LASSE BERGHAGEN
Som mellannamn skulle han kunnat heta ”Folkkär”. Hans fysionomi är en inventarie i Östermalms Saluhall i minst lika hög grad som hans visskatt och artisteri finns bevarad i generationer svenskars folksjäls utrymme för trivsel och glädje. Under hösten 2021 kom hans memoarer Hej Livet ut på bokförlaget Forum.
AV: Claes Kanold | Foto: Peter Knutson
Lasse Berghagens förhållande till Östermalmshallen inleddes då han gjorde succé i Kar de Mumma-revyn på Folkan, teatern som låg snett över torget, där varuhuset Åhléns idag håller till. Det var på 1970-talet och Lasse har varit Hallen trogen ända sedan dess. Ursprungligen var det tänkt vi skulle ses och snacka vid något av hans vattenhål bland handlarna och serveringarna. Men då hade det förmodligen blivit ett evigt morsande och ordväxlande med förbipasserande vänner och bekanta så vi stack hem till den berghagenska våningen några rejäla promenadkliv härifrån istället. Där vankas kaffe och bullar och en soffa som Magasinets utsände är på vippen att drunkna i. Ding dong, är man nästan två meter lång så är man. Vi tar av oss vår kavaj, sparkar av oss båda skorna, spottar ut snuset och knäpper på vår diktafon.
2021 års sista månader har för Lasse tett lite annorlunda än de brukar ett normalt år. Ingen turné inlagd. Inga scenjobb. Istället har han jobbat med finliret av memoarerna och haft fullt upp med att prata in ljudboksversionen av desamma.
Berätta om hur och varför du skrivit dina memoarer!
– Jag har fått förfrågan från fler förlag men tackat nej. Min hustru Eva har också varit på mig och tyckt att det är min skyldighet att berätta för barnbarnsbarn om mitt liv och vem jag var. Så i juli förra året började jag skriva. Väldigt tidigt kom Markus Birro in i bilden. Jag har aldrig haft någon relation till honom, men han skickade ett mail för några år sedan där det stod ”om du ska skriva dina memoarer någon gång vill jag gärna vara med”. Det där låg kvar i huvudet på mig så vi träffades och det var som hand i handske. Han har hittat saker jag själv inte tänkt på. Vi funkade väldigt bra ihop.
Texten på bokens närmare 300 sidor är en finstämd blandning av ett brett känsloregister. Ljust och mörkt, sött och salt. Som läsare kan man kanske bli förvånad över att en så omtyckt och älskad människa kan bära på en så förhållandevis stor portion sälta och mörker?
– Jag är en durmoll-person. Men jag går inte runt och grubblar, utan mer grunnar. Det lät så vackert när min mamma uttryckt det så på sitt klingande dalmål.
– Det har göra med mitt skrivande också, det har ju blivit rätt många låtar genom åren.
– Att skriva och formulera mig med någon slags varsamhet har jag tyckt varit kul. Det är många långa nätter, många sena kvällar när ungarna somnat som jag suttit ensam.
Lasse säger att han kan få en melodi i huvudet som inte släpper taget. Han kan sitta vid ett middagsbord och plötsligt börja slå takten med skeden i en kaffekopp. Det kan lika gärna vara en text. Man kan fråga sig om det är en melodi som svävar i himlen och vill ha en text eller om det är tvärtom. För Lasse betyder det skrivna mycket. Han tycker om ordet och försöker erinra sig en text där författaren och poeten Alf Henrikson beskriver dess vikt. Google hittade den åt oss:
”Ett ord en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje livet ut
Det kan orsaka obehag till livets slut
Ja, det påverkar livet på jorden
Så slarva inte med orden!”
Du tillhör våra mest uppskattade artister och har blivit rikligt prisad – vilken av alla utmärkelser är du mest stolt över?
– Det är svårt att säga. Cornelis-priset var roligt att få. Jag kände ju honom och vi umgicks. Jag beundrar hans alster och fascineras av att han som holländare kunde skriva så bra svenska. (Lasse erhöll Cornelis-stipendiet i augusti 2021. Priset, som utdelas till minne av trubaduren Cornelis Vreeswijk, instiftades 1988).
Din position inom svenskt kulturliv är på många sätt unik och någon ny Lasse Berghagen lär vi aldrig få se – lyssnar du på svensk musik idag? Finns det någon artist du gillar?
– Jag har varit dålig på att lyssna på musik, har ju alltid hållit på att jobba med mitt eget. Men jag tycker mycket om Plura, en jättego kille som sjunger på sitt eget underbara sätt. Petter är också kul.
Av allt du åstadkommit – vad är du mest nöjd med?
– En sång som jag är fascinerad över att den fått sådant fäste i Sverige är ”En kväll i juni”. Jag var inbjuden av Markoolio på Globen och när jag inledde de första textraderna lyfte sig taket. Hela publiken sjöng med, vilket fick mig att tänka på vad det egentligen var jag sjöng. Om jag får skryta lite tycker jag texten är en väldigt fin beskrivning av vad som händer med morfar och den här lilla flickan. Hur de dansar, hur hon ställer sig på hans fötter. Den scenen har utspelat sig på riktigt, direkt efteråt gick jag upp på vinden och skrev det som blev ”En kväll i juni”.
