LENA PH

När Östermalms Saluhall Magasin en morgon kryssade sig fram genom den byggarbetsplats som sommaren 2023 planeras bli förvandlad till nya Östermalmstorg flaxade en liten duva upp från marken och viskade i vårt öra att Lena Philipsson brukade synas på därliggandes restaurang Lisa på Torget. LPT, som restaurangen kallas i öfremun, fick som bekant ge vika när den temporära saluhallen tog över torget. Eftersom Lena just nu är högaktuell med utgivningen av hennes självbiografi ”I händelse av min död” och en turné med det resande publikfriarsällskapet Diggiloo föreslog duvan att vi skulle slå henne en signal.

Vilken är din relation till Östermalmshallen?

– Jag har inte lyckats sätta in foten där efter ombyggnaden, men har hört att det blivit jättefint.

Även om du själv inte är där så ofta undrar vi hur du skulle beskriva Hallen för någon som aldrig varit där?

– Den känns legendarisk på något vis, som en sevärdhet. Det är något speciellt med det stället.

Desto mer frekvent brukade du besöka den östermalmshallsrelaterade krogen Lisa På Torget?

– Ja, på Lisa på Torget har vi varit mycket förut. Det var så trevligt att sitta där i eftermiddagssolen. Hoppas den återkommer när de fått ordning på Östermalmstorg.

Enligt vanligtvis tillförlitliga källor pågår förhandlingar om att Lisa Elmqvist ska få ta hand om en av de paviljonger som ska finnas på torget när det är färdigbyggt lagom till sommaren nästa år. Det ser tydligen lovande ut.

En förklaring till att Lena Philipsson knappast kan betecknas som stammis i Östermalmshallen är att hennes intresse för mat är, som hon säger, måttligt.

– Jag står inte i köket i all oändlighet, utan jag lagar mat bruksvis.

Finns det ändå någon middag du aldrig glömmer?

– Jag har varit på många trevliga middagar och restauranger. Men det är aldrig för maten jag minns dem, utan man kan nog säga att middagssällskapet alltid är viktigare än maten och restaurangen för mig!

Här ler säkert den för många äldre Hallen-kunder välbekante krögaren (och faktiskt förste chefen för Aktuellt i STV) Åke Söderqvist i sin himmel. Han sa nämligen vid något tillfälle att ”lagar man för bra mat kommer så tråkiga människor – de som börjar prata om maten”. Han menade, att visst ska man äta och njuta, maten ska vara både god och godkänd, men inte mer. Det är livet och konsten som ska diskuteras vid borden, inte rätterna. Åke hade diggat Lena Ph.

Du är med i årets Diggiloo-turné – vad kan vi förvänta oss?

– Jag tror att Diggiloo är sig likt. Det är en samling artister som framför egna låtar och kör olika duetter och olika möten. En trevligt sammansatt glad positiv härlig föreställning med hög igenkänningsfaktor. Det brukar sluta med att publiken står upp och klappar händer och tycker det varit en härlig kväll.

Det är andra gången du är med?

– Ja, 2014 var första. Oftast gör jag ju egna projekt, men efter pandemin fick jag frågan och hade lite ledigt så jag tänkte att jag gör det. Dessutom råkar det vara så att många i produktionen är mina riktiga vänner i mitt vanliga liv. Eftersom jag varit i branschen så länge känner många av musikerna och de andra artisterna också. Sanne Salomonsen till exempel, vi var ju med i Badrock (en serie sommarkonserter initierade av Björn Skifs, reds anm) tillsammans redan 1989, ett kärt återseende. Det är ett trevligt gäng. Därför hänger jag med.

Lena Philipssons Wikipediasida är minst sagt omfångsrik, bland det som överraskar mest är att hon för trettio år sedan figurerar på ett av tre frimärken i en särskild musiksamling, de andra två motiven var Roxette och Jerry Williams!

Du har varit skådespelare i julkalendern (Storm på Lugna Gatan 2018), är musikalartist, kläddesigner, programledare, sömmerska, låtskrivare, kompositör, grafisk formgivare (formgett omslaget till boken) nu författare också – vilka mer talanger sitter du inne med?

