Edward af Sillén

Att sammanfatta Edwards karriär är nästan omöjligt utan att nämna de tv-program, musikaler och filmer som gjort honom till en självklar röst i underhållnings-Sverige. Han har skrivit manus och regisserat allt från Melodifesti-valen och Eurovision Song Contest till publikfavoriter på Oscarsteatern, och bland långfilmerna finns En del av mitt hjärta och Ett sista race. Just nu ägnar han sin tid åt Max Martins efterlängtade musikal & Julia.

Men det finns vissa historier som säger mer om en person än vilken meritlista som helst. Som när nittonårige Edward,  helt utan branscherfarenhet men full av driv och nyfikenhet, knackade på hos teaterdrottningen Vicky von der Lancken. Han erbjöd sig att koka kaffe, dra sladdar eller vad som helst för att få in en fot i den världen. Vicky var vänlig som alltid, önskade honom lycka till, men någon dörr öppnades inte just den dagen. 

Ändå gav han sig inte. Med hårt arbete, envishet och tack vare kollegor som trott på honom, står Edward i dag som en av Sveriges mest älskade regissörer och manusförfattare.

Och kanske är det just därför det känns extra fint att möta Edward i Östermalmshallen, en av Vicky von der Lanckens favoritplatser. Hon har blivit en självklar del av både Hallens liv och mitt eget. Vicky bor bara några steg bort, och jag har mött henne otaliga gånger genom åren, i intervjuer, på fest-kvällar och i små spontana pratstunder. Och nu korsas även min och Edwards väg. 

FARSEN TRASSEL: EN LIVSDRÖM

Det är en konst att fånga Mr. af Sillén överhuvudtaget – det tog faktiskt två år innan vi fick till det här samtalet. Mitt i premiärplaneringar och repetitioner har han ändå tagit sig tid att slå sig ner en stund. Det är ett av de där ögonblicken då man verkligen känner hur liten världen kan vara: här sit-ter jag med en av landets främsta regissörer, i samma saluhall som gett Vicky hennes dagliga dos av energi och inspiration.

Och det skapar en naturlig bro vidare. För nu är det hennes Oscarsteater som är värd för Edwards senaste publiksuccé: Trassel.

Flera stora produktioner som du regisserat är i gång samti-digt. Hur håller du ihop allt?
– Ja, det är en jättebra fråga. Jag är väldigt, väldigt ord-ningsam i huvudet. Det är som ett Excel-ark där inne och jag har lärt mig att strukturera upp saker. För jag funkar inte om allt sker i ett rus.
– Därför ser jag alltid till att ha ungefär en månad helt fri efter varje projekt och rensa skallen. Det är så intensivt, trycket är högt och jag lägger enorm press på mig själv. Det är tusen frågor hela tiden. När publiken väl kommer och allt sitter, då är det skönt att resa bort i några veckor.

Han ler lite när han säger det, och förklarar att det kanske ibland ser ut som att han har fler produktioner parallellt än han faktiskt har. Mycket görs i olika perioder. Stalker med Brynolf & Ljung, som sattes upp på den största off-Broad-wayteatern i New York, är ett tydligt exempel. Showen spelas nu i Sverige, men själva arbetet gjordes för tre och ett halvt år sedan.
– Och Trassel rullar för fulla hus nu och till våren, men jag hade ledigt direkt efter premiären. Nu är vi i gång med Max Martin-musikalen & Julia, och så har jag ett projekt med Per Andersson också.

Trassel som Edward nämner är skriven av den prisbelönta komediförfattaren Ray Cooney som återbesöker hotellrum-met från sin klassiska fars Hotelliggaren och är en skrattfylld publiksuccé i högt tempo full av komiska karaktärer, inveck-lade förvecklingar och rafflande upplösningar. 

Vad är det som gör Trassel så speciell för dig?
– Det har varit en barndomsdröm att få ta tillbaka den klassiska farsen till privatteatrarna. När jag växte upp fanns det alltid en fars i stan med Gösta Ekman, Björn Gustavsson, Birgitta Andersson, Lena Nyman, Carl Gustav Lindstedt… och det var så jädra roligt. Men någonstans försvann traditio-nen och framför allt ytorna för den typen av humor. 

