Alexandra Zazzi

Strax innan lunchrusningen bänkar vi oss i de bekväma loungefåtöljerna uppe på Tysta Maris nya balkong. När den flinke servitören kommer med vårt kaffe växlar Alexandra och han några ord. ”Vi har väl träffats förut. Säkert. Vi har nog jobbat ihop. Fast jag vet inte riktigt var”. Zazzi är tillbakaflyttad till Stockholm igen efter 26 år i Göteborg och säger att hon blir glatt överraskad över hur många människor från förr som fortfarande känner igen henne.

Hur skulle du vilja presentera dig själv?
– Oj. Svårt. Men jag tycker väl att jag jobbar på alla sätt och vis med mat som paraply. Kock, pratar mat, lagar mat, är utan mat, pratar hälsofördelarna med det och nackdelarna. Mat är mitt yrke men även en stor passion privat. Mitt hjärta ligger förstås i det italienska köket med attityden att våga låta en råvara stå ensam på scen utan att alltid behöva förädla in absurdum. Har man en riktigt bra nyskördad kronärtskocka får den spela första fiol. Den inställningen genomsyrar min egen matfilosofi och samtidigt är jag vansinnigt förtjust i asiatisk eller mat från Mellanöstern – mat från världens alla hörn där man låter råvaran tala.

Alexandra Zazzi blev känd för den stora allmänheten när hon 1998 som första kvinna vann Expedition Robinson. Sedan dess har hennes ansikte varit flitigt förekommande i televisionens olika kanaler. I vinter ser vi henne tillsammans med bland andra Maria Montazami, Thomas Wassberg och Mikael ”Soldoktorn” Sandström i den svenska upplagan av amerikanska dokusåpan ”The Island”.

– Till skillnad från Robinson var detta ingen tävling. Jag tycker att det är roligt att det skett en liten förändring i TV. Man ska inte hålla på att rösta ut folk längre utan det gäller att få alla att överleva och spegla det drama som då uppstår. Vi blir hårt utsatta, dumpas i ett träsk i princip i de kläder vi står. Med vatten för 24 timmar, tre machetes och tre knivar. Vi var där, på en öde ö utanför Panamas kust, i två veckor.
– Jag upptäckte att jag var på min mammas gata. Så var det redan på Robinson, alla andra tyckte allt var så besvärligt, men inte jag. Jag har nog alltid varit en pojkflicka, som klättrat i berg, älskat havet, att simma. Innan Robinson hade jag rest mycket och bland annat jobbat som dykinstruktör. Det roliga med att göra ett program som The Island 23 år efter Robinson var att bevisa för mig själv att ”I still got it”. Jag är 55 år, folk börjar tala om för mig att då måste man börja lugna ner sig. Äsch... Jag insåg när jag kom dit att det är tvärtom. Nu har jag min nya tid. Mina barn är vuxna och helt plötsligt kan jag göra precis vad jag vill. Det är jätteroligt. Jag tänker inte alls sätta mig i någon soffa, det finns inte på kartan, säger hon.

Vid sidan av TV-inspelningen har Alexandra haft en hyfsat fullbokad höst. Samma dag vi ses har hon besökt Radiohusets P4 Extra-studio, där hon är återkommande gäst varje vecka sedan nästan tio år. Just idag har hon pratat svamp med lika matentusiastiske programledaren Erik Blix. Hon har så gott det gått varit gästkock i olika sammanhang runt om i Sverige och nu börjar även bokningar för olika event ute i Europa droppa in, i takt med att restriktionerna lättar. I slutet av september deltog hon som moderator på Bokmässan i Göteborg. Någon femte kokbok har det dock inte blivit under pandemin.
– Jag har en som svävar i tankarna, men det är en svårflirtad marknad just nu. Jag tror mycket på hälsosam matlagning och vill att nästa bok ska innehålla 80 procent om vad man äter och resterande 20 procent ska vara busigt och glatt. En vacker dag ska jag se till att få den på print!

För oss ordinära latmaskar inställer sig förstås frågan: var kommer ditt enorma driv ifrån?
– Jag själv tycker att jag är lite lat, så när folk säger att jag gör så mycket tänker jag att det gör jag ju inte alls. Min passion är för att leva. Jag är en ganska optimistisk och glad själ som helst ser glaset halvfullt. Sedan har jag väldigt lätt att säga ja till det mesta och då händer det saker. Det är inte jag som behöver öppna några dörrar, de står öppna framför mig och jag gillar att kliva igenom dem. ”Då gör vi det här – hur svårt kan det vara”.

Alexandra säger att hon är ganska närvarande och har koll:
– Som det här med The Island, då tog jag tar reda på saker och förberedde mig, så jag var lugn i vad jag kunde. ”Vad är det viktigaste jag måste kunna i just det här projektet”. I The Island var det definitivt att göra upp eld. Så det var det jag lärde mig, sedan kom allt annat på vägen. Man behöver inte gå in i tusen detaljer som stör en i huvudet utan istället fokusera på det som är det viktigaste.

