Tänk om väggar kunde tala. Då hade Östermalms Saluhall kunnat återge många intressanta anekdoter om det som har utspelat sig i den vackra saluhallen sedan den invigdes 1888, och inte minst berätta om alla spännande karaktärer som figurerat här. Många handlare har också passerat revy under hallens 135 år långa historia. En av de som blivit hallen trogen är Lisa Elmqvist, grundat av fiskhandlardottern med samma namn. När hon köpte ett litet salustånd i saluhallen 1926 lade hon grunden för en affärsverksamhet som än i dag sätter en ära i kvalitet, mathantverk och omsorg om kunden – precis som alla näringsidkare i saluhallen gör. Det berättar Christer Elmqvist, barnbarn till Lisa som arbetat i familjeföretaget i närmare 70 år.
– Stoltheten över all duktig personal och över mathantverket har varit oförändrad genom tiderna. Den finns hos alla handlare i hallen. Här finns ett stort kunnande om hantering av fantastiska råvaror. Så var det förr och så är det i allra högsta grad nu.

Christer Elmqvist har en unik inblick i hur saluhallen har utvecklats genom tiderna. I mitten av 1950-talet fick han arbete hos Lisa som springpojke, vilket blev starten på en lång fiskhandlarkarriär. Han minns sin farmor med stor värme.
– Hon lärde mig allt – men det var en tuff dam och mycket korrekt. Fattades det fyra kronor i kassan på kvällen så var det ingen som fick gå hem förrän de där fyra kronorna reddes ut. Jag kan höra henne än i dag, hur hon gick där med en piassavakvast på kvällen när vi hade isat och spolat av golvet. Schwitt, schwitt, schwitt, lät det när hon sopade ner vattnet i rännorna längsmed golvet. Hon hade mycket hög arbetsmoral. Jag kan inte minnas att hon någonsin tog semester.

GOD STÄMNING MELLAN HANDLARNA
I närmare sjuttio år har alltså Östermalms Saluhall varit Christer Elmqvists arbetsplats. När han kliver innanför hallens dörrar är det ”hej” och ”tjena” till höger och vänster – han är god vän med övriga handlare och en betydande andel kunder.
– Stämningen mellan oss har alltid varit bra. Vi är som en enda stor familj. Förr i tiden var vi sju olika fiskhandlare i hallen – förutom oss så fanns där Hilma Andersson, Greta Malmström, Olga Brodin, Gerda Johansson, Helena Larsson och Ekmans Fisk – men där fanns ändå ingen osämja. Alla hade sin specialitet som man sålde mycket av och kunderna gick till sina smultronställen och handlade den fisken där och det skaldjuret hos någon annan. Min mamma gjorde till exempel en färs på gädda som var gudomlig som var en favorit hos många. Hon gjorde gäddfärsen i köket hemma i Stureby och sen fraktades den in hit, säger han.

I dag välkomnar Östermalms Saluhall besökare från när och fjärran. Passerar man genom hallen vilken dag som helst i veckan, så kan man höra både spanska, franska, finska, kinesiska och en rad andra språk. Saluhallen är en stor turistdestination och toppar listorna på sevärdheter man ”måste uppleva” i Stockholm. Men det var först med etableringen av hallens restauranger i början av 1960-talet som turisterna började hitta dit, berättar Christer Elmqvist.
– Förr i tiden var turismen i princip obefintlig och saluhallen besöktes främst av de som bodde på Östermalm. De hade stora familjer och många barn och de åt mycket fisk. Då hade vi inte börjat med förädling av fisk och färdigrätter fanns inte alls. När restaurangverksamheterna började kom fler och fler turister. Den allra första med utskänkning i hallen var Gerda Johansson, som hade ett fåtal sittplatser där man kunde beställa räkor, ostron och rostat bröd.

Som springschas hade han mycket budkörning, eller ”cykelskubb” som det kallades när Christer och hans kompis Pelle Högberg cyklade ut med paketen som skulle levereras.
– Jag minns en jul då jag körde ut femton skubb på en och samma dag. Det var lite kul det där, för när man kom och ringde på dörren så öppnade de inte. I stället skulle man gå in via köksingången på baksidan. Ofta fanns det ingen hiss och knappt något lyse så man treva sig fram i halvmörkret med fiskpaketen. Det var lite bökigt, minns Christer.

Handlarnas arbetsförhållanden i den gamla originalhallen var det heller inte mycket bevänt med. Saluhallen inrymde på den tiden över fyrtio handlare, små som stora, och det var trångt mellan salustånden. Förutom fiskaffärer fanns här inte mindre än fyra blomsterhandlare, kött och chark, kryddbodar, kaffe- och tehandlare, samt en uppsjö diskar med frukt och grönsaker.
– Allting var väldigt tungarbetat. På vintrarna när man kom på morgonen, då fick man gå med blåslampa och tina upp vattenledningarna för att de hade frusit. Ibland var det så kallt att man for lite illa, faktiskt.
Nere i källaren var det jordat golv där stora ål-tankar stod och återvändsgator överallt.
– Det förändrades i den första etappen då man moderniserade hallen. På grund av brandskyddsregler fick man inte ha sådana där återvändsgator där man riskerade att bli instängd så det öppnades upp. På den tiden hade varje stånd ett nummer och även ett nummer nere i källaren. Det ingick i hyran. När källaren moderniserades skulle hyresvärden ha betalt för källarlokalerna och då var det många som backade. Så då passade jag på att tillskansa mig mer lokaler i källaren.

