Från en outforskad plats i sitt liv skriver hon en historia om ett barn hon aldrig fick. Genom låtskrivaren Mauro Scocco förvandlas den till en låt om barnet hon ännu inte fått. En regnig dag i en musikstudio högst upp i Östermalmshallen spelas Till dig in och Sarah Dawn Finer gråter sig igenom första tagningen. Sju år senare sjunger hon sången till sin dotter Annie Grace, det efterlängtade barnet som blev ’du’.

Till dig
Som ännu inte har nåt namn
Du är bara en dröm
Jag hoppas ska bli sann
Till dig
Med all den kärlek jag vill ge
Jag har väntat länge nu
Känns som en evighet
Till dig
Som jag hoppas jag får känna
Ditt lilla huvud mot min arm
Lilla stjärna utan namn

I dag har Sarah Dawn Finer hunnit bli tvåbarnsmamma och är en av Sveriges mest anlitade artister och programledare med ett fullspikat arbetsschema. Ena dagen spelar hon in sin egen radioshow för att i nästa sätta upp en ny föreställning med sin duettpartner, kocken Tareq Taylor, och däremellan klämma in olika företagsgig och livet. 

När vi möts upp är hon precis klar med en inspelning för kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna, där Sarah är goodwillambassadör. Med hjälp av sin röst vill hon inte bara förmedla styrka och kärlek genom sin musik, hon vill även använda sin plattform och brinnande engagemang till att ge andra kvinnor en röst, kvinnor som inte har samma förutsättningar. Precis som Sarahs egen mamma, hennes största förebild och inspirationskälla.

– Det är svårt för mig att känna att jag har inspirerats lika mycket av någon annan än av mina föräldrar, men framför allt min mamma. Hon har varit en så tydlig bild av en stark, modig och cool kvinna som har lyckats leva ett så otroligt rikt liv. Min mamma har hittat lyckan i det lilla utan att någonsin sluta försöka nå mot det stora. Hon är konstant nyfiken. 

Sarah Dawn Finer växte upp som dotter till London-födde medicinske skribenten David Finer och New York-födda psyko- och dansterapeuten Francine Lee Mirro-Finer. Hennes farfar var läkaren och hypnosspecialisten Basil Finer och farmor var opera- och romanssångerskan och sångarprofessorn Dorothy Irving. 

Sarah är minstingen i familjen. Hon är lillasyster till sångerskan Zoie Finer och halvsyster till musikalartisten och koreografen Rennie Mirro, vars pappa Eric Bibb är dessutom en fantastisk jazzmusiker och bluesartist. Så hela släkten är en härligt puttrande gryta av kreativa själar och akademiska bakgrunder. 

Den multikulturella uppväxten har påverkat Sarah på flera sätt, berättar hon.

– Jag kände aldrig då att det var något udda med min uppväxt, det var först när den mötte en svensk kultur som det blev en kulturkrock, när man inte var en del av det som var ”normen”. 
– Det hade varit skillnad om jag vuxit upp i ett större land där det var vanligare med människor från olika kulturer. I den aspekten är Stockholm en förhållandevis liten stad. För mig handlar det mest om upplevelsen av samhörighet med alla andra människor som också har en mångkulturell bakgrund.

Som barn såg Sarah aldrig problematiken med sin bakgrund, men hon blev retad i skolan och fick ofta höra att hon är annorlunda på ett negativt sätt.