– Den röda tråden för mig som person är nog den att vara kreativ och jobba med en helhet. Sedan råkar jag vara duktig på musik också. I konsertturnén jag just avslutat hade jag skrivit manus och dessutom producerat ett videoinnehåll, som vi visade på en stor scenskärm. Det hade jag filmat med min mobilkamera, på samma enkla sätt jag gjorde videos till alla låtarna på mitt senaste album. För mig är det inte ett så långt steg att gå. Utan mer att ”nu hittar vi på lite åt det här hållet också”.

Det låter som att du är ganska orädd och gärna utmanar dig själv?

– Att hitta nya vägar och att kunna uppfinna sig själv på nytt gör det intressantare att fortsätta jobba. Det blir spännande både för mig själv och för publiken, vill jag tro. Istället för att bara göra samma hela tiden.

Du är också väldigt rolig ibland, fast det kanske inte märks så väldigt ofta?

– Men den humorn kommer fram mer och mer i och med att jag står på scen och snackar om små roliga grejer jag skrivit ihop. Jag håller på med alla de där delarna för att jag tycker det är roligt och vill utvecklas. I början av min karriär sa jag över huvud taget ingenting, det var bara ”hej hur mår ni”. Nu är det naturligt för mig att prata massor, att kommunicera med publiken är viktig för mig. Det har hänt mycket på vägen, idag spelar jag mycket piano på scenen också. Så nu är det är mer en självklarhet att jag är en del av bandet eftersom jag tycker att jag kan det.

– Jag har hittat nya sätt att prata på, det blir kanske mer känslosamt än tidigare. Där kommer väl egentligen boken in, det är som att jag släpper lite grand på garden. Ner med axlarna och konstaterar ”jaja, nu är det så här”.

Någon talang, utöver alla dina gudabenådade, som du ändå önskar att du hade?

– Jag skulle kunna vara mer entreprenör. Sätta igång företag och våga tänka ännu större. Jag har nästan alltid haft folk runtomkring mig som hjälpt mig att trycka på den gröna knappen, även om det varit jag som haft idéerna. Nu är det mer jag som trycker på den knappen. Men jag jobbar ju bara runt mig själv. Jag vågar inte riktigt ta ansvar för andra personer, så det undviker jag då jag inte hittat någon tydlig chefstil.

Du har med all rätt blivit rikligt uppskattad för ditt artisteri – allt från Årets smålänning 1989 via Karamelodiktstipendiet och Truxas fond (!) 2004, Lisebergsapplåden 2014 och förra året Litteris och Artes-medaljen i guld av 8:e storleken för framstående konstnärliga insatser inom svensk musik. Kan man rangordna utmärkelserna och finns det i så fall någon du är mest stolt över?

– Jag tycker nog att det finns charm med alla utnämningar. De representerar olika saker så det är svårt att rangordna. Fast det är klart att det var fantastiskt att få medalj ur kunglig hand, men jag menar att en applåd och jubel från folket betyder mycket det också. Jag är glad för all form av uppskattning och tar tacksamt emot alltihop, haha.

Finns det något pris du tycker att du borde få?

– Nej, jag resonerar aldrig på det viset, jag är alldeles för blygsam.

Nobelpriset kanske, när du skrivit lite fler böcker?

– Nja, det vet jag inte i vilken genre. Det blir svårt, då får jag jobba på nu, haha.

Vi avslutar med några kortisar (som hon faktiskt tar lång tid på sig att tänka igenom innan hon svarar): vad är det bästa med att vara Lena Philipsson?

– Att jag fått möjlighet att jobba kreativt med så mycket roliga människor. Det är inte alla som får det och jag är väldigt tacksam för det.

Och det sämsta?

– Offentligheten, emellanåt.

Drömduettpartner?

– Om jag skulle nämna någon som jag verkligen beundrar skulle jag ändå aldrig i livet våga sjunga med den personen. Där har vi ett problem, så den kan jag därför inte svara på.

En pryl du inte kan leva utan?

– Mobiltelefonen. Den har blivit ett måste på alla sätt och vis.