Bär du på något drömprojekt du skulle vilja förverkliga?
– Som många andra har jag insett hur förstörd vår miljö är. Jag är en vattenmänniska och blir därför så ledsen när jag ser vad som händer med våra hav. Jag håller på att nosa på möjligheter att hjälpa världen att bli lite bättre. Få bort plast från våra hav och det marina livet tillbaka. Vi får ju så mycket bra råvaror från havet.
– Jag minns hur jag för 30 år sedan fiskade torsk i Östersjön och plockade upp torsk efter torsk. Idag hyr jag ett litet lantställe i Nynäshamnsområdet och kan slänga i drag efter drag – det händer ingenting...
– Det finns många befintliga organisationer och duktiga aktörer idag där man kan göra skillnad. Jag känner inget behov av att vifta flagg utan går ofta själv och plockar skräp längs med havet utan att lägga ut det på Instagram. Jag gör det för min egen själs ro. Jag vill göra skillnad som den lilla människa jag är, sedan förstår jag givetvis att det är bra om vi som är kända i allmänhetens ögon visar att vi gör något och kan inspirera andra. Som att man när man är ute med hunden tar med en soppåse och plocka upp det du ser.

Du känns lika hemtam här i Östermalmshallen som i alla andra matsammanhang – hur är din relation hit?
–Vi hade en gammal dam i familjen, som tyvärr gick bort strax innan pandemin, 101 år gammal. Hon och jag brukade gå på långlunch på Lisa Elmqvist. Hon skulle alltid ha vin, en helt ljuvlig människa. Tant Bitte. Vi åt alltid Dagens Fisk och efteråt brukade vi handla lite saker. Choklad, god ost och färdig mat, även till mig för jag tycker om att prova någon annans mat och bröd och kött. Vad jag gillar med att gå i Hallen är att jag som litet hushåll (eller som stort) väljer exakt hur många gram jag vill ha. Vilket gör att man får mindre svinn. Som 80 gr Kobebiff jag skär i tunna skivor och har som förrätt.

Några trevliga minnen förutom långluncherna med tant Bitte?
– På 80-talet jobbade jag på Martini och Valentino. (Legendariska vattenhål för den tidens snofsiga krog- och nattklubbsbesökare, reds anm.) Då hängde vi här mycket, också på Lisa. Speciellt när det var dags för kräftpremiär. Det var luncher som kunde bli väldigt blöta och pågå hela eftermiddagen. Det roligaste för mig som är tillbaka i Stockholm efter många års bortovaro är att det är som att jag kommit hem när jag går i Hallen och träffar gamla bekanta från den tiden. De är här och folk känner igen mig, vilket är helt fascinerande.

Om du skulle beskriva Östermalmshallen för någon som aldrig varit här?
– Kärleken till mat och de otroligt vackra färgerna. Displayen med all mat. Kunskapen som finns hos handlarna. Är man det minsta matintresserad ska man verkligen ta sig tid att prata med dem, de kan dela med sig av recept och småtips. De är väldigt generösa, man ska inte vara blyg. Något som jag lärt mig med åren är att man KAN ställa frågor, man behöver inte alltid låtsas att man kan. Jag som kock kan definitivt inte allt om mat och helt plötsligt lär jag mig något nytt.

Du reser mycket, brukar du passa på att besöka saluhallar när du är utomlands?
– Jaaa. Jag reser ju för att ta mig till maten. Jag är ingen sån som gillar att shoppa utan tar mig gärna till mat- och fiskmarknaderna. De ovanliga restaurangerna. Små hål i väggen där det är lite ruffigt eller konstigt men så har de en rätt, en korv eller något de gör på sitt sätt. Det tycker jag är spännande.

Alexandra pratar flytande italienska, bra engelska efter två år i New York, hyfsad skolfranska och klarar spanska, vilket gör att hon kan prata mat på flera språk. Men:
– Framför allt tycker jag man kan komma väldigt långt bara genom att visa intresse för deras produkt, då brukar man hitta det språk man kan rycka till sig!

Rangordna dina toppsaluhallar!
– Det finns fler. Jag gillar den första Eataly som ju låg i Torino, där var jag för 10-15 år sedan. Det var en upplevelse, där hade de verkligen gått all in med det bästa Italien har att erbjuda både mat, öl, vin, bröd och allt. Där är snarlikt Östermalmshallen, det är ju en gammal saluhall de rustat upp och gjort hypermodern inuti med en gammaldags touch. Därefter tycker jag att vi tar Östermalmshallen, den är en symbol för det svenska köket och har varit det i många år.
– Sedan har jag varit på matmarknaden i Bangkok, en magisk upplevelse i sig. Även i Gambia. Och vi får inte glömma kryddmarknaden i Istanbul – hur vacker är inte den! Jag vill egentligen inte rangordna utan tycker att om man kommer till en ny världsdel ska man söka upp de ställen där de själva producerar sin mat. Stanna upp i en butik i Italien där de tillverkar sin egen pasta eller i Kina och nudlar, med bara händerna. Det mest sensuella jag vet är när man ser någon baka bröd eller skära grönsaker på ett visst sätt. De kan ha gjort det flera tusen gånger och det kanske är det enda de kan, men det är så otroligt häftigt.

Du behöver:
100 g fetaost
2-3 soltorkade tomater
1 dl majonnäs, helst egenslagen
1 dl crème fraiche
0,5 tsk oregano

Gör gärna så här:
Mixa tomaterna till puré med stavmixer eller liknande, mixa sedan i fetaosten. Blanda med majonnäs och crème fraiche. Smaka av med oregano, salt och peppar.
Gott som kräm i soppor då kan den vara lite tjockare, vill man göra den tunnare till dressing mm kan man vispa i lite vatten i slutet för att uppnå önskad konsistens.