– Utanförskapet var mycket tuffare när jag var barn än jag tycker i dag. Nu skulle det vara hemskt att försöka anpassa mig till någon norm, jag skulle känna mig fängslad att behöva göra det. När jag blev förälder blev det en stor kamp för mig, att jag måste hamna i det ”vanliga systemet” och det är så mycket i det som jag kanske inte hade valt om jag kunde styra över det själv

När kände du att det vände?
– Det var först när jag fann mitt ”gäng”. Så fort man hittar sin familj, känner man sig hemma. Det kan vara inom sporten eller i det område där man bor. För mig var det när jag hittade andra teaterbarn. Vi var ju alla udda, även de som kom från Stockholm och från Sverige. Vi ville något annat, vi hade en kreativ och explosiv sida. Mina föräldrar satte mig tidigt i olika sammanhang där jag fick utveckla mina kreativa sidor. Deras föräldrar i sin tur hade stått på scen och även om min mamma och pappa själva är akademiker är de nog de mest kulturintresserade människorna som finns. Dessutom gick min bror redan på balettskola när jag var barn och själv började jag skådespela som 6-åring. Min syster uppträdde också från ung ålder, så det föll sig naturligt att vara i den världen, det kändes inte så främmande för mig. Jag brukar snarare säga att det är tur att jag hade talang för det finns ingen annan plats där jag känner mig hemma.

Hur var det att befinna sig i den dans-, teater- och musikvärlden?
– Fantastiskt! Där tillåts man att vara allt man är, och man får spela andra karaktärer och utforska så många sidor av sig själv. Spela instrument, sjunga, dansa. På vilka andra ställen tillåts man göra det? Till och med på en restriktiv plats som en musikskola där man måste spela klassisk musik och jag ville sjunga gospel, så var det ändå ett sammanhang där jag var omgiven av kreativa människor. Så att bli artist var ju inget jättekliv för mig. Snarare är jag förvånad när jag intervjuat personer som lyckats hitta till ett kreativt sammanhang och så kommer de från en liten by med knappt några människor eller möjligheter. 

VÄXTE UPP I EN TILLÅTANDE MILJÖ

När Sarah tänker tillbaka på det mest positiva med sin barndom är det att hennes föräldrar tillät henne att vara sig själv. Själva kom de från en mycket strikt uppväxt.

– Mina föräldrar ville ge mig friheten som de själva aldrig fick, i synnerhet inte min mamma med den ortodoxa uppväxten och att min morfar var rabbin. Hon gifte sig redan vid 19 års ålder bara för att komma hemifrån. Som kvinna fick hon inte välja sin framtid. Men även min pappa hade liknande upplevelse när han kom till Sverige och hamnade på internatskola, där man inte riktigt fick vara sig själv. Dessutom kunde han inte det svenska språket. 

De var därför otroligt måna om att skapa en miljö för barnen där det var högt i tak. Det är lätt att se varifrån Sarah fått sin öppna och impulsiva sida.
– Mamma och pappa är roliga som fan, på helt olika sätt. Min mamma är superspontan, kan prata i ett rum framför människor utan att förbereda någonting. Min pappa kan vända och vrida på ord som ingen annan, skriva texter till böcker och även roliga texter. De är båda otroliga historieberättare och kan dra skämt som en ståuppare. Men vi är långt bort från någon revyfamilj, det handlar mer om sättet man pratar och berättar både i England och USA.

Sarah navigerar sig igenom tonåren parallellt med att hon jobbar både som skådespelare och artist. 22 år gammal börjar hon skriva på riktigt, och ett par år senare väljer hon att bli soloartist. Men det är ingen räkmacka hon glider in på. Vid den här tiden är musikbranschen på väg att förändras med ökad digitalisering, streamingtjänster och sjunkande skivförsäljning.
– Jag tror att jag började precis i den perioden när det blev svårt att överleva som låtskrivare och som artist. Två år efter mitt första albumsläpp behövde jag vara med i Melodifestivalen, annars hade jag inte fått skivkontrakt. Och jag fick inte ett skivkontrakt förrän natten jag gick till final 2007. Det var så pass tufft redan då för mig att bli signad. Min första EP släppte jag på eget bolag 2005.