POPMUSIKALEN KOMMER HEM

Succémusikalen & Julia – byggd på Max Martins ikoniska låtskatt och redan spelad på både Broadway och West End
– landar i vår på Cirkus. Den är en modern, lekfull tolkning av Romeo och Julia, där historien tar en helt ny riktning. Och nu är det Edward af Sillén som håller i regin.
– För mig som vuxit upp med Max Martins låtar är det magiskt att få sätta upp musikalen i Sverige. Det unika med Martin är att han lyckats så länge och skrivit låtar som för-blir relevanta. Att få ta de här poplåtarna, låtar vi alla älskat i årtionden, och sätta dem i en historia… det är en dröm. Precis som första gången man såg Mamma Mia och allt bara funkade!

Han beskriver hur musikalen med både respekt och humor ”tar sönder” Shakespeares tragedi och bygger något nytt. Här tar berättelsen vid i samma sekund som Julia finner Romeo död. Hon höjer dolken – men stannar.
– Hon tänker: ”Vänta, jag är sexton. Jag kanske kommer älska igen.” Hon väljer livet. Hon väljer sig själv. Det är Julias tur nu – därför heter musikalen & Julia. Romeo är borttagen ur titeln. Det är en ljuvlig twist, och ett smart, roligt sätt att väva in alla låtarna. Massor av humor, mycket hjärta.

Att hitta rätt skådespelare är en av de största utmaningarna.
– Man måste vara ett ”triple threat”: kunna agera, sjunga och dansa. Det är inte alla som kan det.

Vad kommer publiken överraskas mest av?
– Att det faktiskt är så mycket humor. Stora shownum-mer, absolut och det förväntar man sig. Men man kommer också få skratta mycket. Det är fina karaktärer, roliga situa-tioner och en romantisk komedi. Vem älskar inte det? Och med Max Martins hitlåtar.

När det gäller manuset har det svenska teamet haft ovanligt fria händer.
– Producenterna vet att humor måste anpassas till publi-ken här och att allt behöver översättas och göras ”svenskt”. Men skaparna är väldigt delaktiga, och Max Martin måste godkänna allt. Han är här på plats, jobbar med oss, hjälper till och peppar. Han är en väldigt närvarande producent. Edward ler.
– Och trots alla hans framgångar utomlands tror jag att han, precis som vi, känner att musikalen äntligen har fått komma hem.

VÄGEN TILL SCENEN: ATT FÅ ANDRA ATT SKRATTA

Edwards barndom har alltid kretsat kring att underhålla. Som ensambarn, adopterad och lite blyg trivdes han bäst när han fick andra att skratta. Men innan nöjesvärlden tog över fanns en annan dröm. 
– Jag ville bli lärare. Att stå framför andra, inspirera och lära ut har alltid fascinerat mig. Jag tydde mig dessutom till mina lärare i skolan – de betydde mycket för mig. 

Fanns det någon som uppmuntrade din kreativa ådra? 
– Min farmor var oerhört viktig. Hon levde ensam efter att farfar gått bort tidigt och jag var hennes enda barnbarn, så vi sågs hela tiden. Det var hon som tog med mig på teater och bio, hon älskade att skratta. Och hon var en otrolig kvin-na som jobbade ideellt för Unicef med att stoppa kvinnlig könsstympning i Afrika på sin fritid. Hon brydde sig om orättvisor, och hade så mycket kärlek för andra människor. Farmor blev också den första Edward kom ut till. Han minns hur sjukligt nervös han var över hur hon skulle reagera. 
– Jag tog mod till mig och sa: ”Farmor, jag är kär. Men du måste få veta en sak…” Jag började gråta av skam. ”Jag är inte kär i en tjej, jag är kär i en kille”. Men hon bara log mot mig: ”Det vet jag väl. Men vad heter han?” Jag blev så rörd. Hon brydde sig inte om något annat än vem jag hade träffat och hur han var. Ett väldigt fint ögonblick.