Har du något drömprojekt kvar som du vill förverkliga?
– Det är väl att skriva den ultimata låten. Jag har sånger som jag lyssnar på. Till exempel Beatles ”Yesterday”. Den är helt makalös. Har jag skrivit något som är i närheten av det, brukar jag undra...
– Annars har jag inga direkta projekt, förutom en önskan att skriva en diktsamling till. Att jag får drivkraften att formulera så många dikter att det räcker till en samling. Den ska illustreras med några akvareller av Lars Lerin. Jag känner att vi är samma andas barn och jag gillar verkligen hans tavlor.
Låt oss för en stund låtsas att vi sitter i Östermalmshallen, där ju du är så nära en inventarie man kan vara utan att vara gjord av trä, glas eller metall... Hur skulle du beskriva Hallen för någon som aldrig varit här förut?
– Det är hjärtpunkten i Stockholm för mig. Alltid när jag går in här får jag ett leende på läpparna. Här finns allt. Något som jag hela tiden dras till. Att gå in och morsa på alla jag lärt känna där genom åren. Fikar, tar en öl. Bara tittar på folk.
Minns du när du var här första gången?
– Oj, det var när jag spelade i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Då gick Hasse Ekman, Roffe Bengtsson och några andra ur ensemblen alltid hit och åt eller köpte räkor. Så började det. För mig blev det dock inte så många sena sittningar eftersom vi bodde ute i Tyresö på den tiden.
Den typiska Berghagen-rundan?
– Jag kommer oftast in från torget, går förbi ”Lasse Grönsak” (Lasse på J. E. Olsson och Söner, reds. anm.) och pratar lite med honom. Sedan ner till Lisa Elmqvist och köper med mig någonting hem eller äter lunch där. Det brukar bli några fasta punkter jag stannar till vid.
Av alla minnen genom åren – kan du dela med dig något särskilt härligt?
– Jag var där med min kompis Nicko McBrain, trummisen i Iron Maiden. Han blev så oerhört förtjust. Nicko är en väldigt social människa och jag upplevde att han tyckte det var jättekul att sitta mitt i smeten och morsa på folk. Då kom Mikkey Dee, tidigare trummis i Motörhead, och slog sig ned med oss. Strax därpå ställde sig en kille framför Nicko, Mikkey och mig och sa: ”Rock ́n roll, Rock ́n roll och Lasse Berghagen. En ska bort” och så gick han. Utan att säga vem av oss han tyckte skulle bort. Fast man kan ju gissa...
Hur ofta är du här?
– Nästan varje dag faktiskt. Jag promenerar mycket på Östermalm och utan att ha någon speciell orsak eller mål slinker jag bara in.
Vad står på inköpslistan?
– Jag brukar ha en liten papperslapp från Eva. Oftast räkor och en fiskbit, vi äter mest fisk. Och så handlar jag bröd. En räkmacka kommer man långt på.
Hur står det till med dina matlagningstalanger? Vilken är din paradrätt?
– Min matlagning får jag aldrig chansen att utveckla eftersom Eva är en suverän kocka. Men jag var ju ungkarl i tio år så såklart jag kan laga mat. Men jag har ingen sådan där experimentlust att fixa och trixa.
Om Eva ”tagit ledigt” från köket, vad skulle du bjuda på?
– Stekt fläsk med löksås, det är så himla gott.
OM LASSE BERGHAGEN
Få artister i Sverige har en så gedigen bakgrund i underhåll- ningsvärlden som Lasse Berghagen. Med en över femtio år lång karriär i ryggen är han en av våra mest älskade artister. Show, cabaret, teater, musikal, TV, radio och drygt 250 egna kompositioner vittnar om en ständigt flödande kreativitet.
Innan de helt nyligen publicerade memoarerna Hej Livet har Lasse givit ut romanen Flakmopedisten, tre barnböcker med Filippa & Morfar med över 300 000 sålda exemplar, och en diktsamling. Hans psalm 875 i Nya Svenska Psalmbo- ken är mycket omtyckt och sjungs av församlingar över hela landet.
Som programledare för Allsång på Skansen var Lasse under många år en tittarfavorit. Programmet är en av SVT största framgångar med tiotusentals framför scen och en miljonpublik i tv, samt första säsongen av dundersuccén ”Så mycket bättre” på TV4.
OM BOKEN HEJA LIVET:
Lasse Berghagen bjuder på sitt innehållsrika liv. Personligt och med stort hjärta berättar han tillsammans med författaren Marcus Birro om toppar och dalar och avgörande vändpunkter. Som när Cornelis Vreeswijk slängde Lasses gitarr i sjön – så att Lasse skulle kunna ”börja om” efter skilsmässan från Lill-Babs. Om relationen till artistkollegor, familjen och det älskade Dalarna. Om Svensktoppen och krogshower. Om kärleken till livskamraten Eva. Men också om stalkers, förtal och medias lögner.