I en alltmer digital värld upplevde Sarah att det var svårt att få ihop tillvaron. Skivor var fortfarande dyra att producera. Hon var dessutom en av få personer som alltid spelat in live med musiker i studio och riktiga stråkar. Sådant kostar.
– Jag började ganska snabbt förstå att om jag inte kan leva på bara musik måste jag fortsätta med det jag gjorde innan, det vill säga teater och tv. Det var enkelt att bredda mig när jag kommer från den bakgrunden, jag hade som sagt skådespelat innan. Men också för att jag var så trött på att vara mig själv, i min egen misär. När man skriver om sig själv, står på scen som sig själv och blir kritiserad som sig själv … och även då såklart hyllad när det går bra. Men jag var så oerhört trött på mig själv. Då var det ljuvligt att kunna gå in och spela någon annan, vara programledare eller göra en karaktär. Jag fick en paus också från mitt eget liv. 

Behovet att ständigt utvecklas grundades redan tidigt. Själv tror Sarah att mycket av det modet och drivet kommer från sin mamma, som flyttade till Sverige innan hon fyllt 30.
– Så jag har fått mycket av deras mod, extrema drivkraft och extrema nyfikenhet och kreativitet. Jag brukade säga en slags kreativ damp, men det låter ju knäppt. Jag vet dessutom vad jag har för diagnos (ADHD, reds.anm.), så nu är det ju en annan sak. Jag har ett behov av att ständigt utvecklas helt enkelt. Men sedan har jag också fått mina föräldrars osäkerhet, fast den osäkerheten kommer mest från Sverige. Att känna att man är ”för mycket” eller ”fel”. Det gör ju också att man förminskar sig snabbt för att passa in och jag blev expert på det när jag var liten. Det är något jag jobbar med fortfarande, att jag i en del sammanhang känner mig extremt uttittad och obekväm och i andra miljöer väldigt hemma. Det där kommer många aldrig att förstå eftersom det är paradoxen av att jag ser bekväm ut på scen eller där jag är trygg

Så vem är människan bakom artisten Sarah?
– Jag är en väldigt passionsdriven människa. Jag vill mycket och känner mycket. Det gäller i alla aspekter. Jag skrattar lika mycket som jag gråter. Jag är riktigt effektiv när jag är effektiv och otroligt driftig, i viss mån även kompetent i ett väldigt smalt område. Jag är en people-person, alltså att jag älskar att möta människor och prata med människor. Privat är jag inte lika extrovert som jag är mitt yrke, men när jag är trygg är jag extremt öppen och ganska så snabbt. Jag är hyfsat fördomsfri och försöker inte att döma någon på förhand. Däremot blir jag nyfiken om ”the book doesn’t match the cover”. Jag är imponerad av människor som inte är som jag och jag är intresserad av deras olika livsöden. Att se vad det är som får dem att antingen åstadkomma det de gjort eller inte. 

Hur tänker du kring orättvisa och det faktum att vi alla har så olika livsöden? 
– Jag har ett starkt rättspatos. Jag klarar inte av orättvisor samtidigt som jag är fullt medveten om privilegiet jag har fått i att växa upp i det här landet. Jag vet skillnaden mellan att växa upp i min hudfärg och i någon annans. Jag försöker använda den vetskapen förnuftigt och ta ansvar för det, och skina ljus på det jag kan och på de som inte har samma möjligheter. Jag är ofta den i rummet som säger att ”nu är det väldigt vitt härinne” i den meningen att vi behöver andra perspektiv. Jag trivs väldigt bra när rummet är brett på alla sätt, när folk kommer från olika platser för jag tycker att det blir lite mänskligare då. Jag är bättre på att vara yrkesmänniska än att vara människa, men det har förändrats ganska mycket de senaste åren. 