Kvinnor har fortsatt spela en stor roll i Edwards liv. Han skriver gärna till vassa kvinnor som vågar utmana männen i fräckhet – Petra Mede är ett lysande exempel. Men när han i början knackade på hos teatrarna var det ingen som ville ta honom under sina vingar, trots att han erbjöd sig att jobba gratis.
– De manliga regissörerna verkade snarare känna sig hota-de… eller tro att jag skulle vara i vägen. Och det kanske jag hade varit, skrattar han.

När fick du första jobbet? 
– Christer Björkman var en av de första som trodde på mig. Jag fick skriva till hans turné, långt innan vi jobbade ihop i Melodifestivalen. Christer är en underbar chef och inspiratör. Han har lärt mig många saker och om hur man leder människor.

Sissela Kyle nämner han också som en sorts mentor. Vid 19 års ålder gav hon honom chansen att skriva manus till en föreställning. Resultatet höll inte hela vägen, men Sissela såg en oslipad diamant. 
– Hon puttade mig åt rätt håll och gav mig nycklarna, och framför allt: hon lärde mig skriva humor. Vi jobbade ihop i många år och är fortfarande kära vänner. 

I övrigt har vägen varit ensam och snårig. Några tuffa ”hund-år” formade både självförtroende och yrkesidentitet. Idag vågar han ta ett rum, vågar bestämma och säga: ”Jag tror på det här.”

”HUMOR ÄR DET SVÅRASTE SOM FINNS”

Redan som 18-åring frågade han vännen Daniel Rehn: ”Ska inte du och jag skriva ihop?” Daniel jobbade som kafébiträde och hade inga planer på att skriva manus – men Edward såg humorn i vännen och visste att de gillade samma skämt. Det blev startskottet till ett långt samarbete, och duon har sedan dess skrivit majoriteten av manusen tillsammans.

Skådespelaren Ola Forssmed har också blivit mycket viktig för Edward de senaste åren.
– I Ola har jag fått utforska en humor jag alltid haft i mig, och han har blivit en vapendragare i det. Jag tyckte han var underutnyttjad och alltid hamnade i biroller… och kände att han hade så mycket mer att ge. Ola är vår nya Gösta Ekman tycker jag.
– Det var en kraft i att vi hittade varandra och ville samma sak: han på scenen och jag bakom. Jag skrev också en roll till honom i filmen Ett sista race, där han är en underbar sidekick till Jonas Karlsson. Vi har kunnat göra saker vi båda drömt om, men från varsitt håll.

Trots alla produktioner, samarbeten och vägval återkommer Edward ofta till en och samma hjärtefråga: hur vi värderar olika former av underhållning. Farser och situationskome-dier räknas sällan som ”finkultur”, något han tycker är både förlegat och tråkigt.
– Humor och flams, om det är välgjort, är lika viktigt som något annat, säger han.

Han pekar på den klassiska teatersymbolen – den tudelade masken som både ler och gråter – som en påminnelse om att scenkonsten alltid rymt båda sidorna. För Edward finns det ingen hierarki. Bara bra berättelser.

MELODIFESTIVALSEXPERT OCH BIONÖRD

”När Petra Mede 2009 blev en av tidernas mest omtyckta pro-gramledare var det med Edward af Silléns regi och manus i ryggen. Efter detta har Edward genom åren i manus och regi kombinerat kärleken till Mello med en underbar humor med udd och skärpa. Han har regisserat oförglömliga programledar-prestationer och skapat magiska mellanakter, som Dannys ”Karl för sin kostym”, Perrellis ”Här står jag” och Sarah Dawn Finers ”Lynda Woodruff”. 
Att Edward hör hemma i Melodifestivalens Hall of Fame är, för att citera hans klassiker med Christine Meltzer som Malena Ernman, inget konstigt alls.”

Så löd motiveringen när han, under den tredje deltävlingen 2024, valdes in i Melodifestivalens Hall of Fame. För många är Edward synonym med både Melodifestivalen och Eurovi-sion – det senare har han kommenterat för SVT i över 15 år.

