar deras marinerade kyckling.

Matintresset verkar alltså finnas där. Han passar ofta på att handla med sig ingredienser till kvällens middag hemma i lägenheten. Favoriträtten är kyckling med ris. Annars är smaken lika global som Alban själv, med en lutning åt det asiatiska köket:
– Indisk, kinesisk och thai äter jag gärna. När jag är ute och reser kan det hända att jag besöker de lokala saluhallarna, men jag tycker definitivt att Östermalmshallen är vackrast.

Tillbaka till musiken: det tycks som att 90-talspopen genomgår någon slags revival sedan ett tag. På TikTok. Pojkband som återuppstår. Världen svämmar över av nostalgiska festivaler likt ”Vi som älskade 90-talet”. Hur kommentarer 90-talsikonen det där fenomenet?
– Den musiken har egentligen levt hela tiden. Det är själva genren som aldrig blivit riktigt omodern. De dansanta melo-dierna. Hela grejen med att folk kan sjunga med och dansa. Den typen av låtar har aldrig ersatts av något liknande.

Vad är då den största skillnaden mellan att uppträda 1991 och nu år 2026? 
– De som då lyssnade var lite äldre. Idag finns det många i publiken som inte ens var födda när låtarna släpptes. Vi har säkert internet att tacka för mycket, det är många som hittat oss på Youtube och sedan spridit vidare. Det är fantastiskt att så unga människor känner nostalgi trots att de inte var med på den tiden. De dansar och kan alla texter!

Ja, vad händer när tusentals personer sjunger med i Sing Halleluja eller It´s My Life?
– Det är en jäkligt god känsla. Då förstår man att det man gjort är bra. När vi producerade och spelade in kanske vi själ-va inte riktigt fattade hur bra det verkligen var. Det är först så här långt efteråt man inser hur det är. När låtarna spelas massor av gånger på radiostationer, TV, festivaler och sociala plattformar varje dag. Då blir man glad!

Av alla dina tusentals spelningar genom åren – är det någon som sticker ut?
– Det måste bli i Sydafrika 1993, när jag träffade Nelson Mandela. Jag var konsertens stora nummer, den enda andra som uppträdde var den Trinidad-tyske artisten Haddaway. Vi konstaterade att det knappt fanns några svarta människor i publiken, bara massa vita. Ändå var konserten utsåld. Vid den tiden fanns det 28 miljoner svarta och 6 miljoner vita i Sydafrika.  Vi undrade var de var.  – Svaret var att de inte haft råd att köpa biljetter. Så vi bestämde oss för att vi skulle genomföra en gratiskonsert på ett litet torg i kåkstaden Soweto. Många av invånarna hade infunnit sig, men som en rest från apartheidregimen rådde det förbud mot stora folksamlingar, så polisen upp-löste konserten innan vi knappt hunnit spela en enda låt. Nu är det dock bättre, jag har varit tillbaka i Syd- afrika och gjort flera konserter efter den händelsen.

Som synes är Dr Alban ”still going strong” Han fortsät-ter turnera, men tackar långt ifrån ja till alla inbjudningar som dimper in i mailboxen. Han har aldrig räknat efter hur många länder han besökt.
– Men det är en himla massa, säkert över hundra. Nej, jag har inget favoritställe, men om det är en bra publik så blir det en favoritplats. Fast jag kan säga att jag numera föredrar varmare länder.

I sommar fortsätter turnerandet. Några speciella semester-planer har han inte.
– Jag är pensionär så jag har semester hela tiden när jag vill. När jag är ledig försöker jag ta det lugnt. Tränar och um-gås med mina två döttrar. Den äldsta är 21 år, den yngsta 18. Många undrar om jag ska skriva någon ny musik, men jag tror att jag skrivit färdigt. Men man ska aldrig säga aldrig...