HAR MUSIKEN I SITT DNA

Trots sin relativt unga ålder har Sarah varit yrkesverksam i snart 35 år. Hon började redan som ung att jobba hårt och fick tidigt möjligheten att vara en del av ensembler och stå bakom andra artister. Att själv få kliva längst fram på scenen var dock inte någon självklarhet.
– Jag tyckte det var ganska obehagligt där framme. Det tycker jag fortfarande. Men man får ju också lite mer kreativ frihet. Jag hade i så många år gjort det som alla andra bestämde att jag skulle göra för det var mitt jobb, så jag längtade också efter att få använda vingarna och ställa mig frågan: ”Om jag skulle berätta min historia, hur skulle den låta?” I dag vet vi. Den gudabenådade rösten har berört oss i både sång och andra sammanhang. Men det finns ännu outforskade vägar hon vill ge sig in på.
– Jag brukar alltid säga om jag hade haft ett val hade jag inte jobbat med det här. Det sliter så mycket på själen. Men det är ett kall, inte att vara artist men väl vad musik och underhållning betyder i mitt liv. Det är hela mitt syre. Det är den jag är, det är i mitt DNA. Jag kan inte lyssna på musik som andra människor lyssnar på musik, det är inte bara något i bakgrunden för mig. Jag kan inte gå på teater och bara tänka att det där var en fin föreställning, utan antingen förändrar den mitt liv eller att den inte gjorde det.

Några av drömmarna har också slagit in. 2012 fick Sarah Dawn Finer hedersuppdrag som julvärd i SVT. Hon har även varit vinterpratare 2009 och sommarpratare 2013 och jobbat med Musikhjälpen, programmet Talang och som programledare för Så ska det låta. 

Men okej, det finns drömuppdrag kvar på hennes bucket list, berättar hon med ett skratt.
– Sarahs Sound of Musicals är ju verkligen ett tv-program jag älskade att göra. Och jag har ju i många, många år drömt om att få ha egen talkshow, en musikalisk talkshow. Dessutom finns det inget sådant program i Sverige och inte med den sortens artist, likt det James Corden gör med The Late Late Show eller tv-programmet Later with Jools Holland. Så det är väl kvar på min bucket list. Det är väl inte helt otroligt att gissa att vi snart kommer att få se henne i Så mycket bättre på TV4, eller i ett eget programformat med avstamp i musiken och med inbjudna gästartister.
– Det är verkligen ett program jag skulle vilja göra och jag har både pitchat sådana idéer och gjort piloter. Det slutar alltid med att alla tycker att det är en fantastisk idé och vill ta det vidare, men så faller det på att man i slutändan vill ha någonting som är bredare i prime time (bästa sändningstid, reds.anm.). Som artist så står det väl också på bucket listen att jag vid 50, eller innan jag blir 50 år, måste ha gjort min egen, fullskaliga föreställning! 

Någon som ständigt syns i prime time är Oprah Winfrey, en av dina inspirationskällor. På vilket sätt har du tagit lärdom av hennes samtalsteknik?
– Jag tror att just göra djupare samtalsintervjuer och min nyfikenhet på människor kommer mycket från att ha tittat otaliga timmar på Oprah. Likaså många andra människor har under perioder inspirerat mig stort, det kan vara allt från en nära vän till mina barn eller en artist som släppt en otroligt häftig platta. Det kan även vara en bra film eller serie, jag blir oerhört påverkad av det jag tittar på. Jag är nästan som en svamp som suger i mig inspiration från alla håll. Det finns många artister som inte lyssnar på musik när de skriver, men jag är ganska tvärtom där. Jag tycker om att titta på föreställningar, lyssna på skivor och verkligen insupa så mycket som möjligt för att sedan känna efter vad det väckte i mig, vad det är som är intressant i det.