Vad har ”Mello” och Eurovision betytt för dig? 
– Det har varit en ära att få kommentera Eurovision i alla dessa år. Jag gör det med stor glädje, för där får jag verkligen vara mig själv och min lite sarkastiska, kärleksfulla humor passar perfekt i det sammanhanget. Det är bara ren lycka för mig.
– När det gäller Melodifestivalen hade jag egentligen inga planer på att jobba med det. Men det är det enda TV-pro-grammet där man fortfarande får göra riktig show. Som Oldsbergs program eller det Kristian Luuk gjorde – sådant görs ju inte längre. Idag är det bara i Mello man kan sjunga, dansa, sketcha, skoja och överraska. Det finns så många möj-ligheter, och därför har det alltid passat mig.
– För mig är Mello som en modern revy. Jag gör en sketch, en filmad grej, ett skämt, ett sångnummer, en oväntad artist: allt i ett. Jag ser det som en varietéshow, och det tror jag att Mello har blivit för mig genom åren.
– Humorn har alltid varit nyckeln även här.

På tal om mellanakter – hur uppstod Lynda Woodruff?
– Vi som känner Sarah privat vet att hon är jätterolig. Hon är en superbegåvning. Då visste inte alla där ute om hennes komiska timing, bara att hon var en fantastisk sång-erska. När hon skulle programleda Mello sa jag till henne: ”Jag vill att du ska få vara rolig också. Jag vill göra sketcher med dig.”
– Jag tror ofta att nyckeln är just att sitta och skämta ihop. Skratta tillsammans, och så hittar man något i det. En kväll satt vi och drack te i min gamla lägenhet. Vi skrattade åt olika röster vi gjorde, och då hade hon den här rösten som hon tagit från en brittisk realityserie om människor som flög utomlands. Där fanns en trött medarbetare med lätt brittisk dialekt, och den härmade Sarah. Jag sa: ”Det där är jättekul, ska vi inte göra en figur av det där?”
– Så vi skapade en karaktär som representant för Europe-an Broadcasting Union (EBU). Namnet tog jag från en eng-elsk ljussättare jag jobbade med som hette Patrik Woodruff. Jag tyckte det var ett fantastiskt efternamn, och sedan lade jag till förnamnet Lynda – för jag tycker det är så fult när det stavas med y, haha.

Vad ger dig energi?
– Vänner. Skratt. Resor. På resorna hämtar jag inspiration till att skriva. En gyllene kombination av att vila och sedan fylla på tanken igen. Jag försöka se nya saker – ju konstigare desto roligare. 

Vad förenar allt du gör?
– Att få en publik att må bra.

Säger du nej till mycket? 
– Ja, jättemycket. Särskilt om det innebär att jag själv ska stå framför kameran. Jag har scenskräck och trivs bättre bak-om. Jag undviker därför helst realityprogram och när jag får frågor att programleda. Och jag försöker tacka nej när jag inte på riktigt kan bidra eller om det inte passar mig, även om pengar kan locka. Då är det bättre att avstå. 

Har du fortfarande pirret kvar?
– Ja, på premiärer. Fram till dess är det som en berg- och dalbana där man först känner pepp och självförtroende, för att tappa det nästa stund och får tillbaka det när man har en bra dag. Därefter testa på publiken och vara lyhörd, kol-la vad som funkar eller inte. Sedan gå tillbaka till ritbordet och jobba, jobba, jobba för att nå i mål. Till slut måste man knuffa ut sin bebis ur boet och låta den flyga. Premiärdagen är alltid nervös. 

BIO MIN BIO – TVÅ FILMNÖRDAR I ETERN

För drygt ett år sedan föddes idén till filmpodden Bio min bio, som Edward gör tillsammans med skådespelaren Anders Jansson. Duon fick en pangstart och har snabbt byggt upp en engagerad lyssnarskara – jag är själv en av dem. 

Vad betyder film för dig?
– Väldigt mycket. Jag har inget emot den världen jag lever i, men jag mår bäst om jag ibland får försvinna in i filmens magiska värld. Det har alltid varit som en viktig vän för mig.