Innan moderniseringen fanns där heller inga kylanläggningar såsom dagens frysrum. I stället köpte handlarna is i stora block från Mälaris som bars in på axeln av ismän.
– De där isblocken vägde bortåt 50 kilo styck. De satte man i maskin som man vevade för hand och så hackades isen i småbitar innan den lades i lådor. Sedan kom som tur är moderna kylar så att man kunde tillverka is själv. I dag har vi maskiner som spottar ur sig 900 kilo is per dygn ungefär, säger Christer Elmqvist.

ATT SLÄNGA KÄFT BAKOM DISKEN
Under många år arbetade Christer sida vid sida med sin far Hans som tog över när farmor Lisa slutade 1968. Medan Hans tog hand om kassan fick Christer styra och ställa lite som han ville. När den Konsumbutik som fanns inne i saluhallen mellan Lisa Elmqvist och Gerda Johansson blev tom passade Christer på att hyra den och utökade verksamheten.
– Mitt i saluhallen fanns det också ett utrymme med kvadratmeterstora rutor som kallades plattan, som handlarna kunde använda som försäljningsyta. Varje dag kom vaktmästaren och tog betalt per ruta, så många som man hade tingat per dag. Fast där ställde man aldrig ut någonting på morgonen. Först när vaktmästaren hade gått sin ronda så plockade man fram sina varor och tog plattan i anspråk – då slapp man ju betala!

Många handlare beskriver sitt arbete nästan som ett kall. Det är särskilt närheten till kunderna, att få slänga käft bakom disken med stammisar och besökare som de värdesätter allra mest. Den omtanken är lika viktig som råvarorna. I den återkommande kundkretsen fanns förr precis som nu mycket känt folk.
– Här gick både Martin Ljung och Jarl Kulle och Karl Gerhard. Farmor kallades Skaldjursdrottningen i en av Karl Gergards kupletter och hon figurerade till och med i hans revyer. Jag har så många fina minnen från saluhallen. På det stora hela har det varit mycket skoj och skratt genom åren. Har man inte roligt på sitt jobb där man befinner sig 90 procent av sitt liv, då är man på fel plats.

Numera har Christer Elmqvist dock lagt undan filékniven. Han må älska sitt arbete, men 80 år fyllda har han all rätt att njuta av sin pension. Stafettpinnen är överlämnad till barnen Ulf, Peter och Ninna som driver familjeföretaget vidare i fjärde generationen. Att det skulle kännas vemodigt att lämna över till en ny generation, förnekar han, även om Östermalmshallen mer eller mindre varit hans andra hem sedan barnsben.
– Men det händer fortfarande att de ringer och behöver hjälp så då får jag hoppa in. Även om jag inte längre är rorsman finns jag med i bakgrunden och jag vet att de lyssnar på vad man säger. Det viktiga nu är att jag måste ge sjutton i att vara klåfingrig, säger han klarsynt.

I november fyller alltså Östermalms Saluhall 135 år. Christer Elmqvist som varit med under flera epoker har sett en otrolig förvandling av saluhallen som likt en fågel Fenix rest sig ur askan. Hur framtiden kommer att bli står skrivet i stjärnorna, men tack vare helrenoveringen av den vackra tegelbyggnaden är grunden lagd för nästa sekel. Nu är det upp till handlarna att fylla hallen med råvaror och produkter som älskas, önskas och kanske saknas. En del kunder kan med nostalgi se tillbaka till då det fanns betydligt många fler små handlare. Andra upplever balansen i fördelningen mellan butiker kontra restauranger som precis lagom.
– De gör ett otroligt bra jobb redan med de resurser vi har. Kan man bara hålla den linjen och den höga nivån så tror jag att både kunder och handlare kommer att vara lika nöjda och glada i framtiden som i dag. Vi är ju kända över hela världen. Häromdagen när jag gick genom hallen satt det en asiat vid nästan vartenda bord och åt. Nyligen var dessutom internationella tv-kanalen CNN på besök och gjorde ett reportage om Lisa Elmqvists restaurang. Så jag ser oerhört positivt på framtiden, avslutar Christer men tillägger snabbt:
– Fast ett systembolag i saluhallen skulle ju inte vara så dumt. Det skulle underlätta för kunder när man ändå är här för att handla mat. Annars är jag väldigt stolt över det vi lyckats skapa i Östermalms Saluhall. Det ska vi sköta om ordentligt.