TALK TO ME

När pandemin slog till 2020 stod Sarah likt många branschkollegor utan en arena att uppträda på och tvingades utveckla en ny plattform. Det blev starten på intervjupodden Talk to Me. Att skapa en egen podcast hade Sarah funderat på länge men av olika anledningar inte hunnit ta tag i det, förrän nu. I Talk to Me får lyssnarna höra personliga, roliga och rörande intervjuer och samtal med gäster som Eric Bibb, Eagle Eye Cherry, Katarina Wennstam och Benjamin Ingrosso för att nämna några. Med Sarahs behagliga röst och närhet känns det som att sitta bredvid två vänner som fikar. Det är intimt, varmt och genuint.
– Att intervjua folk har jag velat göra i hela mitt liv och jag är sjukt nyfiken på människor. Däremot tycker jag inte om att berätta om mig själv eller höra mig själv prata. Det bästa med podden är att det inte alls handlar om mig, jag skulle helst klippa bort min röst om jag fick välja. Jag är mer intresserad av att lyssna på den andra i samtalet. Det ska vara tidlösa samtal och inte handla om vad personen gjort den här veckan. Du ska kunna lyssna på en intervju även om den inte är aktuell och lära dig något om den människan, eller känna att man förstår dem på ett annat sätt. 

Hitintills har hon producerat drygt 50 poddavsnitt och fått strålande recensioner. Men sedan sommaren har det inte dykt upp några nya avsnitt. Det har varit svårt att få ekonomi, medger Sarah.
– Podden är absolut det slitigaste jag har gjort och det mest oekonomiska … Jag klippte ju allting själv, jag bokade alla gäster själv, jag spelade in själv. Och jag gör intervjuer som är alldeles för långa! Men jag lärde mig otroligt mycket av arbetet med podden och den är också det mest givande jag har gjort. Jag är så jävla stolt över den! 

Och ja, podden kommer ha en framtid, avslöjar hon.
– I en drömvärld hade jag inte behövt sluta spela in, men livet kom emellan. Jag fick barn igen och hade otur med sjukdom i familjen, så jag behövde prioritera annorlunda. Det tar väldigt mycket tid att göra varje avsnitt, men podden kommer nog alltid fortsätta att dyka upp eftersom jag älskar att intervjua människor som berör och inspirerar mig. Att jagfått de människor som genomlevt trauman och svårigheter att prata om det med mig, som de aldrig berättat innan eller efter, det är ett förtroende som jag är jättestolt över. 

Sedan en tid tillbaka är du programledare på den kommersiella radiostationen Mix Megapol. Kan man säga att det är en förlängning av podden?
– Ja, det kan man säga. För mig handlar det om att en röst kan göra så mycket mer än att bara sjunga eller bara prata. Det vill säga, det betyder något vad du röstar på och det betyder något att få göra din röst hörd överhuvudtaget, att få ha en röst i samhället. Och att sitta i radio är ett sätt att hålla människor sällskap. Podden är ju ett val, du väljer att lyssna på ett visst avsnitt och det handlar kanske mest om vem som är gästen än om mig. Sedan väljer vissa att lyssna på flera avsnitt kanske för att de gillar sättet jag intervjuar på. Men det finns ju lika många som bara hört ett enda avsnitt av podden med sin favoritskådespelare, artist eller författare och det finns andra som hört alla 50 avsnitt. Medan en radiolyssnare kanske är någon som satt sig i bilen och kör en halvtimme eller gör något annat.

Vad vill du förmedla i dina radioprogram?
– I radio blir det ett väldigt naturligt sätt för mig att få prata om musik och överhuvudtaget kunna välja musik i kommersiell radio, vilket sällan händer. Även om det bara är ett par låtar per program så kan jag lyfta in lite annan musik än den som vanligtvis spelas. Att få spela soul i kommersiell radio är ett av de största nöjena i min karriär. Jag älskar att jobba med radio, precis som jag älskar att jobba med tv. Och jag är jättetacksam för möjligheten. Jag kan rekommendera musik, ha olika quiz, prata om soul, jag får göra så mycket av det som är jag och det trodde jag verkligen inte att jag skulle få göra. Och framför allt att jag inte behöver synas i rutan. Där finns en styrka i att bara kunna sitta och jobba med rösten och med tonfallet. Att jag kan berätta om låtarna och kanske något roligt om dem, att förhoppningsvis ge kontext till en låt som du har hört massor av gånger men inte vet någonting om. Så att nästa gång du lyssnar kanske du tänker på låten på ett annat sätt. 