Podden startade som ett hobbyprojekt.
– Anders och jag märkte att vi alltid citerade filmer och delade nördiga fakta. Två riktiga filmnördar – en nördro-mans, haha. Jag har aldrig velat göra podd tidigare, men när Anders frågade mig kändes det rätt. Podden är vår lilla bebis. Vi trodde aldrig att så många skulle vilja lyssna på oss. Allt är spontant, inget manus. Vi hänger, skämtar och pratar film – och folk verkar gilla det. Biofilmen är på väg tillbaka igen och podden bara växer. Det är jätteroligt.

Har ni någon film ni aldrig slutar prata om?
– Mitt liv som hund. Den kan jag prata om resten av livet. Och så Titanic och Jurassic Park – stora monsterfilmer, det älskar jag. Anders kan prata om Star Wars för evigt. 

Feelgood-tips?
– Jag tänder lite ljus, tar med god mat från Östermalms-hallen (jag älskar deras Biff Stroganoff) och ser en bra rom-com. Jag rekommenderar Crazy Rich Asians som är en super-härlig komedi, man gråter och skrattar om vartannat.

Drömsamarbete?
– Jack Lemmon, han var min stora förebild. Jag kan gråta över att jag aldrig fick uppleva honom live. För mig är han så nära något religiöst jag kan komma. Hans hjärta och humor i skådespeleriet, han var helt magisk.
– Och i Sverige: Rolf Lassgård. En unik skådis som be-härskar allt. Han är lika tung i humor som i allvar. 

Andra drömmar? 
– Det slog mig nyligen att det finns en sak jag vill göra som jag aldrig gjort förut. I vinter ska jag öppna min laptop och börja skriva, och se om jag kan få till det. Mer än så vågar jag inte säga, då känns det som att jag jinxar det… 

Vad är du mest stolt över?
– Änglagård. Det var så personligt och vi fick stor frihet att skriva om filmen och göra en musikal av den. Att få ar-beta med Helen Sjöholm i en nyskriven roll, och Tommy Körberg… då var jag rädd och nervös på riktigt. Jag kände en enorm press och det var svårt. Att den sedan togs emot så väl, spelades i två och ett halvt år i Stockholm och nu lever vidare i andra städer, till och med i Finland. Det var bortom mina vildaste drömmar. 

Om du får en vecka fri från jobb?
– Då lagar jag middag tillsammans med mina vänner. Vi skrattar, och sedan tar jag fram ett sällskapsspel. 

Tiden börjar rinna i väg och Edward ska vidare till nästa möte men vi dröjer oss ändå kvar en stund i samtalet. När han pratar om sina projekt, sina vänner och allt som får ho-nom att skratta, finns det en värme som är svår att avbryta. Och det är också den värmen som präglar hans relation till Östermalmshallen. Här åt han kåldolmar med lingonsylt med sin farmor första gången – ett minne som fortfaran-de får honom att le. Under renoveringsåren kände han sig ”halv”, berättar han, och nu njuter han av att allt är tillbaka där det hör hemma. Han älskar saluhallar världen över, och lyfter särskilt en matmarknad i Seoul som ”helt otrolig”. 

Detta tips får avsluta för den här gången. När vi skiljs åt får jag en bamsekram av Edward – en fin punkt på ett avslapp-nat och varmt samtal. Den bär jag med mig resten av dagen.

En talang du önskar att du hade: 
Att spela piano. Det är så läckert att kunna.

Råd till ditt yngre jag: 
Ta det lugnt. Ha inte så bråttom. 

Bästa show/scenupplevelse: 
Seal på Cirkus i Stockholm.

Drömarena: 
Att regissera en show på West End i London. Jag skäms nästan att säga det högt… haha. Jag har satt upp en föreställning off-Broadway i New York, men London är drömmen.

Nästa resa: 
Island, för att hälsa på vänner, vandra och besöka varma källor. 

Om pengar inte fanns skulle jag: 
Försöka rädda världen, tror jag.

Hjärtefråga: 
Att hjälpa barn att få tillgång till utbildning.

Vardagshjälte? 
Alla som får andra att skratta.

Sveriges mest oanade roliga person:
Loa Falkman. Jag kan ringa honom när som helst bara för att få skratta.

En ung talang du beundrar: 
Max Ulvesson har imponerat flera gånger.