KÄRLEKSVISAN

När Magasinet träffar Sarah Dawn Finer i baren på boutiquehotellet Villa Dagmar, vägg i vägg med Östermalmshallen, är det tydligt att hon njuter av egentiden. Hon ber om en espresso martini och skiner upp som ett barn på julafton när den dyker upp. Att sitta i en bar med en drink händer nästan aldrig längre, förklarar småbarnsföräldern. 

Faktum är att Östermalmshallen har en stor plats i Sarahs hjärta; här har hon spelat in flera av sina största låtar. Saluhallen är en självklar destination för matälskare världen över, men i den vackra tegelkatedralen ligger nämligen inte bara butiker och restauranger. Högst upp i vindsvåningen fanns länge en hitskapande musikstudio. 

Från början var det en privatbostad, tillhörande en äldre dam. När hon flyttade ut kom i stället Mohito Studios in, med bland andra producenterna Moh Denebi och Johan Röhr och artisten Måns Zelmerlöw. Även saluhallens magasin har haft sitt redaktionskontor här i flera år. I korridorerna kunde man springa på allt från svenska artister till världsstjärnor. I samband med en omfattande renovering av saluhallen 2016– 2020 flyttade studion ut, men Sarah minns tillbaka till den fina tiden och samarbetet med musikproducenterna.
– Johan Röhr är en väldigt viktig person för mig och han har producerat två av mina album, däribland Sanningen kommer om natten som kom 2012. Det albumet gjordes till stor del i den studion med både Johan och Mauro Scocco. Vi spelade även in en del live-sessioner med orkester i den legendariska musikstudion Atlantis, men nästan all produktion och sång gjorde vi här i saluhallen.

Att som musiker få arbeta i den miljön beskriver Sarah som smått surrealistiskt. Dessutom fanns det ju alltid ett ställe att äta lunch på några trappsteg ner från vindsvåningen.
– Det var så enkelt också att bara kila ner och sätta sig i en av restaurangerna och prata igenom någon produktion. I vanliga fall ligger musikstudior, i alla fall förr i tiden, utanför stan och alltid i källaren. Alltid, alltid i källaren … Här hade vi i stället ljusa rum och framför allt i Johans rum som låg i själva saluhallstornet, var utsikten obeskrivlig. Vi har faktiskt spelat in en video till låten Balladen om ett brustet hjärta som börjar med att jag, Mauro och Johan sitter i tornrummet och spelar gitarr. Filmen finns på Youtube om man vill få en känsla av hur det såg ut då. 

Vad har du för minnen från den tiden?
– Jag har ju gjort några av de viktigaste inspelningarna i mitt liv i musikstudion i Östermalmshallen, till exempel Kärleksvisan. Sedan har jag varit i andra studior och jobbat i olika konstellationer. Men just i den här studion var det ett musikerkollektiv med mängder av artister och producenter som jobbade. Måns Zelmerlöw satt ju här och Moh Denebi hade coola artister på besök. Loreen började också göra sin musik här. Det var en väldigt rolig tid i mitt liv minns jag.

Finns det ett minne som sticker ut lite extra?
– Förutom Kärleksvisan är det största, viktigaste och vackraste minnet däruppe en låt som är sista spåret på albumet Sanningen kommer om natten. Den heter Till dig och handlar om barnalängtan och det var en sådan där låt som jag sparade på väldigt länge. Jag visste att det skulle bli så jobbigt att sjunga den och att spela in den. Vi bestämde i slutet av produktionsperioden att vi skulle ta en kväll, gå ner och käka i saluhallen och koppla av en stund. Sedan sätta oss däruppe igen när det var mindre spring i studion. Jag kommer så väl ihåg att det regnade den kvällen, det var grått ute och mörkt
… Johan satte sig vid pianot och så sjöng jag in den och började gråta. Sedan sjöng jag in den igen. Jag tror det är tredje tagningen som jag tog mig igenom hela sången … Det är ett sånt där obeskrivligt minne för vi lät låten vara efteråt, vi gick inte in och fixade den eller gjorde arrangemanget större. Det var bara jag och Johan ensamma däruppe i den här gigantiska byggnaden. Jag satt och tittade ut över takåsarna medan jag hörde regnet som smattrade och sjöng något som kommer från en plats jag inte riktigt trodde att jag skulle våga sjunga om, eftersom den platsen var så outforskad. I mina andra låtar har jag upplevt många av historierna i mitt liv som jag sjunger om. 

På frågan om vilka av hennes låtar som definierar Sarah bäst svarar hon att det finns flera, däribland Stay från den allra första EP:n och Lova mig ingenting som Sarah skrev tillsammans med Magnus Tingsek. Kampsången Moving On kommer alltid att definiera henne. Att gå vidare, att röra sig framåt och bli starkare är något hon känner att hon gör hela tiden och alltid behöver göra, förklarar Sarah

MAT OCH MUSIK I SALUHALLEN

Med det albumet tog Sarah ett för henne stort kliv genom att inte längre enbart skriva engelska texter. Med låtskrivaren Mauro Scocco lärde hon sig att bli bekväm med det svenska språket. När hon väl lyckades sätta ord på sina känslor och tankar blev det mycket ärligare, trots att svenska inte är hennes första språk.
– Jag tvingades lära om för att skriva på svenska. Låten Till dig är ett exempel på det. Jag berättade en historia för Mauro som handlar om ett barn som jag inte fick, och han gjorde det till en berättelse om ett barn jag inte fått än. Han tyckte att mina ord var för tunga för att han skulle orka skriva dem, så han föreslog att skriva låten utifrån den premissen i stället. Först ville jag inte det alls. Jag ville ju sjunga om den här händelsen. Det fanns en så stor känsla av att det var något som gick förlorat annars och jag kunde inte sätta mig in i den situationen då, om ett barn jag skulle få.
– Klipp till 7–8 år senare: nu är jag mamma och jag minns det så väl när min dotter fick höra den låten för första gången. Jag brukar alltid spela musik för henne när hon ska sova, fast mest instrumentalmusik. En kväll frågar hon otippat om jag kan spela en låt där det är jag som sjunger och det brukar hon aldrig någonsin säga. Hon är helt ointresserad av att jag ska sjunga. Men så tänkte jag att jag ju kunde spela låten Till dig. Den är ändå ganska lugn och då kanske hon kan somna. Efter låtens fyra första rader utbrister hon: ”Mamma, är den här sången till mig?”. Då slog det mig att det är den ju. Det hade jag aldrig tänkt på, att det är sång till henne, till barnet som blev du.

– Förut när jag levde ett liv med långa arbetsdagar och bodde ensam var det superskönt att kunna sticka ner och bara ta med sig något som var färdiglagat att äta hemma. Vi köpte väldigt ofta upp mat till studion från bland annat Beirut Café – jag älskar ju libanesisk mat. På den tiden när jag spelade in här var jag inte vegetarian eller vegan, som jag varit sedan dess, så då åt jag dessutom massor av fisk och skaldjur i saluhallen. Att ha närheten till den gjorde att man åt riktigt bra mat i studion än vad man vanligtvis gör. Och även nu uppskattar jag Östermalmshallen. Fast jag saknar att det inte ligger en musikstudio här längre! Det är fint att jag i resten av mitt liv kan titta på den här fantastiska byggnaden och ha helt andra minnen än vad någon annan någonsin haft, det blir väldigt personligt då. 

Kanske lyckas hon snappa upp ett och annat kockknep av Tareq Taylor. Duon som julshowar på Hamburger Börs lärde känna varandra utanför jobbet och Sarah visste att Tareq drömt om att sjunga väldigt länge. När han sedan kom tvåa i programmet Masked Singer på TV4 fick både Sarah och en stor del av svenska folket höra honom sjunga.
– Min första känsla var att skriva en låt till Tareq, som han kunde göra som soloartist eller kanske skriva en duett. Sedan kände jag att jag vill skapa en show med en person som har stor scenvana, men är ny inom musiken och kan kliva in i det med nyfikna ögon. Han kan samtidigt känna sig helt ohotad av mig, att jag bara vill hålla honom i handen i artisteriet. Och han kan i sin tur ge mig trygghet i den erfarenhet han har genom sitt yrke och den person han är. Dessutom hur ofta får man se en 53-årig debutant som ger sig så modigt in i ett nytt yrke inför en publik? Plus att vi sjunger jättebra ihop. 

Som artist med kvällsarbete och kringflackande på hotell är det väl svårt att bli mästerkock därhemma. Finns det något du vill bli bättre på i köket?
– Jag är lite nörd när det gäller kockprogram, jag älskar allt sånt. Som vegetarian vill jag lära mig hur man lagar grönsaksrätter så de känns väldigt smakrika och matiga. Jag har bara mina fyra egna tricks, men vill gärna lära mig fler knep. Det känns som att jag får all mat att smaka indiskt.

Musikmässigt då, vilka artister har inspirerat dig?
– Eva Cassidy. Nisse Landgren har betytt mycket också och Magnus Tingsek, på två helt olika sätt. Stevie Wonder, Sting och Prince har jag lyssnat sönder. Och Whitney Houston. Carol King, Eminem. Billie Holliday är en av de som betytt mest och som jag lyssnat på oerhört mycket. Och Tracy Chapman, hon har definierat hela mitt liv skulle jag säga. Sedan finns det så otroligt många bra unga artister, jag är avundsjuk på dem allihop, skrattar Sarah och namnger en drös, däribland sångerskan Molly Hammar och även syskonbarnet Samson Mirro. Han är 18 år gammal, går på Södra Latin och har precis blivit signad.

– Samson har en helt unik röst, han har redan med sitt bluesband spelat otaliga gånger på Stampen i Gamla Stan (världskänd jazzklubb, reds.anm.) och med Rolf Wikström, som är Sveriges okrönte blueskung. Samson är från en helt annan sorts generation, men går i gång på jazztrummisar, hip hop och vinyl. De skriver eget material och sjunger soul. Den generationen har hittat ett nytt sätt att vara artister på, som kommer mycket mer från det vi en gång började med när musik bara fick vara musik. I så många år har det varit någon slags formatering av ett slags popideal och han är helt ointresserad av det. Han är orädd och jag är jättenyfiken att se på vem han kommer bli. Jag tror han kommer bli bättre än oss allihop. 

Kanske får vi se honom i Melodifestivalen i framtiden! Hur tänker du själv kring Mello, är det ”aldrig i livet” eller ”varför inte”?
– Nej, jag är verkligen inte intresserad av att tävla igen. Jag har inte varit det på 13 år. Både för att jag inte tycker om att tävla och för att jag inte har det självförtroendet som artist att höra kommentarer som ”åh, varför gjorde du den här låten” och ”varför gjorde du inte så här”. Det är nog nästintill omöjligt att komma tillbaka och vinna baserat på vilken sorts artist jag är. Jag tror inte musikgenren som jag kan göra är den typen av låt som har chansen att vinna i dag. Även om man inte behöver vara med för att vinna så är det trots allt en tävling och jag är livrädd för att tävla utifrån att andra människor ska få definiera huruvida det jag gjorde var bra eller dåligt. Jag tycker ju att många av vinnarlåtarna är bra, men ibland är bidragen som åkt ut nästan bättre än låtarna som kommit längre i tävlingen. Men jag skriver gärna låtar till andra artister och är programledare. Och vem vet, kanske få vara med och producera programmet någon gång i framtiden.